tisdag 26 juni 2012

Arbete i ett annat hem....

Vi röjer i det som en gång var mitt och makens första gemensamma hem.
Det känns konstigt, men det är kul och overkligt och tacksamt och tröttsamt.

Det lilla huset har inte haft någon fast boende sedan vi flyttade ut för att bo mer centralt och bekvämt då jag fick anställning som tandsköterska och livet gick in i en ny fas. Huset har haft som uppgift att hysa tillfälliga gäster och som fritidshus för svärfar. Ungarna har tillbringat många sommardagar där med honom. Vinbärsplockning, bil-eller båttvätt, skoterkörning, snickerier och allehanda bus. Ännu lite senare blev det en tillflyktsort för söner och vänner som ville ha föräldrafritt....


På senare tid har det fått tjäna som förråd och förvaring av möbler och hushållsprylar åt personer som inte längre finns med oss. Nu är svärfar borta och vi ska göra nåt åt det hela. Ha en jätteloppis, exempelvis. Vad ska vi annars göra med allt? 


Vi kavlade upp ärmarna och satte igång med att röja. Ordet "röja" har fått en ny innebörd för mig numera. Jag ser mig själv som en maskin som går fram med öppna armar och skyfflar ner saker i sopsäckar. Sorterar glas och porslin och plåt, sorterar skruvar och glödlampor och plastblommor....Klockor, lampskärmar, mattor och Lilla Fridolf. Stora, tunga skåp och soffor, filtar och kuddar och täcken... Jesses, det går att plocka ihop ett par hushåll, skulle jag tro. Och bakom allt skymtar tapeter vi satt upp 1979 då vi flyttade in, gulrosiga, och lister och skåpluckor i brunt, förstås. 


Med en sorts ursinnig frenesi har jag skurat och plockat för att se om jag känner mig som hemma när det blir fint igen. Se om det känns som då vi flyttade in. Minnen från den tiden då vi slog våra påsar ihop känns lite luddig. Troligen var vi bara glada att vi fick hyra det lilla huset billigt av svärfar. Efter en del omfattande renoveringar levde vi bara glassigt ungdomsliv där, så klart. 


Första middagen bestod av egenhändigt indragna firrar från viken. Vi drack vitt vin till och kände oss som kungar där vi satt i vårt pyttekök och spanade ut på grönskan, solen och vattnet. En släkting som var nybliven mor kom på besök, gick runt med bebisen i famnen och mätte upp rummen med den nyblivna förälderns ögon och tyckte det var rätt schysst, här fanns plats för många barn. Jag stirrade på henne och tänkte att "det kommer att dröja jävligt länge innan jag bli morsa!" Helt otänkbart. Mamma var på besök och tyckte det var hur långt bort som helst och på fel sida om stan, dessutom. Hon undrade om vi kom hem över jul. En konstnär besökte oss och hon var eld och lågor över möjligheten att ha ett krypin för måleri och nosade runt på vår minimala övervåning. "Där kan du ha stafflit!" sa hon  och så satt vi i trappan och drack vin och pratade konst. För att inte tala om mannens kompisgäng från långt tillbaka som dök upp och ordnade fest ett helt dygn, superfint, inga grannar och flera kilometer till  affärn. Vi var helt lämnade åt oss själva och satt ute och sjöng till fem på morgonen. "Här kan vi va ofta!", sa dom och vi tänkte att det blir tufft för mulltoan.


Ja, det finns många minnen som pluppar upp där bland bråten. För nog har det blivit mycket bråte genom tiderna. Men snart kan det bli lika mysigt som då. Kanske vi har några ungdomar som vill vara där eller rent av bo när de går in i nya epoker i sina liv. Vad vet man? Livet bjuder som bekant på många svängar....


I morron kavlar vi upp ärmarna igen - kanske ses vi på en jätteloppis så småningom? Kaffet kommer då att stå på i ett litet hus i Solberg. 
//E.





Inga kommentarer:

När en ny årstid håller på att födas fram...

...blir jag alltid så trött. Det är som om jag själv är med och krystar. OK, liiiite lättare förlossningar har jag framåt vårvintern. Men ...