Jag skriver ju ändå inte. Jag vänder mig till mina barn, nära och kära, några få utvalda, och dom kan jag ju kontakta på annat sätt om jag har nåt att säga. Men, nej, efter ett kort samtal med en av de som är närmast, så inser jag att det finns ett värde. Frågan är varför det inte liksom går att skriva. Ska sanningen fram så hänger det (säkerligen) ihop med att min vardag förändrats och att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera detta.
Mamma har tagit mycket energi. Jobbet tar resten. Jag har ett helt rum med färger och papper och skrivmaterial och fina böcker. Men allt liksom har bara stannat av. Så konstigt.
 |
| Längtan |
Att vänta på inspiration går inte har brorsan sagt. Det är bara att sätta sig ner och göra. Ja, men just det, ja. Det är så många tankar som flyger omkring och dessa behöver liksom samlas för att jag ska kunna begripa världen. Den här smittade världen. Jag, liksom du, äts upp av information och desinformation. Vare sig vi vill eller inte. Det känns avgörande för mitt inre lugn att lämna det en stund.
Var är jag nu?
Mamma får jag inte besöka just nu. Hon som ändå inte riktigt vet vem jag är nu mera. Det är riktigt svårt. Jag har inte ens i min vildaste fantasi tänkt mig hur detta skulle vara. Nu vet jag.
Jag ska bli farmor om allt går som det ska. Ett nytt kapitel. Va konstigt. Ogripbart just nu. Jag stickar ingenting. Borde jag det?
Jag har ett år kvar till pensionen. Pensionär. Hur är det? Vem blir jag då? Hur ska det gå till?
Vi har en husbil. Det känns nästan lite roligare att planera för en resa med den än med hojen. Det är illavarslande eller helt naturligt. Kanske det beror på rådande omständigheter angående virus. Vi har vårt bo, vi är bara vi två. I en burk. Topp!
Återkommer med saker att ta vara på i livet snart. Igen.
 |
| JO, jag har varit in i en leksaksaffär. Alltid något när man ska bli farmor. En riktig. Det ska jag skriva om nån gång. En riktig leksaksaffär. /E |
