tisdag 26 juni 2012

Arbete i ett annat hem....

Vi röjer i det som en gång var mitt och makens första gemensamma hem.
Det känns konstigt, men det är kul och overkligt och tacksamt och tröttsamt.

Det lilla huset har inte haft någon fast boende sedan vi flyttade ut för att bo mer centralt och bekvämt då jag fick anställning som tandsköterska och livet gick in i en ny fas. Huset har haft som uppgift att hysa tillfälliga gäster och som fritidshus för svärfar. Ungarna har tillbringat många sommardagar där med honom. Vinbärsplockning, bil-eller båttvätt, skoterkörning, snickerier och allehanda bus. Ännu lite senare blev det en tillflyktsort för söner och vänner som ville ha föräldrafritt....


På senare tid har det fått tjäna som förråd och förvaring av möbler och hushållsprylar åt personer som inte längre finns med oss. Nu är svärfar borta och vi ska göra nåt åt det hela. Ha en jätteloppis, exempelvis. Vad ska vi annars göra med allt? 


Vi kavlade upp ärmarna och satte igång med att röja. Ordet "röja" har fått en ny innebörd för mig numera. Jag ser mig själv som en maskin som går fram med öppna armar och skyfflar ner saker i sopsäckar. Sorterar glas och porslin och plåt, sorterar skruvar och glödlampor och plastblommor....Klockor, lampskärmar, mattor och Lilla Fridolf. Stora, tunga skåp och soffor, filtar och kuddar och täcken... Jesses, det går att plocka ihop ett par hushåll, skulle jag tro. Och bakom allt skymtar tapeter vi satt upp 1979 då vi flyttade in, gulrosiga, och lister och skåpluckor i brunt, förstås. 


Med en sorts ursinnig frenesi har jag skurat och plockat för att se om jag känner mig som hemma när det blir fint igen. Se om det känns som då vi flyttade in. Minnen från den tiden då vi slog våra påsar ihop känns lite luddig. Troligen var vi bara glada att vi fick hyra det lilla huset billigt av svärfar. Efter en del omfattande renoveringar levde vi bara glassigt ungdomsliv där, så klart. 


Första middagen bestod av egenhändigt indragna firrar från viken. Vi drack vitt vin till och kände oss som kungar där vi satt i vårt pyttekök och spanade ut på grönskan, solen och vattnet. En släkting som var nybliven mor kom på besök, gick runt med bebisen i famnen och mätte upp rummen med den nyblivna förälderns ögon och tyckte det var rätt schysst, här fanns plats för många barn. Jag stirrade på henne och tänkte att "det kommer att dröja jävligt länge innan jag bli morsa!" Helt otänkbart. Mamma var på besök och tyckte det var hur långt bort som helst och på fel sida om stan, dessutom. Hon undrade om vi kom hem över jul. En konstnär besökte oss och hon var eld och lågor över möjligheten att ha ett krypin för måleri och nosade runt på vår minimala övervåning. "Där kan du ha stafflit!" sa hon  och så satt vi i trappan och drack vin och pratade konst. För att inte tala om mannens kompisgäng från långt tillbaka som dök upp och ordnade fest ett helt dygn, superfint, inga grannar och flera kilometer till  affärn. Vi var helt lämnade åt oss själva och satt ute och sjöng till fem på morgonen. "Här kan vi va ofta!", sa dom och vi tänkte att det blir tufft för mulltoan.


Ja, det finns många minnen som pluppar upp där bland bråten. För nog har det blivit mycket bråte genom tiderna. Men snart kan det bli lika mysigt som då. Kanske vi har några ungdomar som vill vara där eller rent av bo när de går in i nya epoker i sina liv. Vad vet man? Livet bjuder som bekant på många svängar....


I morron kavlar vi upp ärmarna igen - kanske ses vi på en jätteloppis så småningom? Kaffet kommer då att stå på i ett litet hus i Solberg. 
//E.





lördag 23 juni 2012

Midsommar

Midsommar, suck, va romantiskt och fyllt av tradition det låter!

Midsommar. Vi vaknade ENSAMMA i huset och konstaterade att samtliga barn är nu utflyttade. Vi satte oss upp i sängarna, tittade på varandra, tittade på solen som vräkte in, lyssnade på tystnaden, upptäckte att dagen var vår förutom en inbjudan till lunch hos mamma - och gallskrek! Hjälp!!! Plötsligt stod sanningen klar framför oss: inga mer hoppande grodor, inga midsommarstänger och inget  blomplockande och inga grönskeskadade byxor eller klänningar. Gaaaah! Inte heller någon insmygande tonåring på morgonkvisten, ingen som ville bli hämtad i en annan ände av länet och inte heller spår av någon förberedelse för fest i köket kvällen innan. "Bara" en lunch hos mamman.

Allvaret stundar. Nu är det vi. Hårresande hur tydligt det blev.

Eller för att vara seriös - nya tider stundar och vi överlevde. Segade oss upp efter en dryg timmes kaffesöl och tidningsläsning och åt en trevlig lunch med mödrar och med ett par unga som faktiskt ville komma med. Jag tog med midsommartårtan utan jordgubbar (överskattat bär!). Sen fortsatte vi att göra ingenting. En mindre biltur bara, vilket fick varningsklockor att ringa. Hur många seniorpoäng är det att ta en biltur på midsommarafton? Rätt många, skulle jag tro.

Okej, det var inte så tokigt.Efter att ha ätit ärtsoppa till middag och landat i soffan med ritblock och film så kan man bara säga att livet kändes rätt bra. Särskilt som vi antog och visste att de nära och kära hade det bra.

Vi filosoferade över midsommar där vi tronade i soffan, eftersom midsommarnattens kyla tvingat in oss från altanen. Vilka minnen var starkast? Ja, det torde vara den midsommar 1979 då vi flyttade ihop efter ett halvt års renovering och stök. Huset står kvar och är sig relativt likt. Nu är det i vår ägo igen och det känns konstigt. Men den blommiga åttiotalstapeten är kvar i köket, tillika de bruna listerna. Likaså den rödrandiga hallen och den brunblommiga övervåningen, det övergröna sovrummet som var så underbart sen det blev klart och vi förträngt spacklingen av väggarna..... Det var en midsommar att minnas!

En annan midsommar att minnas var då vi med fyra ungar och viljan att skapa egna traditioner bestämde oss för att för alltid fira midsommar i Norge. Fråga mig inte varför... I alla fall åkte vi iväg en enda gång över denna helg. Vad jag minns var att vi tyckte att livet helt plötsligt blev väldigt kostsamt. Dessutom regnade det nonstop. Ungarna hittade inte sitt favoritgodis i kiosken och till detta var tanten på campingen sur. Attans vilken miss!

En midsommar för mycket länge sen åkte jag som ung tös iväg med familjen på ett nattligt äventyr som jag aldrig glömmer! (Det var för att de vuxna fått för sig att göra en utflykt på en otänkbar tidpunkt på dygnet.) Vi hade fikakorg och åkte ut i den jämtländska sommarnatten, vacker som bara en jämtländsk sommarnatt kan vara! Jag minns inte allt men en sak är säker, vi hamnade vid ett gammalt gods och trots min gröna ungdom imponerades jag av rabatterna med kejsarkronor och ofattbart gröna klängväxter på vita stenväggar. Det var liksom drömskt. Sånt man inte trodde fanns i verkligheten. Det fick mig till och med att efteråt leta i en dammig gammal bok, som troligen var morfars, efter gamla gods och herresäten i västra Jämtland. Plötsligt hade boken fått en mening. Och inte blev det mindre spännande för att jag hittade det jag ville.
För övrigt stannade vi den natten vid en vägkant och bredde ut filten för att intaga fikat i den ljusa och underbart ljumma natten. Sen kommer jag ihåg att lillebror blödde av alla knottbett, mormor fick sätta sig i bilen och mamma bröt lövruskor av en al för att vi skulle kunna freda oss något så när medan vi tryckte i oss vaniljbullar och guldsaft i rasande fart. Vem glömde Djungeloljan? Eller myggstiftet som luktade gift? Tja, sånt var livet. Men lyckan över att ha hittat ett gammalt gods i en dammig bok var stor efteråt. Vad gjorde det då att myggbetten kliade?


Ett par midsommarbröllop har vi varit på och en otal gånger dansat kring midsommarstången i Fröå och på Åre hembygdsgård och på Jamtli. Livet har hittills bjudit på så många härliga midsommaraftnar. Men om någon skulle fråga mig vad jag tänker på när man säger ordet "midsommar", då skulle jag nog genast svara gummigroda och cigarettrök. Varför säger jag inte. Men det är kul!

Med önskan om en fortsatt trevlig helgända delar jag med mig några bilder från helgen hittills.
//Eva


Midsommartårta. Jordgubbar? Nej - inte när det finns körbär!

Mormors katt Pipaluk

Mormors katt Malla

Sommaräng från Solberg

Sommarväg på Annersia

Ändsjön

Åreskutan från Ladängens topp

Va? Finns finns det tårta kvar?

Skutan från Arvesund 





söndag 10 juni 2012

Den sista studenten

Jorå - nu är det gjort.

Samtliga ungar har studentats ordentligt och lämnat boet. (Det sistnämnda mer eller mindre.)

Konstigt. Nyss började dom ju skolan. Jag kommer faktiskt ihåg, utan att tjuvtitta i dagböckerna, delar av allas skolstart:

1. Föräldrahäng i ett hett klassrum under uppropet. Viskningar om huruvida lärarinnan är bra eller mindre bra. En rutinerad mamma som redan har skolbarn vet att det är "en bra en", hon har aldrig hört annat. Ett antal föräldrar andas ut. Sonen ser ut som om han tänker hitta på nåt bus.

2. Lokalt musikgäng förgyller skolgården med show. Rörd mamma torkar en tår och säger till mig att nu är det slut på en epok. Hon har inga fler som ska börja skolan. Själv tänker jag att vi är inne i en epok som ska hålla på i tjugo år minst. Sonen ser liten ut men får två snälla fröknar för nu kommer sexåringar och sjuåringar i samma klass.

3. Vi känner oss som gamla i gården och bara släpper in ungen utan bekymmer. Tänker att fröken ser ut som hon ska, rutig vid klänning och uppsatt hövolm. Vi kan berätta att hon är "en bra en", det har vi hört och sett. En pappa säger att klassrummet är för litet. Vi ser på vår rörlige son och håller nog med.

4. Nu är det vi som är rörda. Sista ungen in. Fröken är också rörd för ungens skull. Vi konstaterar att vi har och har haft barn i skolhusets alla fyra hörn och att det fortfarande är glass och ballonger och musik, känns tryggt. Ungen kramar sin fröken som vi känner väl sen flera år tillbaka som "en bra en" och så går vi hem.

Som sagt. Det var ju nyss. Det som känns extra underligt är nog att de alla har varit kvar i samma kvarter under hela sin skolgång eftersom de valt gymnasieskolan som sitter ihop med deras grundskola. Vilket i sin tur har skänkt sovmornar till sista minuten då vi alltid bott så nära. Och också lett till en aldrig sinande ström av fikasugna ungar. Nu vet man inte hur det blir med sånt i framtiden....

Själv jobbar jag i skolan och vet inte säkert huruvida man är "en bra en" eller inte i nyblivna skolbarnsföräldrars kritiska ögon. En sak är i alla fall säker - jag vet hur det känns. Att vara förälder, alltså. Å andra sidan, när jag ser tillbaka, vet jag ju hur det är att vara fröken också och ansvara för att ett gäng busar ska lära sig skriva en krönika och analysera en bild.

Just nu känner jag mig mer som en utschasad student själv. Utvecklingssamtalens tid är förbi och sista studenttackkorten ska fixas. Några bilder från det senaste dygnet avslutar inlägget.
//E


På väg till champagnefrukost med yoghurt och varm jacka.

Dukat och klart

Nybakad

Thereses fina cupcakes

En glad tjej
"Alla grät utom jag..."

Obligatoriskt tolvslag på Rådhustrappan. "Alla" var där!




torsdag 7 juni 2012

Sen kväll

Klockan är över tio på kvällen och solen sticker mig i ögonen. KOM DETTA IHÅG I MÖRKASTE JANUARI! säger jag barskt till mig själv. Jag lovar. Men ändå är det svårt när den tiden kommer.

Alla löven är på plats, gräsmattan klippt och räfsad (vi har alltid höjanna för vi är alltid för lata för att klippa i tid...) och rabatten har gjort sig till i år igen och växt fortare än jag tänkt och tagit med sig femton nya sorter jag aldrig sett. Eller i alla fall nästan aldrig sett. Typ brännässla, maskros känner jag ju igen, men dom andra....?

Nåväl, här sitter jag i alla fall. I ugnen steker sista pajen, på bänken står fyra färdiga. Smörgåstårtedelarna ligger i kylen i väntan på att bli ihopmonterade. Cupcakesen (muffins för oss vanliga) är dekorerade av stolt studentska, med hjälp av blå glasyr och glada tillrop av sockerbokstäver. Halvtio körde jag henne i säng. Det är det som är charmen med att dom har ena benet i hemmet och det andra i nytt bo. Sover man hemma hos mor får man finns sig i att bli omhuldad. Champagnefrukost sju. Hon kommer att kliva upp fem och göra sig snygg(are), jag vet. Alltså styrde jag upp sovtiden, vilket föll i god jord och hörsammades genast med frågan "...och jag kan bara lämna bordet så här?"

Japp, sa jag, bara hoppa i bingen. Du ska väl vara ute hela nästa natt? Jodå, det skulle hon. Och bordet som hon lämnade - det skulle jag kanske ha fotat och lagt upp här. Men sådan mor, sådan dotter, så jag struntade i det. Men det hade varit kul.... Det påminde mig om den gången jag fick för mig att ge mina bildelever fria händer en förmiddag i bildsalen och sen komma på att vi inte hade så lång tid på oss som jag trott och berätta att vi måste hinna käka och att det var hamburgare till lunch. Efter att en hord hungriga tonåringar skenat över färg och redskap för att skyffla in skräpmat stod jag kvar i förödelsen och funderade då med på att fota. Jerusalems förstörelse kanske kunde vara ett jämförelsemått. (Jo, dom städade efter lunchen, tro inget annat om mina gullungar!)

Ja, alltså det såg likadant ut i den del av köket jag hade tilldelat mig. Men min del var mer fet. Hennes var mer socker. Suckelisuck. Karamellfärger, philadelfiaostrester och florsocker, blåa och silvriga sockerkulor, minimarschmallows och karotter och jordgubbsströssel.... Ljuvliga festtider!

Jag har städat. Jag har tid att fundera nu. Skönt. Jag måste känna efter. Vi har inga planer för sommaren och det har inte hänt på flera år. Jo, kanske ett glapp där när kidsen plötsligt inte ville åka på semester med oss och blev stora. Det känns konstigt. Hojen är klar för besiktning efter lite jobb av mekanikern. Både Nordnorge och Skåne drar men också trakterna kring Vänern och Vättern. Ja, det är nog bara att åka. Bra man har det....

Så sakta hinner sommarkänslan ikapp och jag tror att det började i går kväll på Frösön. Nu är det bara timmar kvar till sommarlov och frihet. Men först en student - den sista! Och som alltid blir vädret vackert. Oboy... Lite bilder att fundera över:

Gräset klipps till slut av hjälpsam son

Stan är lugn ikväll

Rabarbern blommar snart. Dekorativt i min vas!

Frösön 22.30

Mitt elvaårskalas växer fram - nu går det att rita på nätterna....

Det blåa och det gröna. Sommar.

 På Frösön

Sol i köket strax efter tio på kvällen. Den ultimata sommarkänslan!

Middagarna tillagas ute så ofta som möjligt.
//E

Lilla mamma

I går var jag på besök hos mamma. Anhöriga skulle få information. Och fylla i en enkät. Vi var inte många själar där och efter en deci...