lördag 28 februari 2009

Min oas - min skrivargrupp.








Jag är så innerligt tacksam för att jag får vara en del av denna skrivargrupp - en grupp människor med ljus i sinnet, med tid för att leka, tid för att känna, njuta och uppleva och framför allt tid för att skratta och finna livsglädjen! Och på allt detta, detta innerliga intresse för skrivande och läsande och till och med målandet!

Igår var vi samlade i Mauds hus. Det är något magiskt med Mauds hus. Där finns en kreativitetsande som svävar runt, både inne och ute. Genast när man kommer in grips man av idéer till både bild och text. Märkligt så det förslår. Det är en väldigt fridfull plats.
- Den ligger ju på en kulle, så man får väl se i framtiden...sa Irja en aning kryptiskt.

Jag har ingen aning om vad kullar kan betyda för ett hus. Men en sak är säker: där frodas goda krafter. Det känns. Kan ju ha med Maud att göra, förstås, men ändå...
Vi hade en rejält tilltagen skrivarträff med kaffe och obligatorisk runda med socialt snack innan vi gav oss in i skrivandet. Det är viktigt att veta var alla står i livet innan man börjar jobba. Det är skönt att sammanfatta sin vardag i några korta meningar och veta att man blir hörd. Och sen vet alla och man får finnas som man är just då. Och alla är med på tåget utan skrupler. Fattar ni?! Vilken miljö! Ultimat!

Sen skrev vi. Eva läste en psalm (antar att jag måste skaffa en ny psalmbok jag som gärna vill ha lite fina diktstrofer att måla till ibland eller bara göra tavlor av när kalligrafiklådan slår till. Psalmboken tittade jag i sist när jag var konfirmand, snart fyrtio år sen). Nå, vi målade alltså till Evas utvalda text. Det handlade om livsglädje, att vara sin dröm. Hör ni? Sug på den, va! Att vara sin dröm.

Sen skrev vi. Pratade. Löste världsgåtor. Åt god mat. Det blev som vanligt små öar av skapande bland oss. Hela lördagen inramades av solsken och dessutom behagade Åreskutan lyfta på hatten så även utsikten var ultimat denna dag. Vi middagsbordet överraskade vi Irja med att fira hennes steg in i vuxenvärlden. Det vill säga, så fort man fyllt femtio gäller det att ha jävligt kul, kosta vad det kosta vill. Det har man rätt till. Om inte förr så då.

Och så kul som vi hade under gåvoutdelningen går nog inte att beskriva på ett rättvist sätt. Vad ska jag säga? Mascaran var ett minne blott efteråt.

Tänk om fler människor kunde gå ihop och göra kreativa saker och samtidigt ha kul och nytta av varandras livsöden. Det tror jag sannerligen är livsförlängande. Om inte annat så livsbejakande. Dessutom skrattar vi så bra ihop. Men åt vad är hemligt. Så fundera på det, du!

Pussokram alla glada!

PS Läs mer på skrivarvännernas bloggar:

www.bakomberget.blogspot.com

www.deckmar.se

torsdag 19 februari 2009

Sjuk - vad är det för bra med det?


I en blogg som har fokus på det positiva måste man även se livets grådassiga sidor. Antar jag. Finns det nåt positivt med att vara sjuk? Alltså - nu pratar vi förkylning, feber, röd hals, snor plus en del andra efterhängsna krämpor som jag brukar hysta iväg till "WTF-facket" oftast. Jag har också trängt undan eventuella tankar som verkar vara misstänkt nära filosofin om att man är oumbärlig på jobbet. Jag väljer att vara hemma och snora. Nå? Vad är positivt?

1. Jag tar hand om mig själv. Bravo!

2. Sover mycket = osannolika drömmar som kan bidra till olika intressanta funderingar.

3. Ligger i sängen och läser, åtminstone när ögonen orkar med.

4. Ser dagsljuset komma och gå.

5. Hör när de två ungdomarna kommer hem - och dom undrar hur man mår.

6. Jag kan hasa runt i mjukisar och avklippt tischa hela dan. Utan mascara.

7. Mitt eget kaffe. Starkt så att det kan skäras med kniv.

8. Jag ser och hör den gula postbilen och kan alltid hoppas på att det inte är räkningar som tar en sån evinnerlig tid att proppa ner i postlådan utan en vinst, typ senaste boken om hur man övervinner sitt begär på salta sillar eller ett erbjudande om att delta som försökskanin i ett projekt där man undersöker om norrlänningen skulle vara friskare och mer produktiv ifall denne erbjöds ett par veckors solsemester gratis vid varje årsskifte.

9. Jag har koll på grannarna. Vad gör dom egentligen under vardagarna, tex kvart i elva?

Njaa, det sista ser ut att vara en aning krystat, mest för att fylla ut listan. Jag måste säga att det enda som är bra med att vara hemma och vara sjuk är väl egentligen att jag ser till att stanna hemma och kurera mig och inte snora på mina kamrater. En del trevliga saker har också hänt som säkerligen bidrar till mitt snara tillfrisknande (förutom god väns eminenta förslag på stark dryck), nämligen maken som på lunch kom hem och meddelade att mina hojprylar kommit (orginal!) och därmed kan vi se fram emot ännu en hojsommar med eventuell destination Boden-Oslo. Dessutom ett gosigt sms från elever som ville att jag genast skulle bli frisk eftersom det kunde vara fara för klassens liv (?). Efter en del messande fram och tillbaka kom vi fram till att vi måste uthärda utan varandra till på måndag.

Håhåjaja, all vår längtan bliver svår...vare sig det är efter gullungar, semesterresor, ljuset eller att bli frisk. Och här sitter jag, framför datorn med illsvart kaffe, omgiven av näsdukar och svartvinbärstepåsar. Blänger genom västfönstret på gatan, där går grannen förbi med sin dogg (vad gör hon hemma den här tiden???) och vänder huvudet mot östfönstret och ser sju meter snö sakta gulgrönfärgas av eftermiddagssolen. Jag har det nog rätt bra ändå, tror jag.

Sade hon och vinkade farväl med snorfanan.

tisdag 17 februari 2009

Fimbulvintern?


Kan det vara fimbulvintern?
Jaa, troligen, vet inte vilken vecka i ordningen man vaknar till minus tjugo. Dessutom är det nationella prov som ska rättas och omdömen som ska skrivas. Vilket innebär att inget annat kan skrivas.
Återkommer när det släpper.

måndag 2 februari 2009

Lekar jag minns

Blev påmind om en kul lek av Solan:
"Vi leker skönhetsexpert och brorsan får vara kund..."
Jo, jo, man hade sina offer. Fast för det mesta var det glädje och skratt omkring lekarna och framför allt gemenskap. Visst, jag har varit med om så kallade lekar som definitivt inte varit till gagn för gemenskap men jag räknar inte in dessa bland begreppet "lekar" heller, vad folk än säger. Viskleken, till exempel, då man satt sist och fick den allra värsta och mest genanta repliken att säga högt medan grabbarna, och tjejerna med för den delen, satt och flinade med sina gluggprydda kakhål. Det kan väl också sägas att "Bro, bro, breja..." inte alltid var så kul då man måste säga sin kärestas namn, fasthållen mellan två lystet gapande pruppungar som väntade på en sensation.

Men oftast var det kul lekar, typ "Färgerna" när man kunde fejka att man hade illturkosa trosor bara för att få ta ett steg framåt. Ingen skulle ha krävt att få titta, där gick gränsen. Eller "Syltkrukorna", när man satt hopkrupen och såg ut som man var en syltkruka och sen blev gungad x antal kilon till försäljning mellan ett par starka polare. Det var grejer det. Sen hoppade vi "Twist" (norsk, dansk eller svensk) och sen var det "bondtolvan" med hopprepet och Muss var värst. Skolgården var ett lekeldorado, åtminstone de första fem åren. Tjejerna på gräshalvan och killarna på grushalvan...jämställdhet kunde man inte stava till.

Fritiden, och det har jag sagt förr, ägnade vi också mycket åt lek av olika slag. Lekar som hade till uppgift att pröva framtida situationer eller som gav en nya roller att testa. Jag ville nog ofta vara skönhetsexpert när jag inte var Svenne och var ihop med en snygging. Andra gånger var jag engelsk och plågade min bror med en hemkokt rotvältska trots att han inte ville att jag skulle prata så konstigt. Andra gånger var jag skånska och umgicks med min väninna som var norska, vi kunde båda två våra språk p g a starka släktband, underbart för oss när vi kråmade oss i våra vuxenroller. Lekar är det bästa som finns - stackars den unge som inte får tillfälle att åtnjuta detta fantastiska redskap, ett verktyg för livet. Dessutom har det ju bjudits ett digert antal timmar teater hemmavid med fyra ungar. Tur det finns bild-och textbevis!

Tyvärr kommer jag också ihåg gränsen mellan leklust och tappat intresse. Minns till och med tomheten när det gick upp för mig. Det var så att jag gärna lekte indian med ett gäng bybor och nästbybor och så lillebror förstås. Vi prövade olika situationer och tillverkade rekvisita. Snart hade jag ett manus klart med rollfördelningar och repliker. Som den noggranne regissör jag var skrev jag ner allt, tog närmsta pappersbit vilket råkade vara insidan på pärmen till hästboken "Britta och Silver". Nåja, det var ju bråttom medan idén fanns i huvudet. Rollistan skrevs ner, händelseförlopp, plats och tid. Allt avslutades med "...och den SKA lekas i sommar". Anledningen till den slutklämmen var att det råkade ha blivit senhöst och höstkylan och regnet bromsade mina planer. Frustrerad över tiden och det som plötsligt blivit ogörligt stoppade jag in boken i bokhyllan och visste att i juni, på sommarlovets första dag, skulle vi sätta igång.

Juni och sommarlov kom, inga tankar fanns på lek, bara på killar. Jag såg manuset i boken då jag städade undan ointressanta böcker ur bokhyllan och tänkte ändå att jag skulle kanske...men nej. Den känsla jag hade går nog inte att beskriva. En förödande tomhet, känsla av tapp, nedläggning, öde, jaa, jag vet inte. Jag gjorde ett tappert försök att återuppliva det jag haft inom mig för mindre än ett år sen, men icke. Det gick bara inte. Jag kände mig besviken. Dödligt besviken. Flera dagar. Sen hände nog andra saker för sommarlovet var ju som alltid ljuvligt vad vi än gjorde. Men lekte som barna gör - det gjorde vi inte.

Hejohå!
//Eva.

söndag 1 februari 2009

Ny månad - mer ljus

Va?
Ingen tårta?
Min mamma brukar fira sista januari. Något hon kom på i min gröna ungdom då den mörka, långa vintermånaden som vanligt var två veckor längre än alla andra månader. Det tog liksom aldrig slut på eländet. Snöstormar, tidiga mornar då vi måste gräva oss ut, snö nästan över hustaket, kallt så våra kroppar frös till is och vi stod fastfrusna på bron så vi missade skolbussen. Någon gång var det strömlöst och man fick koka potatisen på Trangian. Det knäppte i husväggarna och mörkret tog aldrig slut. Och det allra värsta var att det var ett helt år till jul. Det var vinter, det.

Men så helt plötsligt lystes den frusna, bistra tillvaron upp av sol och någon timmes dagsljus till. Turister började dyka upp och världen vaknade till liv, fisken bet och det var endast 28 dagar till mars. Naturligtvis skulle detta firas. Så mamman bakade gräddtårta och så hade vi fest, alltid den sista januari.

Jag ringde just min mor för att höra när vi kunde komma.
"Äsch, jag struntar i det i år!", sa hon.

VA? Ingen tårta? Kanske hon till och med tycker att det är ok med januari? Bara för att hon inte behöver gå ut, skotta eller ens bry sig om kyla, storm och drivis? Tyllmejs! Men jag som är en notoriskt tjurhuvad anhängare av traditioner tänker inte låta henne slippa undan så lätt. Nu måste jag alltså ta mig till affären, se till att få tag i tårtingredienser och sno ihop en vanlig hederlig gräddtårta med vaniljkräm i. Det är visserligen en dag för sent, 20 grader kallt och jag är trött efter att ha varit uppe till midnatt efter en middag (egen sista-januari-tradition från och med igår!) med goda vänner men detta kan icke hjälpas.

Och med det kan vi konstatera att det aldrig går att försitta ett tillfälle att ha fest! Jag tar med mig tårta och familj och går hem till mamma, här SKA firas!
Puss på er!

Det här är MITT!

Allt ni ser här är mitt. Ja, faktiskt. Ibland far jag hit och tankar. Jag andas in något som jag alltid kommer att längta till. Ja, jag...