söndag 29 juli 2012

Livet livet

Jag funderar av och till mycket på livet. Och döden, följaktligen. Alldeles särskilt mycket kommer tankarna när någon lämnar livet, någon som man känner eller när människor dör i onödan av olika illdåd och sjukdomar. Det är jag ju inte ensam om, men det är inte ofta man tar upp samtalsämnet till vardags.
Astrid Lindgren lär ha ringt sina båda systrar varje dag på ålderns höst, och då de naturligt kände att livet snart var till ända fanns ju oron över detta alltid med. Men för att inte låta tankarna på döden ta över samtalen började de alltid med att säga "döden, döden", så var liksom den saken avhandlad och man kunde prata om annat. Ibland när jag har långa samtal med mina vänner tänker jag "livet, livet", fast tyst för mig själv. Det är det vi liksom är mitt i, hoppas vi i alla fall. Eller ja, kanske på den senare halvan, men ändå. Livet pågår. Är vi medvetna om det? Ännu ett citat jag gillar är John Lennons "livet är det som pågår medan vi gör upp andra planer". Som sagt, är vi medvetna om det?

Innan helgen var jag på en begravning i mina hemtrakter och funderade hela vägen dit, ensam som jag var i bilen, på livet. Och döden. Samtidigt ploppade tankar upp om närvaron i vardagen, att ta vara på tiden. Vilket i sin tur ledde till filosofiska funderingar på hur jag värderade sträckan Järpen - Åre. Och hur länge sen det var jag åkte den varje dag, som skolbarn. Eller rättare sagt tonåring i fin form - högstadieform. Ni vet allt det där man är INNAN livet börjar på allvar. Vad tänkte jag då? Fattade jag att tiden var viktig?

Jodå, faktum är att jag var rätt bra på det. Tror jag i alla fall. Naturligtvis hör det ihop med ett idogt skrivande och ett idogt ritande och fotograferande. Dokumentation av viktiga livsbitar. Det syns i dagboken då jag högtidligt skriver som fjortonåring att "just NU ligger jag under rönnen och det luktar kossa, rönnblomma, gräs och dill. Just NU är det varmt och solen liksom silar sig fram mellan träden innan det blir kväll. Och huset luktar varmt trä, det gillar jag. Då är det sommar." Bakom huset skymtade Åreskutan, och Åre var inget annat än byn där affärn låg.

När jag åkte där mellan Järpen och Åre på väg till kyrkan var det en förfärlig trafik. Yra i stan, fredag, mässa i Fäviken, turister, hemvändare och en handfull ortsbor. Omkörd av en fullastad bil tänkte jag på människorna som satt i den. Vad visste dom om sträckan Järpen - Åre? Hur kan dom liksom bara blåsa förbi Tossön dit min allra bästa polare flyttade och lämnade mig förtvivlad kvar, åtta år och evigt olycklig. Hur kan man bara åka förbi platser som backarna i Hålland utan att se mig och B cyklande för livet med flaxande hår för att hinna ikapp och se var en blå PV med de snyggaste killar som skapats på vår jord tog vägen? Svängde den hit eller dit? Hur kan man sakta ner och glo så på Åreskutan när man närmar sig avtagsvägen till Såå? Den ligger ju där den ligger men vid den punkten var jag alltid fem minuter från hemmet och började tänka på vad som skulle ske då jag hoppat av skolbussen, som läxor, sökande efter nya brevkompisar i Allers eller långa telefonsamtal med B om möjligheten att en blå PV skulle stå parkerad i Hålland nästa helg också.

Lite äldre blev jag då jag passerade Björnänge och tänkte att inga förbiilande turister vet att det var på Helmertz allt hände. Sträckan som är kvar till Åre gav lika många flashbacks, varje meter har en bit historia. Hur mycket har jag inte hunnit med? Hur kan livet vara så sprängfyllt? Det måste ju ändå finnas en mening mer än att jag har en del kul minnen som jag bär med mig. Vart tar alla dessa minnen vägen då man dör? Det låter så himla futtigt att säga äsch dom lagras i din hjärna och när du dör så dör dom med. That´s it.

Jaa, jag tänker på att det gäller att stanna upp och tänka efter på vad som sker just nu. Och vad som är meningen med det. Jag skriver i min semesterdagbok (jag hade en särskild för våra sommarresor när jag var barn) om nuet och poängterar det tydligt här och var. Jag har skrivit barskt till mig själv att "just NU sitter jag vid det bord jag längtat efter sen i somras och snart ska vi gå till pappershandeln. Jag längtar, för dom har så fina brevpapper, mycket finare än hemma! GLÖM INTE DEN HÄR KÄNSLAN!" Intressant. Inte har jag glömt den, inte.

Okej, dags att bryta mina filosofiska tankar. Jag säger er ungar, för det är för er jag skriver i första hand, känn efter ett snäpp extra på Springsteenkonserten, på västkuststranden, på sockerkaksfikat hos momma och skit i planeringen för nästa andetag. Det hinns ändå. Livet, livet....

/E.

lördag 21 juli 2012

Språkbarriärer

Under en fantastisk resa i Möre och Romsdal hamnade vi på en camping i Bud långt ute i kustbandet strax efter den häftiga resan över Atlanterhavsveien. Vi var nog de enda icke-fiskarna på plats, alla andra hade med sig spön, båtar, hinkar, håvar...ja, allt som kunde tänkas höra ihop med fiskarcamparens liv. Vi hade fått oss tilldelade en stuga med utsikt över strand och camping och tillbringade frukostar och middagar med att fundera över vad de alla hade för sig, där vi satt vid köksbordet med den blåvita vaxduken och gluttade bakom gardinen som klippta och skurna ur en Molinfilm.
Det var fransoser, tyskar och holländare över lag. De släpade uppblåsbara båtar och hinkar och spön fram och tillbaka hela tiden och hade alltid rejäla fiskar med sig hem framåt kvällen. I köket stektes fisk och utanför rensades och filéades fisk. Hela tiden. Campingköket erbjöd endast en enda diskbänk och en enda spis, så ville man utnyttja detta och laga exempelvis köttbullar kunde man räkna med kö och ävenledes en ihållande doft av stekt fisk som bitit sig in och smaksatte alla sinnen. Nå, stället var idylliskt ändå. Lika idylliskt var det att höra och se ungar av olika nationaliteter leka som alla ungar leker och stöka i köket som alla ungar stökar då tillfälle ges. 

Dagen för vår hemresa hade vi (som inte utnyttjade köket annat än för disk) som vanligt lite bråttom att komma iväg. Jag plockade ihop vår lilla disk och tågade till köket, hoppades att diskbänken skulle vara fri. Men nej, där var det full fart med disken. Jag hade bara att vänta. Alltså ställde jag diskbaljan på bänken och placerade mig med armarna i kors med blicken riktad mot diskhon och de som ockuperat platsen. (Precis som alla andra som väntade på diskplats gjorde varje dag, vill jag påpeka.) Mitt kroppsspråk skulle säga att jag gärna också hade lust att diska och att det vore schysst om det blev ledigt snart. Eller så snabbt som möjligt, med andra ord. Men se denna gång hade jag inget för att jag kroppsspråkade om min önskan. Nej, de unga damerna som diskade, uppskattningsvis fyra och sju år, typ, såg en stund (!) på mig och återgick sedan till sin uppgift. Det vill säga kolla hur mycket skum som kom ur borsten jämför med svampen, kolla hur diskmedlet gick att dosera och hur skillnaden var mellan rinna, droppa och forsa, bygga ett par staplar av plastglas och se om de höll för vattenstrålen eller om de föll i djupare eller grunt vatten, diska alla bestick tre gånger bara för att det var så kul, ösa vatten i kopparna och sen ösa ur och sen i och så ur igen för-det-vet-man-ju-hur-kul-det är, räkna stråna på diskborsten och sen titta på mig igen för att se om jag fortfarande stod kvar med armarna i kors. Märk väl, TITTADE på mig. Det vill säga, de slutade med allt och stirrade på mig ett par minuter.

Jag gissade på att de inte förstod mitt språk och mycket riktigt, de var fransktalande. Jag letade i huvudet efter ett par snälla franska ord om vatten och ursäkter och vilja att diska, men tyvärr har min skolfranska tydligen försvunnit, för jag kunde inte komma på ett enda ord! Jo, typ "skynda på!", men min fostran förbjöd mig att säga nåt sådant till de två unga damerna. Inte kom jag heller på vad varmvatten hette eller en artig fråga om det inte var min tur nu.... Jag visade slutligen min lilla diskhög och pekade på vattenkranen och diskhon. De stirrade tillbaka och slutligen log den minsta varmt och visade mig sin kopp, full med skum. Jag provade att inte le tillbaka och kände mig som surhäxan Morrhoppa. Tänkte att de för evigt skulle minnas den arga tanten i köket i Bud i Norge. Men icke, de återgick till sin skum-och vattenlek. Då spolade jag hårt i kranen bredvid i tvätthon (iskallt vatten) och fyllde min lilla balja, tänkte att de skulle drabbas av medlidande och upplåta varmvattenkran och diskho. Men nej, de byggde vidare på ett litet torn av muggar och samtalade om... mig?

Efter en dryg kvart började jag fundera på om ingen förälder saknade de unga damerna. Men icke! Då började jag fundera på om det var taktik för att bli av med ungarna en halvtimme eller mer. Ja, ja, många tankar flög omkring medan jag stod där i kö med armarna i kors, ömsom suckande ömsom pekande och gestikulerande. Det visade sig dock att de var helt opåverkbara och det hela slutade med att jag halvdiskade i iskallt vatten i tvätthon och marscherade argt därifrån. Klampade lite också när jag gick ut. Ur ögonvrån såg jag att de unga fransyskorna log glatt åt mig när jag lämnade rummet, medan de fyllde på mer vatten och skum och började en tredje diskomgång av de utslitna besticken och muggarna.

Slutsatser: skolfranska är bra att kunna. Kroppsspråk biter inte på unga fransyskor som har ett uppdrag.
Barn är underbara.
Utsikt från ett fönster i Bud.

//E.

söndag 15 juli 2012

Dalarna

Vi åkte genom hjärtat av Dalarna på vägen hem från semesterresan. Tankarna ramlade över mig då vi passerat Borlänge och var på väg mot mina hemtrakter. Just det. Det KÄNNS som mina hemtrakter.

Ja, jag är då infödd jämte med rot och hjärta i Såå, i världens vackraste Åredal, och där har jag stannat tills jag valde att flytta mig tio mil österut. Men ändå känns det som om den där trakten kring Siljan är min. Jag tänkte länge på det. Dalmål och dalmasar och midsommarstänger och kurbitsar... det är saker som får mig att längta. Tanken kom för mig, där jag satt i bilens framsäte, att om någon spelat in en film med terrorister som pratar dalmål så skulle jag ha svårt att ogilla dessa. Om jag läst en bok där blodiga mord utspelat sig vid Siljans strand och där mördaren jagat sina offer i Rättviks gränder hade jag omöjligen ryst så mycket som jag gjort ifall dramat utspelat sig exempelvis i Sorsele eller Lockne.

Min längtan är förknippad med roligheter, naturligtvis. Ända sedan jag var en liten skitunge har Dalarna och ett antal masar och kullor haft en stor och positiv inverkan på mig. Som liten fanns "Gitta" i mitt liv som var en extramamma. Hon var ett helt Dalarna i miniatyr. Hon kallade mig Ääva, hade kurbitsmålade saker i hemmet, ett härbre med dalastuk och så sa hon att katta var "uta" eller "inna" beroende på var han fanns. Dessutom var lärarn i byskolan från Dalarna, vilket aldrig gick att ta miste på, och en gång fick vi alla åka på skolresa till hans ställe i Gagnef och det var en upplevelse jag aldrig glömmer! Så ung jag var förstod jag att det var en generositet utöver det vanliga att upplåta sitt sommarställe och laga mat åt en hel skola. All berörd personal fick åka med och mysa! Vi fick gå i Folkets Park och höra Sven-Ingvars och sova i baddräkterna om vi ville!

Min morbror är musiker och några gånger bjöds byns dalmasar hem till oss på fika för att försöka översätta texter som Daladragspelaren Evert Sandin sjöng på ett antal LP-skivor som morbror hade. Vi satt bredvid, brorsan och jag, och lyssnade på LP:n "Stjinnbracka me lukku" och fattade nada av detta skumma daltungomål. Men besökarna som kunde språket, dom visste, dom. Det var sommar och sol och vi sommarlovslediga ungar satt med lärarn och Gitta och drack guldsaft och alla skrattade åt stjinnbrackorna.

En sommar började vi resa på semester till Dalarna. Jag var elva och vi for till Rättvik. Det var nog mest för att mamma och Gitta hade pratat om hur tryggt och bra det var med en semesterresa till Dalarna. Vi bodde hos familjen Gunnars på Lerdalshöjden, hyrde en vindsvåning. Höjden av lyx, tyckte vi, som fick handla på Centrum och Sörlins. Behöver jag ens nämna att det var en leksaksaffär och en pappershandel? Alla pratade som Gitta och överallt var det dragspel och fest och så gick vi på fik varje dag, nästan.

Efter detta åkte vi till Dalarna varje sommar ett antal år. Vi bodde lite här och var, men alltid i Siljanstrakten. Men allra hippast var då modern tyckte att vi ungar, när vi var i början av tonåren, nog skulle gilla att bo centralt så hon hyrde hus på en gård mitt i Rättvik. Jojo, hyresvärdens unga hade party lite då och då och haschröken letade sig in i vårt lilla bo, liksom snuskiga visor av alla de slag. Trots det var Dalarna det mest romantiska som fanns i min värld. De vimsiga festprissarna utanför var bara en parentes.


Alla saker hände, förälskelse i en (eller fler) knätofsprydd folkdansare i ungdomslaget, nya kompisar, klädinköp som inte alls på låååånga vägar fanns hemma, typ ljusrosa gabardinbyxor och ljuslila blusar med fjärilsärmar.... och när jag kom hem hade jag dialektduell med kompisarna som varit i Norge.

Ljuvliga dalasomrar!

Lite senare i livet hamnade jag där både en och flera gånger. Exempelvis på en improviserad bröllopsresa då vi letade upp mamma och hennes fästman som av bara farten fortsatt att semestra i Dalarna då och då. Som två glada gubbar i lådan invaderade vi deras lågmälda semester i Tällbergskvarteren och ville bo granne ett par dar. Och när våra ungar kom kändes det rätt naturligt att passera Dalarna en eller två gånger per år på vårt kuskande runt landet. Det var ju som ett andra hem - vi (jag) visste ju vad som fanns. Och slutligen blev Leksand sommarland ett måste för att sommarlovet skulle vara fullbordat.

40 mil bort - ett sommarparadis!

Jag kan nog gärna drunkna i massor av sommarminnen då jag har lika många från min egen barndom som från när våra barn varit där. Jag har numera också trevliga minnen från vuxensemestrar på hojen. Första motorcykeln är inköpt i Dalarna, exempelvis.

Jag sammanfattar mitt Dalarna i några få saker: papper och pennor på Sörlins, rosa gabardin, glassdrinkar på Klockargården i Tällberg, långbryggan och fika på gammelgård. Solsken och rea på Konsums klädavdelning. Det är jag, det.

För att inte tala om när vi nåt årtionde senare passerade Hjortnäs brygga och sjuårige David blev så inspirerad av ett pågående bröllop att han genast bestämde sig för att fria till sin lekkamrat när han kom hem och beordrade oss att köpa ringar. Eller när sextonåringen rebelliskt kom hem och förklarade att han tänkte fan dra på semester med Johan i EPA:n.
"Vart då, om man får fråga?" sade vi och stod där med armarna i kors och snabbtänkte ut konkreta invändningar mot Köpenhamn, Stockholm och Trollhättan eller vad som komma skulle. Inte visste vi var en EPAtraktor kunde ta ett par äventyrslystna unga grabbar.

"Leksand sommarland!" hävde han ur sig och glodde stint på oss.
Vi nickade allvarligt och sade att det behövdes bara en mobiltelefon, annars så "vare grett..."
Leksand ? Äh, det var som hemma, ju...

Så all min längtan till Siljanstrakten den sitter som rotad. Den förknippas med lugn och ro, ledighet, sommar och glada upplevelser. Inte så svårt att tycka om. Inte så svårt att känna som hemtrakter.
Ett par bilder följer. Och en kul video. Missa inte en gammal dragspelare från Vikarbyn! Fniss!

Allt är sig likt....



Gammelgården i Rättvik

Några fiskare vid Enån på 90-talet

Några åkare på sommarland


och här kommer han, dock ej med stjinnbracka....:

Evert Sandin i sitt esse.

Lev väl i världen och ta vara på dina reseminnen!
//E

tisdag 10 juli 2012

Revival i krogkvarteren

Vi leker turister. Gör utflykter och planerar dagar. Bor lyxigt, villa med trädgård, sol och värme ingår, men vi självhushållar. Jag håller stenhårt min image som köksdiktator och styr upp inköp, middagstider och disk. Sms:ar och skriver lappar när middan är klar i vanlig god ordning. Däremellan kollar vi öppettider och tidtabeller.

Igår gick vi ett par mil i ett stekhett söder, första målet var att uppsöka en restaurang vi varit på ett antal gånger när ungarna var små och vi tillbringade delar av varje sommarsemester i Stockholm. Där hade tiden stannat och en bit av kvarteret förde oss, eller i alla fall mig, direkt 22 år bakåt i tiden.

Det var liksom det som var grejen med semestern när vi åkte runt med tältpackningen i Sverige. Vi hade matsäck på alla utflykter och körde lågbudget överallt. Undantaget var två saker: uteätningen i Stockholm och Leksand sommarland. Restaurangbesöken gjorde tydligen djupa intryck på kidsen, det fick vi generade föräldrar veta då vi hemkomna blev intervjuade angående en artikel om familjer som semestrar på hemmaplan. Sexåringen förklarade glatt att det roligaste han varit med om under semestern var krogbesöken. Stor bild på förstasidan i lokaltidningen.

Ja, ja, åren går och vi gick i alla fall iväg med ett par söner på samma krog igår. Dom minns inget av den, men jag och maken kände oss som hemma. Jag sökte med blicken efter kiosken som fanns tvärsöver vägen, dit  barnen fick springa och köpa godis ibland med alla vi vuxna ville sitta kvar och babbla länge efter maten. Jodå, den fanns kvar, men förvandlad till Thaimatkiosk. Så just i det hörnet, då, kan jag ju inte säga att tiden stått så stilla... Underligt nog ville inte de två unga männen gå till parken efteråt, den som vi alltid lekte i timvis, i samma kvarter.

Efterföljande timmar gick vi i storstadshettan. Vi brukar göra det på stadssemestrar - vi går. Alternativet skulle kunna vara att softa på nån strand, men tyvärr, jag är alltför rastlös för det. Stadssemestrar passar mig bra. Shoppar gör jag sällan, men släpar gärna hem måltider i stort och smått format. Så skedde även igår då vi avslutade dagen med att samla ihop alla våra barn (nästan) och äta grillat ihop. Sånt händer inte ofta nu för tiden - att vi träffar alla, menar jag. Det handlar nog lite om Muhammed och berget, nu. Några dag- och kvällsbilder på fint folk i min närhet:

En krog på söder

Wille

Thomas

Elisa

David

Staffan

Ufo

Till vår förvåning släckte Stockholm ljuset redan vi halvelva....
Jaha, dagen drar. Mot nya återbesök. Inte ofta man får förmånen att semestra med vuxna barn, inte. Det gäller att vara följsam. Men kökshäxan viker sig icke!
//E

onsdag 4 juli 2012

Bokloppis

Vi samlade ihop böcker som stått allt för länge utan att ha blivit lästa eller använda på något sätt och ordnade en jätteloppis. Jätte- för att det blev så otroligt mycket böcker. Loppis för att vi ville gärna bli av med dem, men ett värde finns det allt!

Den här röjningen var nödvändig. Vi måste slita oss från vårt boksamleri och gallra hårt. Det var en pärs i flera avseenden. Först att avstå från äventyr och fakta. Sedan för att ett hem utan böcker känns inte riktigt som vårt hem. Sist, men inte minst, en pärs att bära, släpa och närapå kvävas av allt damm.... Det blev mer än vi trodde.

Från början stod vi där och funderade på vilka som skulle bort och intalade oss att man byter ju smak och man vill ju ha lite nytt. Sedan samvetsfrågorna om Moberg ska vara kvar och om den olästa boken om yoga ska gå till loppis. Och vilka av barnens böcker skulle kunna offras? Pettson kommer aldrig ur huset - dessa har jag lagt beslag på och gömt i mitt hobbyrum. Men den där som skrämde ungen med spökerier och mystiska nyckelhål fick gå..... Ja, sådär höll vi på. Till sist hade vi tre bord överfulla av böcker och vår bokhylla var fortfarande full. Det kändes ändå rätt bra.

Varför är det så svårt att göra sig av med böcker? Först och främst är jag givetvis fostrad att inte slänga böcker. Jag har växt upp med ordet bok som ett begrepp synonymt med värdefull. Jag förvaltar den uppfattningen väl och har aldrig tillåtit en unge att slänga böcker hur som helst, eller att handskas ovarsamt med böcker. Sönderlästa, tummade och några med lite saft och bulle mellan bladen - strunt samma, värdet finns ändå! Hellre det än en aldrig öppnad bok.

Ibland får jag frågan vilken bok som är den bästa jag läst. Det är en omöjlig fråga att svara på, eftersom det går i vågor efter ens sinnesstämning, vad man behöver just då. Jag skulle utan tvekan svara samtliga Lotta-böcker då jag var 13. Dittills höll de måttet på så sätt att de var så oerhört trygga. Ingen slogs, ingen söp, ingen hade ätstörningar eller blev kränkt av sin farbror. Nej, lite olycklig kärlek och en del pinsamheter var vad det bjöds på. Skönt. Innan Lotta-perioden var det nog "Vilde Sam", en äventyrsbok mamma högläste för oss ett antal kvällar. Jag minns delar av innehållet glasklart, särskilt att lille Arliss bet av en indians ena öra. Det var tufft av en femåring. Sån skulle jag bli!

I femtonårsåldern var det andra favoriter. Jag och mina klasspolare läste "Barn 312" fem gånger var och trodde aldrig vi skulle läsa mer efter det för något sådant läsäventyr kunde nog aldrig komma i vår väg mer. Men snart nog hängde jag på biblioteket i Järpen igen och bet på naglarna över att "Gråt inte, Sara" var försenad och jag som varit sömnlös av väntan en vecka minst. 


Ovan nämnda dyrgripar står ännu i hyllan, tro inte annat. Jag tänker inte rekommendera någon bok heller - det är inte görligt eftersom min filosofi då det gäller läsning är att man tager vad man mest just då behöver. Eller jo, förresten, jag läser allt av Marie Hermansson, hon skriver så man bara måste sluka.
Och ett annat litet tips, okej då, "Tisdagarna med Morrie" av Mitch Albom. Men annars så.... Lotta står sig bra om man vill låta hjärnan vila från omvärldens elände och hets.


Nu ska jag leta mig en bra bok!
//E.


PS. Hur det gick med loppisen? Vi träffade en massa trevliga människor, satt i solen och fikade hembakt sockerkaka hela dagen och njöt, sålde några böcker också....

Det här är MITT!

Allt ni ser här är mitt. Ja, faktiskt. Ibland far jag hit och tankar. Jag andas in något som jag alltid kommer att längta till. Ja, jag...