...fick jag när jag fyllde 60 av min man. Han hade beställt ett rejält för han visste att jag skulle ha det till att sitta och mysa i. Inte bara odla.
Första året odlade jag så det knappt gick att komma in. Sen besinnade jag mig och skar ner det hela lite. Fast jag saknar första året. Man fick liksom fösa undan blad och rankor och blommor för att komma allra längst in till ett litet runt bord med krukor med lavendel. Man var rätt avskild där. Jag funderar starkt på att göra det en gång till, något annat år. Det luktar så gott av jord, fukt, stenar och grönska. Stora långbeningar klampar omkring och alltid har man någon med sig ut. Eller in. Någon gång ramlar de på golvet då man klär av sig för natten.
Idag har jag växthuset fullt av tomater och pepparväxter jag fått av en vän. Själv har jag ställt dit några pelargoner och några squash som blir enorma. Problemet är att vi alltid reser bort... Får man inte det om man har växthus? På radion hör jag om "distansodling" just nu. Det verkar innebära att man ska PLANERA. Inget för mig, alltså. Växthuset huserar växter varje sommar efter halvfärdiga ideer, gåvor eller helt enkelt för att jag hittat en söt, billig basilika eller chokladmynta. Vi har haft massor av tomater, squash, paprika, aubergine, sallat, mangold, och gröna kryddväxter. Men planerat, nä inte alls.
Ikväll har jag i alla fall brottats med plastslangar och små sprinklermunstycken för nu ska det bli självbevattning under tre veckor. Vi ska åka som vanligt och ungar och vänner ska inte belastas med ett evigt vattnande. Inte för att någon klagat, men för att jag inte vill det. Växthus ska klara sig själva och jag vill klara av växthuset.
Nu är det snart natt och i ärlighetens namn har jag nog gärna suttit i växthuset en timme eller så. Luktat på jorden, grönskan och sommarnattens speciella doft, den som bara finns här.
Återkommer med hur det gick. I morgon packar vi klart.
/E
