Födelsedag. Utan paket och bjäfs...

Vid midnatt var födelsedagen över och helt plötsligt hade det gått femtiofyra år sedan jag swischade ut i livet på BB i Östersund. Efter att ha legat i sjuksäng (som man gjorde på den tiden) fick min kära moder mig i ett paket och kunde åka hem till västra Jämtland utan att veta hur det skulle gå till med mig.

Säger hon i alla fall. Sen har jag en hel del minnen från diverse födelsedagar. Det är ju kul! Själv har jag nu lyckats få min familj att fira med mig genom att gå ut och äta. Inga paket. Känns bra. Nästa steg är julen. Inga paket. Ut och äta? Återstår att se...

Hemma hos mig när jag var ung och ansvarslös firade man födelsedagarna rejält. Dessutom hade vi inte bara våra egna dagar, lillebror och jag, utan vi blev firade högtidligen även på varandras födelsedagar, en liten egenhet som uppstod av okända skäl. För när den ena fyllde år, visste den andra att det vankades paket. Hur kul var inte det? Två dagar per år hystade man in presenter förutom till jul! Dessutom var det jämnt fördelat, vad jag minns. Trehjulingarna, till exempel, fick vi minsann i maj och det innebar att på min dag i augusti blev det mindre och färre paket åt oss, för den stora presenten hade ju kommit redan tidigare då den yngre brodern hade sin dag.

För att inte tala om cyklarna. Då fick min lillebror vackert vänta med storpaketet till i augusti, för då fick jag min cykel. Lillis fick en trampbil samma dag och allt var frid och fröjd som vanligt. Vad vi öppnade för presenter i maj det året minns jag inte. Kanske var det ritblock och pennor och varsin bok?

Jag tror faktiskt inte att vi hade nån särskild tanke på detta med att vi firade varandras dagar. Jag tror inte heller att vi hade deppat ihop om det skulle ha varit på det mer vardagliga viset, att en fått vänta. Det är både spännande och komiskt att tänka på så här på ålderns brittsommar, när man har vett att reflektera över livet. Partyt var dock alltid ägnat födelsedagsbarnet. Då var den andre gäst, precis som vilken annan unge som helst. Och på tårtan var det grädde och Non Stop och inuti var det vanilj.

Jag har funderat lite över presentminnen och det som ploppar upp är en lilabrun och vit liten hund i bomullsdoftande leksaksdjurspäls, stoppad med träull. Tusse, fick den lille rackarn heta och genast när den packats upp låstes den in i ett skåp av mig för att den inte skulle förstöras av gästerna! (Vem av mina beskedliga små gäster som skulle kunna tänkas göra detta är för mig än i dag en gåta...) Nå, flickorna, för det var bara flickor, vällde in. Vällde och vällde, jag hade väl typ sex kompisar. Men ändå. Knappt hade koftorna hängts upp på krokar och skorna ställts under elementet förrän en modig liten dam frågade:
"Får je si på hunn?"

Jag minns min oro då jag först undrade hur hon kunde veta att jag fått en leksakshund, sedan över huruvida hunden skulle bli dragen i örat eller så. Det gick bra, ska jag säga. Modern tryckte väl in pälsbollen i skåpet igen efter att den inspekterats av min kamrat. Öron och ben i behåll. På hunden, menar jag.

För övrigt har jag alltid varit glad och lycklig över mina presenter. Men nu mera känns det mest som om man byter prylar. OK, då, en pyttegåva med omtanke, bara för att, till jul. Det får jag väl stå ut med. Det kommer förresten att bli omöjligt att lägga ner presentandet helt för maken går som vanligt omkring med plakat där det står att han fyller år och att det går bra att uppvakta med genomtänkta och dyrbara gåvor.
"Den där idén om att ingen ska köpa paket gäller DEJ, bara DEJ!" säger han med eftertryck. Och så ringer han runt och säger att det går bra att komma på hans dag, "ring på med armbågen, bara..." säger han obekymrat och förväntar sig famnvis med presenter.

Ni hör ju vad jag har att slåss med.

//Eder gåvolösa men mycket nöjda E.