torsdag 29 januari 2009

Eget revir och ett rött bord

När jag var fjortis hade jag fortfarande en vrå i delat rum med lillebror. Det var ganska kul att dela rum, det ska erkännas, sällskap var man aldrig utan och kom det kompisar så var det liksom legitimt att lillis hade sin plats där också. Det var till och med självklart för det fanns rätt många som delade rum med sina syskon. Man hade sin halva, så var det bara.

Och här är min halva, helt fantastiskt, va? Välpyntat? Eller hur? Jag minns att jag klippte och klistrade ihop min vrå med bilder, paljettbollar, souvenirer från Dalarna, Boden och Barnens Dagtivolit i Järpen. Affischer i olika storlekar tillverkades med idéer från bildlektionerna (teckningstimmarna, menar jag, och det säger jag bara, teckningsläraren är fortfarande min hjälte, så mycket tid och material som han erbjöd!), och så var det tomflaskor som skulle agera ljusstakar, för det var modernt, och så lite porslinshundar och någon smyckesask. Och så dom där gigantiska pappersblommorna som alla tillverkade och hade som dekoration i tonårsrummen. Fullproppade med damm, det vet man om man tappade ner dom i sängen en gång i halvåret när bokhyllan skulle städas. Men det allra viktigaste i bilden är ju det röda bordet! Det Röda Bordet var magiskt och heligt, ingen fick komma nära det. Dels var det vingligt, så stötte man till det ramlade Glooken ner eller ännu värre vasen med gigantiska pappersblommor ifall den någon gång var flyttad dit. Dels så innehöll lådan som fanns i bordet HEMLIGHETER. Joru! Det var där dom fanns!

Förmodligen är det röda bordet borta nu. Jag bevakade inte mina möjligheter då hus och hem flyttades om, försvann och återuppstod på flera andra ställen som det blir i de allra flesta fall med tiden. Jag ska säga er att det där bordet är Författarbordet. Ingången till allt skrivande. (Ja, jag vet, det mesta ligger i mina byrålådor fortfarande.) Där fanns två dagböcker, en ljuvt rosa och en chockrosa, ett ritblock med mina allra första dagboksanteckningar om stockholmsgrabben S och fisiga polaren C som brädade mig med sina fjantiga prästkragsörclips och rosa plutmun, en pärm med urklipp på idolbilder (Micke i Bamboo, Peter Holm, David Jones och George Harrison), ett fodral som jag drog med mig på skolan ibland och lurade i diverse "vänner" att det var kort på mina killkompisar från långt bort nånstans och, sist men inte minst, tolv skrivböcker fullklottrade med min tonårsroman. Skrivboksstölden från plugget är väl förhoppningsvis preskriberad nu? När jag möter ungdomar idag som bara andas om att dom vill skriva så ger jag dom högvis med böcker allt efter behov.
"Skriv, bara skriv!", säger jag och tänker att dom ska aldrig sno en bok och så hoppas jag att dom känner samma galna skrivklåda som jag hade då. Och nu med, fast inte när jag vill. Just när jag var som mest inne i ungdomsromanen kunde jag inte komma hem från plugget fort nog. Hemma tog jag trappan i fem kliv och kastade jag mig in i mitt hörn, slet upp lådan och bläddrade fram rätt sida. Och hoppade in i den andra världen. Bokstavligt talat - det var mystiskt!

Troligen försvann bordet ur min ägo redan då jag fick eget rum. Tror jag. Då bredde jag ut mig mer och blev mer sofistikerad. På gott och ont. Saknade brorsan. Fast han bodde ju vägg i vägg med ny rumskamrat, kaninen Sluggo som smög in på mitt rum under min säng och stampade i golvet om natten så jag skrek av skräck...

Jag skulle velat ha det tillbaka, bordet alltså. Jag tror att det besatt någon form av skrivbaciller som genomsyrade allt som kom i närheten. Så fort man satte sig där började pennan röra sig över papperet. Blyertspenna, sudd, blå skrivböcker, en och annan grön mattebok när det var kris. Skrivmaskinen var bara en suddig dröm som hörde ihop med mamma och hennes kontorsarbete. Datorn fanns inte. Inspirationen kom från Starlet, Bildjournalens noveller och mina böcker.

Tja, det var bara en enkel liten tanke som dök upp där i min hantverkstad när jag som bekant plockade in prylar i lådor och hyllor. Det finns fortfarande en kvadratmeter golvyta kvar. Lagom för ett rött bord. Jag ska ringa runt till släkten, kanske det finns!

Vi hörs!

7 kommentarer:

Anonym sa...

Jösses! Vilka minnen som kommer farande.....bilderna på väggen, lappdockan, han med muschen på spegeln (en likadan satt ju på min spegel också) och dina obetalbara teckningar med diverse meddelanden invävda i såna där snirkliga, fler linjiga bokstäver, jag har nåra kvar än bara så du vet, nåt om Huså vill jag minnas.
Fortsätt gräva i din skatt...och bordet...om jag kunde skulle jag skaka fram det åt dig men tyvärr....
Kram

Eva sa...

Kram Solan, jodu, han med muschen....

Ingemar Edfalk sa...

Konstigt. För jag har ett likadant foto men då är det där MIN sida av rummet... Har ett svagt minne av den andra sidan också och ett draperi i taket.

/I

Eva sa...

skenbild:
men läggägg!
Det där var MIN sida, du bodde ungefär där kameran var!
Jag har BILDBEVIS sådeså. Kommer så småningom....

Anonym sa...

Nu börjas det igen.....Ta till din beprövade fras vetja :...skall vi leka skönhetsexpert? "I" får vara kund....
Det brukade ju hjälpa förr...
Kram

Eva sa...

Hahaha!!! Nästa blogginslag ska heta om "Lekar jag minns".

Anonym sa...

Det inlägget ser jag fram emot!!!
Kan det ge mer flashback månne..?