Språkbarriärer

Under en fantastisk resa i Möre och Romsdal hamnade vi på en camping i Bud långt ute i kustbandet strax efter den häftiga resan över Atlanterhavsveien. Vi var nog de enda icke-fiskarna på plats, alla andra hade med sig spön, båtar, hinkar, håvar...ja, allt som kunde tänkas höra ihop med fiskarcamparens liv. Vi hade fått oss tilldelade en stuga med utsikt över strand och camping och tillbringade frukostar och middagar med att fundera över vad de alla hade för sig, där vi satt vid köksbordet med den blåvita vaxduken och gluttade bakom gardinen som klippta och skurna ur en Molinfilm.
Det var fransoser, tyskar och holländare över lag. De släpade uppblåsbara båtar och hinkar och spön fram och tillbaka hela tiden och hade alltid rejäla fiskar med sig hem framåt kvällen. I köket stektes fisk och utanför rensades och filéades fisk. Hela tiden. Campingköket erbjöd endast en enda diskbänk och en enda spis, så ville man utnyttja detta och laga exempelvis köttbullar kunde man räkna med kö och ävenledes en ihållande doft av stekt fisk som bitit sig in och smaksatte alla sinnen. Nå, stället var idylliskt ändå. Lika idylliskt var det att höra och se ungar av olika nationaliteter leka som alla ungar leker och stöka i köket som alla ungar stökar då tillfälle ges. 

Dagen för vår hemresa hade vi (som inte utnyttjade köket annat än för disk) som vanligt lite bråttom att komma iväg. Jag plockade ihop vår lilla disk och tågade till köket, hoppades att diskbänken skulle vara fri. Men nej, där var det full fart med disken. Jag hade bara att vänta. Alltså ställde jag diskbaljan på bänken och placerade mig med armarna i kors med blicken riktad mot diskhon och de som ockuperat platsen. (Precis som alla andra som väntade på diskplats gjorde varje dag, vill jag påpeka.) Mitt kroppsspråk skulle säga att jag gärna också hade lust att diska och att det vore schysst om det blev ledigt snart. Eller så snabbt som möjligt, med andra ord. Men se denna gång hade jag inget för att jag kroppsspråkade om min önskan. Nej, de unga damerna som diskade, uppskattningsvis fyra och sju år, typ, såg en stund (!) på mig och återgick sedan till sin uppgift. Det vill säga kolla hur mycket skum som kom ur borsten jämför med svampen, kolla hur diskmedlet gick att dosera och hur skillnaden var mellan rinna, droppa och forsa, bygga ett par staplar av plastglas och se om de höll för vattenstrålen eller om de föll i djupare eller grunt vatten, diska alla bestick tre gånger bara för att det var så kul, ösa vatten i kopparna och sen ösa ur och sen i och så ur igen för-det-vet-man-ju-hur-kul-det är, räkna stråna på diskborsten och sen titta på mig igen för att se om jag fortfarande stod kvar med armarna i kors. Märk väl, TITTADE på mig. Det vill säga, de slutade med allt och stirrade på mig ett par minuter.

Jag gissade på att de inte förstod mitt språk och mycket riktigt, de var fransktalande. Jag letade i huvudet efter ett par snälla franska ord om vatten och ursäkter och vilja att diska, men tyvärr har min skolfranska tydligen försvunnit, för jag kunde inte komma på ett enda ord! Jo, typ "skynda på!", men min fostran förbjöd mig att säga nåt sådant till de två unga damerna. Inte kom jag heller på vad varmvatten hette eller en artig fråga om det inte var min tur nu.... Jag visade slutligen min lilla diskhög och pekade på vattenkranen och diskhon. De stirrade tillbaka och slutligen log den minsta varmt och visade mig sin kopp, full med skum. Jag provade att inte le tillbaka och kände mig som surhäxan Morrhoppa. Tänkte att de för evigt skulle minnas den arga tanten i köket i Bud i Norge. Men icke, de återgick till sin skum-och vattenlek. Då spolade jag hårt i kranen bredvid i tvätthon (iskallt vatten) och fyllde min lilla balja, tänkte att de skulle drabbas av medlidande och upplåta varmvattenkran och diskho. Men nej, de byggde vidare på ett litet torn av muggar och samtalade om... mig?

Efter en dryg kvart började jag fundera på om ingen förälder saknade de unga damerna. Men icke! Då började jag fundera på om det var taktik för att bli av med ungarna en halvtimme eller mer. Ja, ja, många tankar flög omkring medan jag stod där i kö med armarna i kors, ömsom suckande ömsom pekande och gestikulerande. Det visade sig dock att de var helt opåverkbara och det hela slutade med att jag halvdiskade i iskallt vatten i tvätthon och marscherade argt därifrån. Klampade lite också när jag gick ut. Ur ögonvrån såg jag att de unga fransyskorna log glatt åt mig när jag lämnade rummet, medan de fyllde på mer vatten och skum och började en tredje diskomgång av de utslitna besticken och muggarna.

Slutsatser: skolfranska är bra att kunna. Kroppsspråk biter inte på unga fransyskor som har ett uppdrag.
Barn är underbara.

Utsikt från ett fönster i Bud.

//E.