torsdag 30 juni 2011

Fårö

Lördagen, för snart två veckor sen (VAR tar tiden vägen???) tillbringade vi på Fårö. Jag hade inga som helst förväntningar eller aningar eftersom jag ännu var i "var-är-jag?-fasen". Det vill säga den fas jag befinner mig i innan jag landar i ledigheten. Jag fattade ju knappt att vi var på Gotland. Och här skulle jag ju gärna infoga en smiley om jag använde chatspråk i bloggen.

Alltså. Fårö. Vad tänkte jag? Ja, Ingmar Bergman, tungsinnighet, mörka skyar, karga stränder, raukar och kanske ett och annat lamm. Med ett ryck på axlarna och förhoppning om ett bra lunchhak (i första hand!)åkte vi över med färja. Det var vi och fem till. Typ.

Vi tvärstannade genast på Ebbas lunchkrog för att stärka oss inför rundturen. Åt indiskt och välkryddat (inga gotlandsspecialiteter här inte!) och sen åkte vi på vinst och förlust. Vi tänkte runda ön. Solen gassade de minuter vi hoppade upp på hojarna och startade, så vi bara åkte dit solstrålarna pekade. Åtminstone så länge de fanns.

Hur var det? Ja, jag tror att bilderna får tala för sig själva.




Fårö fyr

En gotländsk gård, Fårö

I närheten av Langhammer

Helgumannens fiskeläge





Nantens stuga och kvarn


Vid fyren

Visst är det fantastiskt? Vi hade alla väder som fanns och som synes stannade vi gärna en längre stund allra längst upp på Fårös norra del. Väl värt ett besök till. En annan sommar...
//E.

onsdag 29 juni 2011

Promenad i parken

När det blir så här fina, varma sommarkvällar blir jag rastlös. Det blev jag när jag var en flicksnärta på elva-tolv också. Då satt jag i fönstret på vårt rum, det jag delade med mor och bror och tittade ut med nåt sorts skumt vemod och ville bara springa nånstans. Inte hemifrån för alltid, men bara springa iväg ut i skogen, ner till sjön eller bort till Böle eller var fasen som helst. Det var som om världen låg och vilade och väntade på något.


Lite så är det nu med. Det är bara det att nu säger jag till maken att vi ska gå ut, åka en biltur eller tar hojen och kör längs vattnet. Oftast är han med och gör mig sällskap. Men han vet nog inte att det är den där sommarkvällsrastlösheten som kryper i mig.

I går kväll var en sån kväll.
- Vi sticker ut och fotar, sa jag.

- Bra idé, sa han (som egentligen hade tänkt betala räkningar ) och så for vi bara ner till Badhusparken. Det blev ingen promenad till Frösön denna kväll, annars är det en favorit ifall Svenssons fik är tillgängligt, utan vi blev kvar i parken och glodde på sommaren. Då såg jag att någon pyntat "Far och son", statyn som står vid vattnet. Av någon anledning blev jag glad och varm i hjärtat och delar därför med mig av detta lilla uppiggande och oförargliga tilltag.


//E.

lördag 25 juni 2011

Sommarlov och semester och Gotland och väder och tid att landa.

Besynnerligt - jag har ännu inte funnit lovkänslan. Det trots att vi redan avverkat en tripp, planerad sedan i vintras. Fast när jag ser tillbaka så inser jag att jag inte haft tid att tänka på sistone ens. De sista två månaderna har varit synnerligen turbulenta och jag ser inte att det funnits en enda sak jag kunnat välja bort utom att skriva, rita och läsa. Behöver jag säga att även motorcykeln stått stilla och det kändes lite ruggigt inför Gotlandsturen att inte ens ha kört 25 mil innan.

Jag måste säga att för varje vecka som går blir jag mer och mer övertygad om att det är livsviktigt med tid för reflektion och eftertanke av det som skett. Någonstans hörde jag att det behövs en halvtimme varje kväll i absolut stillhet då man går igenom dagen och låter hjärnan hinna sortera och värdera. För min del brukar det räcka med några rader i en anteckningsbok för en reflektion. Men även dagboken är tom. Det snurrar olika fort i livet, det är då ett som är säkert. Så här tror jag inte det blir på länge igen. Hoppas jag.

Nå, Gotlandsresan - den packade vi till i blindo i två timmar efter varsin extremt lång arbetsdag ända in i det sista och sånt straffar sig ju på olika sätt. Till exempel som att jag hade packat tre gånger så mycket kläder som jag behöver men ingen madrasspump. Skratta inte. Det var bara EN detalj av viktiga saker som vi glömde. Och varför alla dessa kläder? Jag brukar minsann få plats med tre veckors packning i en necessär. Nästan. Åtminstone är det vad jag brukar säga till vissa vänner som också åker runt på två hjul ibland och vill ha halva garderoben med...

Ja, nu var vi borta i en dryg vecka. Jag förväntade mig att sommarlovskänslan och semesterruset skulle komma när vi lämnat länsgränsen men den ville inte visa sig. Regn och rusk följde i våra spår och vi kände oss som Michelingubbar där vi tunga av rustning och regnställ tuffade fram i Hälsingeskogen. Rutten var "Rakaste-vägen-till-Nynäshamn-med-smarta-stopp-för-mat-bensin-och-vila" inprogrammerat i GPS fast med mc-kartan och vanliga vägkartan som backupar. Los, en plats Gud glömt, tyckte vi var en bra början. Där kan man pausa och käka nåt, resonerade vi. Det måste ju finnas en korvkiosk i alla fall. Så mycket annat hade vi inte väntat oss. Men icke. En liten ICAbod hade öppet och maken gick in för att höra sig för om var man kunde få sig lite krubb.
"Nej, här finns INGENTING", hade den uppgivna kassörskan meddelat med darr på stämman, vilket också mycket riktigt stämde in på ort och ställe. Dessutom försvann all civilisation för ett bra tag där i gränsen mellan Hälsingland och Dalarna i Finnmarken. Vi blev så pass oroliga över att inte hitta bensin i tid att vi knackade på i ett hus på en enslig plats och lyckades få köpa en dunk då vi lyckats skramla ihop kontanter så det räckte till fem liter.

Jodå, det var starten på resan. Men annars tog vi oss till Sala där vi ville sova över och gå igenom packningen för att se vad vi glömt. Och jag påminde om att vi måste upp tidigt för att hinna i tid till Nynäshamn och båten.
"Båten går inte förrän på torsdagmorgon, ju", sade maken och då måste jag ju erkänna att det blev lite semesterkänsla i alla fall. I min förvirring den senaste tiden hade jag inte ens koll på dagarna men nu fick jag  liksom en hel dag till skänks och vi firade med laxsoppa på påse.
Vi sov gott och länge, vilket skulle komma att behövas - men det visste vi inte då....

Lycka är att finna en vägkrog efter Storskogen.
Fortsättning följer. /E.

fredag 3 juni 2011

Nu kanske...

...möjligen att jag hittar tillbaka till tangentbordet.
Nationella prov rapporterade. Betygen satta. Hojen ren och reparerad från smärre skada samt en del avslut jag behövt göra i livet för att komma framåt igen. Livet, det som gör svängar och girar så att vi behöver hålla i oss för att hänga med, då räcker inte mina händer till skrivandet. Men nu hägrar sommarlovet minsann - lika efterlängtat varje år och varje år tar det ett par veckor att varva ner. Sådant får mig att fundera. Vad tusan håller vi på med?

Nåja, tröstar jag mig med, framåt midsommar är jag förhoppningsvis mig själv igen, rätt layed-back när det gäller måsten och full av äventyrslusta. Jag har medvetet givit mig in i leken och dessutom lånat pengar för att göra det. Ångrar mig inte - jag var rätt klarsynt (och luttrad?) redan när jag började jobba i skolan. Punkt.

Andra saker påverkar också vårt liv. Huset börjar utarmas på unga. Ja, prinsessan bor kvar i praktiken, d v s hennes rum ser ut som det brukar, alltså har hon varit där och kommer troligen tillbaka. Hoppas vi. Det vore bra - någon måste röja väg bland parfymer och femhundraåttiotre toppar, linnen och tröjor ibland. Men yngste sonen har bosatt sig i egen lya med väl genomtänkt inredning enligt sin livsdevis - man jobbar ihop en massa stålar och sen köper man det man vill ha. Ja, ja, inom rimliga gränser. Men nåt åt det hållet i alla fall. Det blev väldigt defenitivt. Lägenhet dök upp, IKEA ett par varv och så en namnskylt på dörren. Hejdå.

Tomt. Men nära till. I stället dyker en annan upp som vi inte sett på nästan ett år. Ja, vi ses typ en gång om år om vi har tur. Han är som en fjäril. Dock fladdrar han in med buller och bång, full fart och ostyrig. Svårfångad, brukar jag tänka. Han intar huset, nosar upp oss och ser om allt är som det ska, fladdrar bort, kommer igen, ena dagen som om inget hänt i livet, andra dagen serverande livserfarenheter som bara den som räknar världen som sin hemadress har. Och ingen vet om han är en besökare från ett annat land eller om han är barn i huset. Märklig känsla. Jag håller hårt i, åtminstone timme för timme. Ingen vet var han är i morgon.

Så är det just nu. Det snurrar. Det går fort. Och någon sa att häggen snart har blommat ut utan att jag märkt det....

Innan äventyrsåldern.....
//E.

När en ny årstid håller på att födas fram...

...blir jag alltid så trött. Det är som om jag själv är med och krystar. OK, liiiite lättare förlossningar har jag framåt vårvintern. Men ...