Bokloppis

Vi samlade ihop böcker som stått allt för länge utan att ha blivit lästa eller använda på något sätt och ordnade en jätteloppis. Jätte- för att det blev så otroligt mycket böcker. Loppis för att vi ville gärna bli av med dem, men ett värde finns det allt!

Den här röjningen var nödvändig. Vi måste slita oss från vårt boksamleri och gallra hårt. Det var en pärs i flera avseenden. Först att avstå från äventyr och fakta. Sedan för att ett hem utan böcker känns inte riktigt som vårt hem. Sist, men inte minst, en pärs att bära, släpa och närapå kvävas av allt damm.... Det blev mer än vi trodde.

Från början stod vi där och funderade på vilka som skulle bort och intalade oss att man byter ju smak och man vill ju ha lite nytt. Sedan samvetsfrågorna om Moberg ska vara kvar och om den olästa boken om yoga ska gå till loppis. Och vilka av barnens böcker skulle kunna offras? Pettson kommer aldrig ur huset - dessa har jag lagt beslag på och gömt i mitt hobbyrum. Men den där som skrämde ungen med spökerier och mystiska nyckelhål fick gå..... Ja, sådär höll vi på. Till sist hade vi tre bord överfulla av böcker och vår bokhylla var fortfarande full. Det kändes ändå rätt bra.

Varför är det så svårt att göra sig av med böcker? Först och främst är jag givetvis fostrad att inte slänga böcker. Jag har växt upp med ordet bok som ett begrepp synonymt med värdefull. Jag förvaltar den uppfattningen väl och har aldrig tillåtit en unge att slänga böcker hur som helst, eller att handskas ovarsamt med böcker. Sönderlästa, tummade och några med lite saft och bulle mellan bladen - strunt samma, värdet finns ändå! Hellre det än en aldrig öppnad bok.

Ibland får jag frågan vilken bok som är den bästa jag läst. Det är en omöjlig fråga att svara på, eftersom det går i vågor efter ens sinnesstämning, vad man behöver just då. Jag skulle utan tvekan svara samtliga Lotta-böcker då jag var 13. Dittills höll de måttet på så sätt att de var så oerhört trygga. Ingen slogs, ingen söp, ingen hade ätstörningar eller blev kränkt av sin farbror. Nej, lite olycklig kärlek och en del pinsamheter var vad det bjöds på. Skönt. Innan Lotta-perioden var det nog "Vilde Sam", en äventyrsbok mamma högläste för oss ett antal kvällar. Jag minns delar av innehållet glasklart, särskilt att lille Arliss bet av en indians ena öra. Det var tufft av en femåring. Sån skulle jag bli!

I femtonårsåldern var det andra favoriter. Jag och mina klasspolare läste "Barn 312" fem gånger var och trodde aldrig vi skulle läsa mer efter det för något sådant läsäventyr kunde nog aldrig komma i vår väg mer. Men snart nog hängde jag på biblioteket i Järpen igen och bet på naglarna över att "Gråt inte, Sara" var försenad och jag som varit sömnlös av väntan en vecka minst. 


Ovan nämnda dyrgripar står ännu i hyllan, tro inte annat. Jag tänker inte rekommendera någon bok heller - det är inte görligt eftersom min filosofi då det gäller läsning är att man tager vad man mest just då behöver. Eller jo, förresten, jag läser allt av Marie Hermansson, hon skriver så man bara måste sluka.
Och ett annat litet tips, okej då, "Tisdagarna med Morrie" av Mitch Albom. Men annars så.... Lotta står sig bra om man vill låta hjärnan vila från omvärldens elände och hets.


Nu ska jag leta mig en bra bok!
//E.


PS. Hur det gick med loppisen? Vi träffade en massa trevliga människor, satt i solen och fikade hembakt sockerkaka hela dagen och njöt, sålde några böcker också....