lördag 21 juni 2014

Midsommarafton från bilfönstret

Midsommar, 6 grader, stark vind, sol och regn, hagel och snö. Efter en tårtlunch med mammorna och ett par ungdomar bestämmer vi oss för att göra nåt av kvällen. Det är ju ändå midsommar - denna magiska afton som man bara inte kan sitta av på en pinnstol i köket. En biltur, till exempel, i bästa 60-talsanda med kaffekorg och...nä, inget myggmedel denna gång. Jag bakar lite hastbullar, det ska man ha i en bilutflyktskorg vill jag minnas. Och så drar vi iväg, jag och maken och en glad ung dam, för att titta på Jämtland genom bilfönstret. Varmt, skönt och myggfritt!
Här susar landskapet förbi:

Tom stad - utom välklädd ensam dam som stretar i blåsten.

Måläng 

Vita gäss på Storsjön

Lägg till bildtext


Torrtallen vid Sannsundet

Festtält?

En ljummen kväll hade kanske inbjudit till en sittning. Hoverberg.





Festplats. Dags för fika.

Fröjdholmen


Ovädret har just passerat Hoverberget

Hara

Hara

Sunne

Sandviken

Midsommarnatt i en tom stad.

/E.

tisdag 17 juni 2014

Snart så börjar det.

Jag kan känna doften av ledighet nu.
Barnen, blåfrusna efter flaggpromenaden till kyrkan, har sjungit om blomstertiden som nu kommer och prästen har önskat att vi ska ta vara på livet där ute. Jag slapp gråta krokodiltårar på grund av saknad av nior eftersom jag varit mentor för sexor i år och får fortsätta med klassen. Jag brukar inte vara blödig eller snyftig, men examensdagar har tagit hårt på mig, vilket mest troligt beror på utmattning. Första gången jag började lipa blev jag mest förvånad över vad jag höll på med.

Det var min första grupp nior som skulle lämna bygget. Redan tidigt på morgonen fick jag ett litet silversmycke av en elev och eftersom hennes kompisar stod bredvid och snyftade började jag också gråta och det smittade några fler... Och då skärpte jag till mig och sa att jag måste gå och fixa till nyllet på toa. På vägen dit mötte jag rektorn som skrattade åt mig med orden "hahahaaa, har'u redan börjat..?" och då insåg jag att det skulle bli tufft. Efter det har jag haft några avslutningar. Lika lipiga.

Lipade gjorde jag nog inte när jag slutade nian själv. Jag minns inte så mycket av själva dagen i skolan, men vi var i aulan och rektorn pratade. Någon kör sjöng. Klassens tuffaste brud hade barnsliga skor med slejf och spännen och jag och min bästis satt och fnissade åt det hela tiden, småelaka som vi var. Det minns jag.
Sen var det avslutningsfest i danslokal och vi fikade te och mackor innan det blev dans till nåt band. Jag hade en sjuttiotalsblåsa i orange, lila och mörkrosa i psykedeliskt mönster, lika kort som dagens kortisar men avskuren under bysten i vid kjol och så lite urringad som möjligt. Så var det. Jag älskade den. Ännu mer älskade jag att det kom objudna gäster till dansen och det blev lite spänning på partyt.

Det var då det. Jag lipade inte för jag skulle gå kvar på gymnasiet med samma gamla kompisar och några nya och det skulle bli toppen, trodde jag. Det var det också tills jag ledsnade. Men det är en annan historia.

Nu väntar en ynka dag till, med städning av bildsal och en lista på varor som ska beställas. Sen så.

/E

söndag 8 juni 2014

Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land....

Som jag redan nämnt går jag igenom gamla dagböcker och andra spännande anteckningar om livet. Det finns naturligtvis massor att läsa om barn, vilket har fått mig att fundera på vad dom hade i sina små huvuden, de underbara änglarna vi närt vid våra bröst. Hör här:

Staffan har just börjat prata och leker med en dalahäst. Vuxenvärlden lär honom att det heter "häst". 
-Kan du säga "häst", lille vän?
-Ninou.
-Nej, häst!
-Ninou.
Sonen går omkring om säger "ninou" åt det som vi andra kallar häst under minst ett halvår. Vi undrar om han kanske varit fransman i sitt förra liv..? Han låter fransk. Vi väntar för att se om han utvecklas till fransos och förevisar honom för en släkting som vill se och höra undret. Släktingen tar fram dalahästen och frågar vad det är för något, medan vi stolta föräldrar förväntansfullt står i bakgrunden.
-Häst! svarar ungen och därmed återgår vi till ordningen. 

David, 3 år, imponerar ofta på oss som inte förstår hur saker hänger ihop. Exempel:
Cykeltur med mamma runt Lillsjön, ungen sitter i cykelsitsen.
- Mamma! Stanna! Jag såg en söndag!
Jag stannar och backar lite. Tänker att jag äntligen ska få se hur en söndag ser ut. Ända sedan jag var liten har jag alltid tänkt att söndagar är ljusgula och sega, precis som sega gubbar. Fast inte så goda. Dessvärre ser vi inte till söndagen mer och den lille ler hemligt. Än idag åker jag förbi Lillsjön ibland för att kanske få en glimt av söndagen, tyvärr utan resultat hittills.

David, 4 år, på promenad i hamnen lyser upp när vi närmar oss den lilla kuren där man kan köpa biljett till ångaren Thomée.
- Där inne bor krysiluren! upplyser han oss. 
Tänk, det har vi aldrig vetat. Däremot känner vi kapten Anders Jönsson som rattat båten några somrar. Att han är en krysilur var en nyhet. Men nu vet vi det, tack vare sonen. Inom oss undrar vi vad som krävs för att uppnå epitetet krysilur. Vi vågar inte fråga sonen för då kanske han tror att vi inte vet vad det är...

Thomas, 3 år, springer runt, runt i lägenheten och sjunger med hög röst samma ramsa som han kört de senaste halvåret:
-Kompanissa, kottenia, flingeflax!
Vi tror att det är en besvärjelse för att förhindra vissa skeenden, eftersom han oftast tar till ramsan när det drar ihop sig till sängdags eller tvättning. Om man har tur att få tag i en lortig fot och kan hala fram ungen som gömmer sig under sängen rabblar han ramsan, om man bestämt att det är dags att gå till sängs marscherar han och slår taktfast med träsked mot kastrull och sjunger samma ramsa. Killar man honom på magen skriker han inte av skratt som andra ungar utan han skriker kompanissa kottenia flingeflax. Då är det lite svårt att tro att det är en besvärjelse, men vad vet man? I smyg har jag provat att rabbla samma ramsa när jag insett att jag måste stryka, men tyvärr har inget förändrats. Inte heller har ramsan hjälpt då jag läst den för arga katter som väckt mig om natten.

Thomas, 4 år, ser en fläderhäst i Stockholm. Hur vi än tittar ser vi ingen fläderhäst, men vi nickar och håller med. Ingen vill ju avslöja sin oförmåga att se fläderhästar lite här och var, något som kanske är högst vanligt i Storstockholm.

Staffan, 6 år, förklarar dessutom att man har kraftgjort runt parken. (Där fläderhästarna finns?) Vi tittar på det kraftgjorda järnstaketet och tänker att det finns olika sorters staket. Kraftgjorda passar runt stockholmsparker med fläderhästar och icke kraftgjorda passar runt kossor på landet. Skönt att veta.

Therese, 4 år, ser en svart-vit fågel som är lagom. Känns tryggt att det inte är några utsvävningar när det gäller svart-vita fåglar. Apropå svart-vit så förklarar Thomas, 6 år, att han hör svart-vit musik på radion.. Det är ju bra, tycker vi, men det tycker uppenbarligen inte han. Vi får lära oss att musik ska vara färgrik, annars får det vara.

David, 5 år, förklarar att tjejer ska man slåss med och Staffan, 6 år, förstår inte varför vi har mikron i köket och TV:n i vardagsrummet när det ska vara tvärtom.
Naturligtvis ställer vi några försiktiga frågor till de två små filosoferna angående detta för att reda ut vad som ligger bakom. När det gäller slagskämpen får vi bara det självklara svaret att det är roligare att slåss med dom än att vara med dom. Tjejerna, alltså.(Vi har aldrig fått veta hur det hängde ihop, eftersom han redan som sexåring var en charmör och hjärtekrossare). När det gäller mikron och TV:n är det självklara svaret till oss mossiga typer att man vill kunna se på TV när man lagar mat och vice versa. Hur vi än vridit och vänt på det hela har vi ännu inte till fullo förstått tankegången, men som sagt, vi vill ju inte verka helt blåsta så vi nickar och säger att i nästa hus, så...

Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land...


/E

onsdag 4 juni 2014

Allvarliga tankar. Och lite junikänsla.

Ljuset, ljuset, ljuset...
Vi har satt upp mörka gardiner i sovrummet och sover med en decimeter öppet fönster. Det är som det ska vara.

Idag kom den över mig, den där semesterkänslan som jag tappat bort i mammaoron (över egen mamma som är gammal), betygsångesten (som jag ju alltid har den här tiden) och känslan av overklighet (eftersom vi håller på att renovera och förbereda kommande flytt). Men under allt finns den där, uppenbarligen. Skrivandet har skjutits långt bort i ett litet hörn av mitt hjärta och ritandet ligger och skvalpar strax utanför. Jobb jobb jobb, hus hus hus, mamma, hus, jobb jobb jobb. Så ser det ut den här tiden i livet.
En kompis till mig har sagt något som jag brukar tänka på:
Vad är det nu jag får?

Hon har en ganska djup syn på tillvaron, enligt mig. Filosoferar mycket över varandet, liksom jag, men hon har en sorts livserfarenhet och jag har en annan. Men hon tror att det finns en mening i livet och det är något jag ofta funderar på. Mer och mer faktiskt. Därav tanken att det gäller att ta vara på sin tid. Så då tänker jag på henne när det händer oförutsedda saker, tungsamma stunder, prövningar i stort och smått:
Vad är det jag får nu? Vad ska jag göra med det här?

Från det ena till det andra så skriver jag ju lite, faktiskt. För hand.
Jag samlar mina upplevelser genom åren i en bok där jag avhandlar varje års viktigaste upplevelser. Boken har ett speciellt syfte, men det är hemligt. Det tar en stund att gå tillbaka och tänka på vad mycket kul man gjort, hur bra jag haft och har det och till min oerhörda förvåning, det erkänner jag, hur korkad jag har varit av och till. Är jag snäll med mig själv så heter det inte korkad, det heter bristande livserfarenhet, skulle jag tro. Men jag som jobbar med ungdomar har ju lätt att halka in i jämförelsefällan en sådan gång. Å andra sidan är det nyttigt när man står framför en argsint och fräsande tonåring som önskar skolan och dess inredning (läs lärare) åt fanders. Man kan ju alltid minnas sig själv...

Jag lägger upp lite sommarbilder. Och lovar att skriva om asfalt, hojen, examen, plantinköp och lata dagar på altanen sen. Kanske också en och annan sensation från vår skyddade Slingervärld.
/E
Den livsglada koriandern som sträcker sig mot solen.
 Idag har bara kryddor i alla köksfönster; timjan, koriander och basilika.

Midnatt och den ska ju upplevas nu. 

Vi provar bålmuskulaturen och kör västerut så långt vi hinner en dag.
På vägen passerade vi en känd vy. Alltid lika vackert.


När jag var liten satt jag ibland ute och tittade på daggkåporna, funderade på hur
vattnet kunde se ut som kvicksilver. Fast det gick att dricka. Sa mormor.

Baka uthusan, 25 grader varmt, mulet, åska.
Lite trädgårdspyssel och bortforsling av bråte. Jag vände på en hink...

...och fann herr Skalbagge, dryga 3 cm lång.

Hejhopp.

Det här är MITT!

Allt ni ser här är mitt. Ja, faktiskt. Ibland far jag hit och tankar. Jag andas in något som jag alltid kommer att längta till. Ja, jag...