Var sak har sin tid

Var sak har sin tid - jaha? När då?

Jag känner mig allmänt irriterad just nu för att livet rusar fram igen i expresstågsfart. Alltså - det är kallt ute och det är HELA SJU VECKOR sen jag stod nånstans i Sverige och önskade att jag fick frysa för en liten stund. Trodde det var i förra veckan, typ... Skräckslagen över denna insikt fortsätter jag fundera över hur allt går så fort och OM jag hinner känna efter.

Jag bestämde igår att jag skulle klistra in alla mina foton, främst de från hojresorna i somras. Då kommer jag plötsligt att tänka på hur fort allt går igen. Från papper till digitalt i ett nafs. Det var inte länge sen man satt och bet på naglarna och kollade posten tre gånger om dan för att se om filmerna kommit.

Nu plockar jag mina bilder ur datorn och förvandlar själv till papper igen i mitt eget lilla labb fast först efter att ha redigerat och fixat i fotoredigeringsprogrammet i min egen dator. Va? Otänkbart för bara några veckor sen. Eller är det år?

Samtidigt som jag började återuppleva sommarens resa i dagbok och bilder så bestämde jag att när detta är klart, ska jag skanna in alla mina pappersalbum som inte finns digitalt, bara för att de innehåller bilder tagna på medeltiden. Snacka om att skaffa sig jobb. Det är ju bara det att då har jag liksom både och av alla. Fattar du?

Helt plötsligt har jag massor att göra och vill göra det idag! Skanna bilder. Fixa album. (Skriva, måla, åka höstturer på hojen, gå i skogen, simma, läsa ut böckerna, blablablaa...)

Eftersom jag känner mig själv rätt väl efter femtiofyra års samvaro så vet jag att jag kommer att titta på klockan varenda ledig minut framöver och undra när jag ska ha tid att göra detta. I stället för att njuta av det jag just nu gör, då jag sitter där och pysslar i eget rum med utsikt över grannens trädgård och Slingervägen som slingrar sig fram mellan kåkarna.

Det är svårt att ta vara på livet när det enda livet gör är att rusa fram.

/Eva