söndag 29 augusti 2010

Var sak har sin tid

Var sak har sin tid - jaha? När då?

Jag känner mig allmänt irriterad just nu för att livet rusar fram igen i expresstågsfart. Alltså - det är kallt ute och det är HELA SJU VECKOR sen jag stod nånstans i Sverige och önskade att jag fick frysa för en liten stund. Trodde det var i förra veckan, typ... Skräckslagen över denna insikt fortsätter jag fundera över hur allt går så fort och OM jag hinner känna efter.

Jag bestämde igår att jag skulle klistra in alla mina foton, främst de från hojresorna i somras. Då kommer jag plötsligt att tänka på hur fort allt går igen. Från papper till digitalt i ett nafs. Det var inte länge sen man satt och bet på naglarna och kollade posten tre gånger om dan för att se om filmerna kommit.

Nu plockar jag mina bilder ur datorn och förvandlar själv till papper igen i mitt eget lilla labb fast först efter att ha redigerat och fixat i fotoredigeringsprogrammet i min egen dator. Va? Otänkbart för bara några veckor sen. Eller är det år?

Samtidigt som jag började återuppleva sommarens resa i dagbok och bilder så bestämde jag att när detta är klart, ska jag skanna in alla mina pappersalbum som inte finns digitalt, bara för att de innehåller bilder tagna på medeltiden. Snacka om att skaffa sig jobb. Det är ju bara det att då har jag liksom både och av alla. Fattar du?

Helt plötsligt har jag massor att göra och vill göra det idag! Skanna bilder. Fixa album. (Skriva, måla, åka höstturer på hojen, gå i skogen, simma, läsa ut böckerna, blablablaa...)

Eftersom jag känner mig själv rätt väl efter femtiofyra års samvaro så vet jag att jag kommer att titta på klockan varenda ledig minut framöver och undra när jag ska ha tid att göra detta. I stället för att njuta av det jag just nu gör, då jag sitter där och pysslar i eget rum med utsikt över grannens trädgård och Slingervägen som slingrar sig fram mellan kåkarna.

Det är svårt att ta vara på livet när det enda livet gör är att rusa fram.

/Eva

söndag 22 augusti 2010

Födelsedag. Utan paket och bjäfs...

Vid midnatt var födelsedagen över och helt plötsligt hade det gått femtiofyra år sedan jag swischade ut i livet på BB i Östersund. Efter att ha legat i sjuksäng (som man gjorde på den tiden) fick min kära moder mig i ett paket och kunde åka hem till västra Jämtland utan att veta hur det skulle gå till med mig.

Säger hon i alla fall. Sen har jag en hel del minnen från diverse födelsedagar. Det är ju kul! Själv har jag nu lyckats få min familj att fira med mig genom att gå ut och äta. Inga paket. Känns bra. Nästa steg är julen. Inga paket. Ut och äta? Återstår att se...

Hemma hos mig när jag var ung och ansvarslös firade man födelsedagarna rejält. Dessutom hade vi inte bara våra egna dagar, lillebror och jag, utan vi blev firade högtidligen även på varandras födelsedagar, en liten egenhet som uppstod av okända skäl. För när den ena fyllde år, visste den andra att det vankades paket. Hur kul var inte det? Två dagar per år hystade man in presenter förutom till jul! Dessutom var det jämnt fördelat, vad jag minns. Trehjulingarna, till exempel, fick vi minsann i maj och det innebar att på min dag i augusti blev det mindre och färre paket åt oss, för den stora presenten hade ju kommit redan tidigare då den yngre brodern hade sin dag.

För att inte tala om cyklarna. Då fick min lillebror vackert vänta med storpaketet till i augusti, för då fick jag min cykel. Lillis fick en trampbil samma dag och allt var frid och fröjd som vanligt. Vad vi öppnade för presenter i maj det året minns jag inte. Kanske var det ritblock och pennor och varsin bok?

Jag tror faktiskt inte att vi hade nån särskild tanke på detta med att vi firade varandras dagar. Jag tror inte heller att vi hade deppat ihop om det skulle ha varit på det mer vardagliga viset, att en fått vänta. Det är både spännande och komiskt att tänka på så här på ålderns brittsommar, när man har vett att reflektera över livet. Partyt var dock alltid ägnat födelsedagsbarnet. Då var den andre gäst, precis som vilken annan unge som helst. Och på tårtan var det grädde och Non Stop och inuti var det vanilj.

Jag har funderat lite över presentminnen och det som ploppar upp är en lilabrun och vit liten hund i bomullsdoftande leksaksdjurspäls, stoppad med träull. Tusse, fick den lille rackarn heta och genast när den packats upp låstes den in i ett skåp av mig för att den inte skulle förstöras av gästerna! (Vem av mina beskedliga små gäster som skulle kunna tänkas göra detta är för mig än i dag en gåta...) Nå, flickorna, för det var bara flickor, vällde in. Vällde och vällde, jag hade väl typ sex kompisar. Men ändå. Knappt hade koftorna hängts upp på krokar och skorna ställts under elementet förrän en modig liten dam frågade:
"Får je si på hunn?"

Jag minns min oro då jag först undrade hur hon kunde veta att jag fått en leksakshund, sedan över huruvida hunden skulle bli dragen i örat eller så. Det gick bra, ska jag säga. Modern tryckte väl in pälsbollen i skåpet igen efter att den inspekterats av min kamrat. Öron och ben i behåll. På hunden, menar jag.

För övrigt har jag alltid varit glad och lycklig över mina presenter. Men nu mera känns det mest som om man byter prylar. OK, då, en pyttegåva med omtanke, bara för att, till jul. Det får jag väl stå ut med. Det kommer förresten att bli omöjligt att lägga ner presentandet helt för maken går som vanligt omkring med plakat där det står att han fyller år och att det går bra att uppvakta med genomtänkta och dyrbara gåvor.
"Den där idén om att ingen ska köpa paket gäller DEJ, bara DEJ!" säger han med eftertryck. Och så ringer han runt och säger att det går bra att komma på hans dag, "ring på med armbågen, bara..." säger han obekymrat och förväntar sig famnvis med presenter.

Ni hör ju vad jag har att slåss med.

//Eder gåvolösa men mycket nöjda E.

lördag 14 augusti 2010

Stugtid


Jo, vi har en stuga. Sportstuga? Fånigt ord... Nåja, sport att få bort all råttskit och spindelväv. Möjligen.

Stugan är en del av makens barndom. Efter det en del av vår tidiga förälskelse och lite senare en del av våra ungars barndom. Och någon enstaka gång en del av vårt "javisstja-man-kanske-skulle..."

Den har liksom nyttjats i olika tidsepoker och däremellan nästan glömts bort och fått ligga till sig inbäddad i tallris, spindelväv och mossa. Och nu senast, det mer ovälkomna fladdermusbajset.

Vi åkte dit. Det är fyra mil. Inte en livslängd bort. Lätt att ta sig. Och varje gång översköljs jag av otaliga minnen. Några hemliga, några jag ler åt, några jag gråter över och några jag suckar över. Det finns spår och saker från 60-talet och dryga fyrtio år framåt. Just nu råkar det vara mest spår från den period vi sist var där, dvs barnperioden. Efter det har besöken mest bestått av sporadiska, mycket korta kontrollvisiter varannat år, mest för att se att inget hänt.

Vi röjde rejält. Jag kände mig som doppad i en cocktail av Klorin, såpa och myggolja.
"Vi slänger...", sa maken till min stora förvåning. Han brukar vara försiktig med sånt. Jag är mera av sorten släng-skiten utan att reflektera över vad det kan vara bra till, eller ännu hellre höra till.

Vi slängde barnteckningar som bleknat och bestod av ett fåtal streck, mina älsklingsmuggar från -81, dom där som ser ut som stora porslinsfrukter, pyjamasar sen -67, blå träningsoverallsbyxor a la husvagn, ägare okänd, udda kaffekoppar,(JAG slängde UDDA kaffekoppar! Jo, ni som vet, än är undrens tid icke förbi!), en femarmad ljusstake och ett getingbo. Bland annat.

Snart hoppas jag att det ska kännas som en ny epok tar över. Det är så tydligt att efter att kidsen inte ville följa med längre (finns varken el eller vatten) så bara lät vi allt falla och lämnade detta hörn av världen som borde vara en oas för den moderna och stressade stadsmänniskan mitt i karriären. Vi har som sagt lämnat det flera gånger och bara inte varit där. Konstigt. Det faktum att vi gjort så upptog en hel del av min tankeverksamhet då jag stod där med såpvattnet upp till axlarna och skurade skåp och lådor. Kanske är det nu som det börjar igen? Då är vi tillbaka på ruta två, alltså då jag och maken var två ansvarslösa ungdomar som mest ville vara ensamma. Alternativt ha fest ett par dygn eller så. Däremellan var det fiske och en hemlig ö av alla 365 öar. Var man tidigt uppe och lyckades sno åt sig rätt ö först, kunde man bada naken och sen vågade ingen annan sig dit.

Ja, vi kanske tar tag i det igen, inte som två ansvarslösa ungdomar, oroa er inte, utan som två städade, ansvarsfulla femtioplusare. Vad ska vi annars göra med all vår fritid? Klippa häck och gräs och måla hus har vi ju gjort. Och hojsemesetern är över. Dags att utöka fritidssysselsättningarna? En ny sportstugeepok i vårt färgglada liv: vila från dator och TV, bara fotogenlampa och stearinljus, sjövatten vid behov och ett utedass med Kungen och Silvia, detta gamla strävsamma par. Inte helt fel. När jag tänker efter, alltså. Fast jag vet inte om jag kommer att bada naken för att skrämma bort oönskade gäster från Ön. Kanske. Eller nåt.
//E.

måndag 9 augusti 2010

Lästörstens baksidor

Jag har fem böcker på gång. Det är inget ovanligt, dessutom fungerar det fint för mig. En brukar dock alltid ta över och så är det nu med.

Lässuget är så stort att jag blir bekymrad. Det är som om hjärnans små tunnlar torkat ihop och nytt måste snarast in annars blir jag sjuk och det allvarligt. Hela förra året bestod av läsning, givetvis, men det är sånt som hör till jobbet. En och annan ungdomsbok läst i superfart för att kunna ha bra diskussioner om innehåll, massor av elevtexter och så all denna facklitteratur som hör till jobbet och inte minst mitt pluggande.

Nu har jag ju bestämt att jag ska lägga pluggandet åt sidan i år och låta mig själv läsa egenvald skönlitteratur under ett års tid. När jag inte läser skriver jag inte heller , ett faktum som flera författare tar upp och det är bara att instämma. Alltså - mot bokhögen!

Nu brukar det bli så att jag råkar gå med i diverse bokklubbar och har helt plötsligt en uppsjö av obeställda böcker som jag inte visste fanns, än mindre att jag beställt eller ej avbeställt, kanske. Och lika många räkningar. Nå, lästörsten betalade genast alla räkningar och beställde nytt och sen har jag hängt med huvudet i olika böcker. Jag börjar alltid läsa medan jag packar upp, därav flera på g, och så pass långt hinner jag att jag har intrigen klar för mig och vet vilka som är med. Då kan man ju alltid ta nästa... Och sen blir det som det blir.

Det här är en sån dag då jag är ensam hemma. Genast ser jag min chans till ostörd räserläsning i sju timmar. Vid tretiden hör jag ljud på grusgången utanför huset och inser att den bestialiska knivmördaren har kommit. Stel som en pinne hyschar jag åt hunden (ifall hon skulle få för sig att leka vakthund och morra lite, eller så) och tittar på klockan. Nej, det är för tidigt för Thomas, då ÄR det mördaren! Snabbt som bara den smygspringer jag hukande (för att inte synas i fönstren) mot dörren och låser så ljudlöst jag kan. Jag ålar mig tillbaka till sovrummet och lägger mig platt ner bredvid hunden. Inga ljud hörs, ingen knackar på dörren. Efter en stund upptäcker jag att jag fortsätter läsa och blir räddare och räddare. Mördaren har redan styckat en och är nu på jakt efter nästa offer. Då hör jag lite tyngre steg utanför och inser att det är sonen. Raskt upp och låser upp dörren. Låtsas som det regnar... Välkomnar sällskap med undrar om jag hinner läsa ett par timmar till innan middagen.

Det är då jag ser att altandörren är öppen! Naturligtvis har mördaren slunkit in och väntar nu någonstans i huset på mörkret. Då kommer han att bedöva mig med ett hemskt medel som gör mig förlamad och sen kommer han att släpa ut min son genom dörren i benen medan jag ligger där hjälplös och snart totalförlamad...

Om jag inte hörs av något mer har något ätit upp mig. //E.

fredag 6 augusti 2010

Åland, Åland... reserapport från en gammal Honda. För andra gången 2010.

Jodå. Vi satt där med väderkartan och även om vi vände den upp och ner så såg det ut att regna i Nordnorge. Och i Molde. Och i Geiranger. Och överhuvudtaget.

Visst, vi är väl entusiaster, men om man kan välja bort regn från asfalt och visir så gärna det, tack. Så vi kollade hela Skandinaviska halvön igen och kom på att Åland är ju alltid trevligt. Så vi satte på oss hjälmarna och åkte neråt. Vi kom till Furuvik efter diverse nödvändiga stopp på vägen.

Furuvik har en sån där camping där jag inte hittar. Den ligger i en skogsplätt (enligt mig en sjumilaskog med smala stigar åt alla håll utom åt rätt...) och där irrade vi in oss vid en damm.
"Gå ingenstans utan mig!" sa jag strängt till maken. Jag såg mig själv halvsnyftande leta efter tältet efter att ha varit på toa. Och det skulle aldrig falla mig in att fråga nån om hjälp för då skulle jag vara förstasidesstoff i lokalblaskorna, säkert.

Det gjorde han nu inte och jag kom inte bort mig, så natten var lugn, till och med utan apskrik, tackolov.

Dagen därefter åkte vi genom Roslagen igen, denna småmysiga plats med gulliga byar och vackra vägar. Vädret var extremt åkvänligt - lagom varmt, d v s max 20 grader och mulet. Mot kusten kom regnet som vi väntat, men på Åland skulle solen skina ikapp med oss. Det visste vi också.

Vi har varit på Åland förr med kidsen på den tiden det begav sig. (En lärde sig simma av ren och skär envishet på en dag, en bestämde sig argt för att lämna oss på torget i Mariehamn och två åt glass HELA tiden. För att inte tala om när de kom i lokalblaskan som pirater på galeasen Pommern...) Massor av kul minnen, alltså.

Jadå, vi tog båten och sen var det mest solsken och fest. Festen bestod av deras lokala yra, Rock Off. De flesta bodde på samma camping som vi. Say no more. Själva styrde vi festandet till en enstaka öl på gågatan och sen massor av sömn de stunder som gick (det var ju liksom livat omkring tältet dygent runt!) och långa promenader i Mariehamn.

Det är lätt att ta sig fram på Åland. Eller snabbt, kanske jag ska säga, för det är nära till allt. Det finns en stämning där som jag fortfarande funderar över - kan det vara det att något känns som att gå lite bakåt i tiden ibland? Det finns flera ställen där tiden tycks ha stått stilla, både i stan och ute i byarna.

Vi var in på en klädaffär som låg på sidan om själva gågatan. Två damer med måttband om halsarna trängde sig fram bland klädbuntarna som hängde i dubbla rader ovanför varandra så tätt som det bara gick. Det luktade gammal manufakturaffär a la 60-tal. I övrigt var det som att stiga in i en gigantisk secondhand. Terylene och nylon, gabardinbyxor och bluewear i en salig blandning.

Anledningen till att vi gick in var att vi såg en lysväst hängande utanför och jag behöver en ny. Nu fanns det inte rätt sort, men den ena damen med måttband pratade intresserat om hojåkandet på Åland och berättade att damerna åker för sig och herrarna för sig på organiserade kvällsturer. Det befäste min känsla för ett steg bakåt i tiden, på nåt sätt.

En annan sak som också fångade vår uppmärksamhet: ingenstans finns ett skyltfönster som skriker "SALE". Det står helt enkelt "REA". Minns ni det begreppet?

Och jag glömmer inte när vi beställde varmkorv i en korvkiosk åt ungarna då de var med. Man fick en korv. Vill man ha bröd ska man säga det. Nu skrattade vi åt det när vi gick förbi korvkiosken: Korv 2 Euro, bröd 1 Euro. Ger också en fingervisning om prisnivån i landet. Vill man ha kulglass och drar till med tre kulor (ca femtio kronor!) så får man tre tennisstora hårt packade bollar ovanpå varandra, ungefär som i Kalle Anka. De som beställt en sådan fick sen en långsamt balanserande gångstil med all koncentration riktad på konststycket att hålla kvar de smältande bollarna i Ålandsvärmen.

Kuriosa - jag gillar det. Men det är rätt dyrt, som sagt. Vi fick sålla hårt i de två större sparköp som finns utanför stan. Att köpa svartbröd var inte att tänka på. Men ändå. Något är det som känns spännande med stämningen på Åland.



I väntan på båten. Grisslehamn i regn och värme. Visst, det regnade, men vi träffade många trevliga människor under tiden vi stod där och tryckte i en liten väntkur med tak.



Liten solskensbild av första promenaden på Mariehamns gator.



Samma här...


Vi åkte runt en del, förstås. Såg Bomarsund och Kastellet och lärde oss om Ålands historia, besökte Carl Jansgården, en blek kopia av Jamtli, vi besökte Getaberget för att se Ålands högsta bergstopp och vi promenerade kilometer i Mariehamn, både i stan och mellan hamnarna och återsåg fyrmastaren Pommern där den ligger i västra hamnen.


Midsommarkrona på Carl Jansgården




Rangligt utkikstorn på Getaberget. Vi klättrade upp och blev påminda om Frösötornet år 1968...




En liten del av Bomarsunds fästning - ryssarnas pampiga bygge från kriget på 1800-talet. En gigantisk byggnad, imponernade om den fått stå kvar.




Kastelholms slott från 1300-talet.



Kastelholm. Kanske var det här dom satt fängslade, Erik den IIV och hans Karin Månsdotter? I en glugg kikade dom ut och såg Ålands gröna ängar. Eller vallgraven?




Västra hamnen.




Pommern, världens enda bevarade fyrmastare.



Pommern




Sjökvarteret i Mariehamn




Sjökvarteret i Mariehamn


Det var på söndagen vi helt plötsligt fick hemlängtan. Samtidigt. Även om det var maken som först gjorde ett erkännande. Det var som en upplevelse av att allt blivit påfyllt och nu rymdes inte mer. En otrolig ödmjukhet faller oftast över mig vid dessa tillfällen - tänk att få ha det så bra och så roligt! Vi hade sett och gjort det vi ville just då, så vi beslutade alltså att åka hemåt. Och det kändes bra. Dessutom hade festivalen slutat och ungdomarna hade lämnat campingen på söndagen så natten mot måndagen kändes mycket ödslig kan jag säga. Inga skratt, inga förfester, inget efterfestande... kort och gott dött. Vilket påverkade känslan av avslut för i år.

Vi siktade på Sala. Det kändes bara rätt. Efter diverse besök på olika mc-butiker för inköp av eventuella tillbehör kom vi till Sala och konstaterade att campingen inte alls var sig lik sen 1993. Eller så. Men Västmanland! Där har jag levt ett tidigare liv, skulle jag tro. Det är något särskilt, vackert, jag blir lika lycklig varje gång. Åk dit, åk runt på småvägarna! Västmanland är som ett hav, ibland platt och stilla, ibland böljande och backigt. Och grönt. Suck.

Ja, ja, vi hade inte tid att stanna ändå, trots mitt välmående. Hemlängtan var större. Vaknade i ottan och satte kartfingret på Rättvik. Eller rättare sagt Siljanstrakten.

Min barndoms alla sommarsemesterresor gick ofelbart till Rättvik. Eller nja, vi provade att göra ett par avstickare till grannbyar men det ledde bara till ett konstaterande att det var utanför händelsernas centrum. Och så återvände vi till Huvudorten, som vi såg det. Mer om det en annan gång. Till saken hör att jag och mannen återupptog mina barndomsvanor när vi bildat familj och drog med ungarna till Dalarna varje sommar så vi känner oss bevandrade i området, minst sagt. Dock behövdes en förnyelse så vi har huserat i Leksand och Orsa.

Nå, det var en parentes. Vi hamnade alltså hemvant i Rättvik till slut och som vanligt är det ett rackarns party där. (Det är det alltid nu för tiden..?) Vi kände oss som UFOn på motorcyklarna då byn var invaderad av cruisande raggare. Så vi krusade med så gott det gick och blev så överväldigade av stämningen att vi ville övernatta. Men då helst i Orsa, då vi var trötta efter partandet omkring oss i Mariehamn.
"Där är det dragräjsingdagar!" sa en blond kille glatt på den tillfälliga festivalrestaurangen där vi vräkte i oss langos.

Vi for dit ändå. Så klart. Vi är i den åldern att vi blir trötta av andras partande men att vi blir uppiggade av andras partande. Hänger du med? Skit samma - vi har i alla fall kul.

I Orsa valde vi med omsorg vår plats och så var sista natten på sommarens semester gjord. Det duggregnade då vi vaknade och det kändes rätt. Jag ringde hem. "Jag lagar mat i kväll", sa jag och jag hörde att det var uppskattat av de unga hemma. Och jösses vad jag längtade efter att krama dom!

Hur det var i Orsa? Jo, det kan man säga om man vill vara nostalgisk - det var som förr i tiden fast fjorton gånger större. Och så undrade vi var dragrejsarna höll till.



Nattlig strand vid Orsansjön


Väl hemmavid kan jag konstatera: Jag har det bäst, jag har roligt och jag kommer att åka runt på hojen med min man hela nästa sommar också om ödet eller vem som nu bestämmer vill.

Kramar er alla.

torsdag 5 augusti 2010

Borta bra men rätt hyfsat hemma också.

Hemma.

Jag har längtat hem. Faktiskt.

När maken helt plötsligt sa att han lika gärna kunde åka hem någon dag tidigare upptäckte jag att jag längtade hem också. En mycket intressant upplevelse. Tydligen hade min ständiga lust att förflytta mig blivit mättad och jag kände att jag funnit ro i kroppen. Och i själen. Och jag gillade verkligen att längta hem och att känna att det var helt ok.

Ja, mitt hem är min borg, det är ingen plåga att vara där - missförstå mig rätt. Men det är också en utgångspunkt för nya äventyr, ständigt. Åtminstone i min värld. Nu var det bestämt att vi skulle byta bortamiljö mot hemmadito och det kändes bra. Lite tidigare än tänkt men troligen hade vi fått lagom dos av miljöbyten. Nya intryck. Nya dofter och ljud. Och lagom vila. För jag har nog aldrig varit så utvilad, så nöjd och så avslappad som nu. Det beror på att vi varit ute i fyra veckor. Jag vet det, för jag har inte fått spader när jag kommit hem och skurat golv och väggar och skrivit långa listor på sånt jag MÅSTE göra INNAN lovet är slut. Annars är det sådana hippa aktiviteter jag kan företa mig just i slutänden av ett evighetslångt sommarlov. Bara för att.

Nej, här sitter jag i godan ro efter att jag och prinsessan har supershoppat på rea hela långa dagen. Dammet är meterhögt i bokhyllan, jag har fyra bra böcker på gång och ett glas rödvin. I morgon är det vår bröllopsdag och vi tänker fira den på Åreskutans topp med termoskaffe och ostmacka. Olé!

//E.

När en ny årstid håller på att födas fram...

...blir jag alltid så trött. Det är som om jag själv är med och krystar. OK, liiiite lättare förlossningar har jag framåt vårvintern. Men ...