fredag 26 april 2013

Att gräva i jorden

Faktum är att jag aldrig trivts särskilt bra med att gräva i rabatter och kratta löv och sånt. Jag tror alltid att jag ska älska det varje gång vi landar på ny mark, allt från fritidshus till nytt permanentboende. Livfullt sätter jag igång med att handla frön och plant, köper krukor och planerar rabatter. (Alltså, jag märker ut rabatterna med något som ska avgränsa. Som stenar. Brukar märkas sen när man ska klippa gräs året efter och rabatterna fallit i glömska...)

Jag har nämnt det förr, grannarna som rensar och krattar och klipper och hugger. Allt medan jag släpat fram en solstol och tagit med boken och kaffet. Slagit mig till ro där under knoppande äppelträd och begynnande gröda i rabatten, allt från smörbollar till timotej och svinmålla. Mest de senare. Och ingenting i världen kan få mig att gräva i rabatterna. Usch, va trist!

Men i år ordinerade jag äppelträdet ansning. Maken gick lös med tigersågen. ( På TV sa dom att man skulle använda sekatör. Det kändes tramsigt.) Efter att vårt egenhändigt planterade äppelträd, en kärlekshandling till vårt nya hus och trädgård för 15 år sen, blivit friserat gick vi lös på vinbärsbuskarna som troligen stått där dom stod sen 60-talet. Tyvärr blev inget kvar. Vi smög runt hörnet på friggisen med sågen i högsta hugg och kastade oss över krusbärsbuskarna. Men då tog det stopp i mig. Nej, jag vill plocka krusbär i år och experimentera med nya kaksorter. Tänkte jag. Alltså fick de taggiga, vildvuxna kvistbollarna överleva en sommar till.

När jag stod där vid krusbären och andades in vårkvällen kom en mycket tydlig doft av jord till mig. Den där doften som bara finns just i vårkvällen, då snön nyss lämnat trädgårdens mörkaste vrå och marken är mjuk och våt och full av fjolårslöv och en och annan tussilagoknopp. Ja, vi har såna bakom friggeboden. Tussilago. Mellan krusbärsbuskarna och häcken. Står man där och blundar en vårkväll kan man bli 8 år eller så. I alla fall blev jag det just då.

Jag blundade och körde ner fingrarna i löv och jord och tyckte att jag kände en plastleksak, framtinad efter ett halvårs vila under snötäcket. Det fanns nu ingen plastleksak, det var bara ett fantasifoster. Men jag fick i alla fall en tydlig minnesbild av en dag på våren då jag kanske var sådär en sju, åtta år. I galonbyxor stod jag på gräsmattan vid vedboden och grävde i marken med en pinne. Det luktade då som nu, jord och löv. Plötsligt hittade jag en liten brun plasthäst. Jag försökte minnas vad den hade varit med i för lek eftersom den låg där, inte ens saknad förrän den nu hittades där i vårkvällen. Jag sparade den där hästen i en låda av skäl jag aldrig riktigt kan komma på. Och även om den varit med i leken någon gång ibland, så har den på något sätt blivit en symbol för våren, ända sedan jag var liten. På samma gång som jag kände sorg över att den lilla hästen glömts bort utomhus under rykande snöstormar och köldnätter kände jag glädje över att våren alltid kommer och ställer allt till rätta igen. Alltså hamnade hästen i en ask för att förvaras i trygghet och inte behöva utsättas för ytterligare risker.

När jag stod där bakom friggisen tillsammans med krusbärsbuskarna och andades in jorddoft kom det för mig att jag måste se om jag kunde hitta hästen. Naturligtvis gjorde jag det. Den låg i sin ask, samma som för femtio år sen, eller så. Utan öron, det har tidens tand sett till. Jag bestämde att den får stå i fönstret medan våren pågår. Som en symbol, lika god som en påskkyckling eller en tomte. Fint, va?
//E







fredag 19 april 2013

Jag vrållängtar till sommaren

Slutkörd efter en intensiv vecka ser jag att solen nu på kvällskvisten lyser på stammarna på andra sidan gatan fast klockan är snart åtta på kvällen, grillen har tinat fram (ja, det är en exklusiv tunna med galler) och uteplatsen ser på något sätt förvånad ut, med gamla kottar, kvistar och rester av fågelpartyn och ett par julgransglitterslingor, där den just blivit av med snötäcket. Eller så är det jag som är förvånad - för några dagar sen sa jag till maken att om ett par veckor ska vi skura!

Va? Måste vi redan städa gården? Finns det risk att vi missar krokusarna?
Jag vrållängtar efter sommaren!!!

Som det var för fem år sen. Har man tur vill
grillmästarn grilla åt oss i år  också....
/E

söndag 14 april 2013

Ja nu går det undan...

....som vanligt när det börjar våras.

Efter en härligt välpumpad helg i Stockholm drog arbetet igång med elevarbeten som ska mynna ut i tryckta böcker, en för varje unge. Urkul - men vilket jobb! Helgen fylldes med redigering av både texter och bilder och sedan inpassning i mallar för varje bok för att sedan kunna skickas till tryck. Bokmässa och releasefest väntar. Den kvällen undrar jag om man inte ska unna sig en champagne efter att kidsen gått hem och stöket är över. Betygen bör vara så gott som klara också då, varför det skulle finnas dubbla anledningar till skumpa.

Här sitter jag nu med en och en halv liten promenad i bagaget efter en hel helg, det känns. Dock fick jag traska på förra helgen då vi nötte storstadsgator. Två hotellfrukostar (man SKA tycka att det är det som är grejen med hotell), en lunch med två söner och en stycken ny trivsam bekantskap i Hötorgshallen, en kortare inköpsrunda för att presenta vuxen son som behövde, en middag i Hässelby, en konsert på Cirkus, ett bättre födelsedagsparty i Abrahamsberg och ett par tågresor. Wihoo, som ungarna säger. Nå, nu har jag stora delar av familjen i Stockholm. Det är ju bekvämt.

För övrigt finns varken tid eller lust till skapande. Jag känner mig instängd som i en bubbla och kan inte komma ut. Underlig känsla. Jag har ägnat några veckor åt att ta reda på vad det är, men finner inget. Kanske  ska jag hitta ett eget projekt som kräver något år att färdigställa. Typ en bok med färgglada bilder och roliga berättelser. Det skulle vara guld att skapa något sådant. Inte så mycket för slutresultatet som för välbefinnandet att pilla med färgpennorna och fantisera lite. Det är det som känns tomt, att inte ha nåt på gång, annat än alla andras fantastiska skapelser. Jag tänker på eleverna som skrivit en bok var.

Under de senaste månaderna har jag läst om mord och skotrar, hundar och svartalfer, lastbilar och frukter, ABC och receptböcker....för att inte tala om alla flickor som skriver relationsdraman. Så gott som samtliga böcker är välfyllda med egenhändigt producerade bilder. Det är mumma det för en svältfödd en, som inte ens har tid att göra en liten skitteckning i dagboken.

Återkommer med ytterligare rapport från min bubbla.

/E

måndag 1 april 2013

Konsten att vara



Påsken flöt förbi utan sill, ägg och internet.
I Hovde finns inget som lockar förutom skidspår, pister och eventuella skoterleder. Att tillbringa kvällen på den enda lilla krogen finns inte med på vår lista. Alltså har man sig själv att ta hand om,  något annat finns inte att göra, helt enkelt. Det skulle kunna klassas som tråkigt - något vi alla behöver ha ibland. 

Jag tänkte mycket på det där i helgen när jag blev sittande på förmiddagen ensam i husvagnen och försökte bestämma om det var stavgång eller skidor som gällde. Maken svischade fram i pisterna. Internetanslutningen funkade inte, vilket uteslöt att jag smygjobbade lite. På bordet låg en oerhört spännande thriller som jag tänkte dra ut på över helgen och i ryggsäcken blocket och akvarellfärgerna.

Klockan tickade långsamt. Långsamt. Vad jag än valde skulle det bara handla om mig och mitt välmående, något annat fanns inte att välja på. Unikt, eller hur?

/E.


När en ny årstid håller på att födas fram...

...blir jag alltid så trött. Det är som om jag själv är med och krystar. OK, liiiite lättare förlossningar har jag framåt vårvintern. Men ...