Nu kanske...

...möjligen att jag hittar tillbaka till tangentbordet.
Nationella prov rapporterade. Betygen satta. Hojen ren och reparerad från smärre skada samt en del avslut jag behövt göra i livet för att komma framåt igen. Livet, det som gör svängar och girar så att vi behöver hålla i oss för att hänga med, då räcker inte mina händer till skrivandet. Men nu hägrar sommarlovet minsann - lika efterlängtat varje år och varje år tar det ett par veckor att varva ner. Sådant får mig att fundera. Vad tusan håller vi på med?

Nåja, tröstar jag mig med, framåt midsommar är jag förhoppningsvis mig själv igen, rätt layed-back när det gäller måsten och full av äventyrslusta. Jag har medvetet givit mig in i leken och dessutom lånat pengar för att göra det. Ångrar mig inte - jag var rätt klarsynt (och luttrad?) redan när jag började jobba i skolan. Punkt.

Andra saker påverkar också vårt liv. Huset börjar utarmas på unga. Ja, prinsessan bor kvar i praktiken, d v s hennes rum ser ut som det brukar, alltså har hon varit där och kommer troligen tillbaka. Hoppas vi. Det vore bra - någon måste röja väg bland parfymer och femhundraåttiotre toppar, linnen och tröjor ibland. Men yngste sonen har bosatt sig i egen lya med väl genomtänkt inredning enligt sin livsdevis - man jobbar ihop en massa stålar och sen köper man det man vill ha. Ja, ja, inom rimliga gränser. Men nåt åt det hållet i alla fall. Det blev väldigt defenitivt. Lägenhet dök upp, IKEA ett par varv och så en namnskylt på dörren. Hejdå.

Tomt. Men nära till. I stället dyker en annan upp som vi inte sett på nästan ett år. Ja, vi ses typ en gång om år om vi har tur. Han är som en fjäril. Dock fladdrar han in med buller och bång, full fart och ostyrig. Svårfångad, brukar jag tänka. Han intar huset, nosar upp oss och ser om allt är som det ska, fladdrar bort, kommer igen, ena dagen som om inget hänt i livet, andra dagen serverande livserfarenheter som bara den som räknar världen som sin hemadress har. Och ingen vet om han är en besökare från ett annat land eller om han är barn i huset. Märklig känsla. Jag håller hårt i, åtminstone timme för timme. Ingen vet var han är i morgon.

Så är det just nu. Det snurrar. Det går fort. Och någon sa att häggen snart har blommat ut utan att jag märkt det....

Innan äventyrsåldern.....

//E.