Sista-januari-himmel-va-skönt-tårta

 Något sent påkommet tänkte jag skriva några ord om mammas januaritårta. Varför ska jag berätta om den nu när jag inte gjorde det strax efter vi ätit den? För det var nämligen så att vi åt "Sista-januari-himmel-va-skönt-tårta" i år. Och jag var nyss ut i storfrysen för att hämta in lite middagsmaterial och fann en halv gräddtårta. Då blev jag liksom påmind om denna händelse.

Min kusin, som växte upp i samma familj, påminde mig en dag om tårtkalasen mamma hade den sista januari. Det skulle vara hembakad gräddtårta, dekorerad som mamma gjorde med strössel, blåbär eller riven choklad eller vad som just det året fanns hemma. 

- Vi kanske ska ta upp den traditionen igen, sa han, som inte heller är så förtjust i kyla och mörker. Jag var snabbt på. Det var ju inte så länge sen vi åt sista-januari-tårta, för jag såg till att mamma fick sin gräddtårta även när hon inte bodde hemma längre. Men efter hennes himlafärd har det inte blivit och varför inte fira mammas (och fasters, enligt min kusin) minne med en tårta mitt i smällkalla vintern?

Sagt och gjort. En hemlagad gräddtårta och ett par timmars surr och en liter kaffe med kusinen var perfekt. Vi mindes mamma och hur hon avskydde januari. Klart hon gjorde. Mörkret, vinterkylan och alla morgnar med frusen bil och igenplogad infart om plogat över huvud taget. Pulsande i snö i kolsvart vinter till jobb, hem och skotta i mörkret... 

Julgranen stod kvar längre än till tjugondag knut hos oss för att liksom skjuta på januarivardagarna. Mamma pratade varje dag om hur många veckor det fortfarande var kvar trots att det redan gått sju veckor av januari. Så kändes det, så var det. 

- USCH!!! sa hon med eftertryck så ofta att man oroades för hälsan och hur hon skulle överleva. Men så närmade sig ändå slutet på månaden och mamma blev gladare och ställde till med kalas. Ibland var det bara vi i familjen och då gick tårtan åt, ibland kom gäster från byn då fylldes fikat ut med kanelbullar, sockerkaka och finska pinnar. Det var fest. Inte utan att även jag började avsky januari bara för att få känna av feststämning i slutet. Jag frågade min kusin om han också hade påverkats av sin fasters januarihatkampanj. Men det behövdes inte, han tycktes ha en egen inneboende så nu har vi alltså återtagit mammas tradition. 

Jag vet inte om jag delat mammas avsky eftersom jag inte hade ont av januari, precis. Det skulle i så fall vara att det var oändligt långt till sommarlovet som det fanns någon spännande plan för. Nu mer känns det som nedförsbacken börjar i mitt inre hemliga sätt att se på tiden. (Återkommer om det. Jag vet vem den skyldiga är till tidshjulet jag hela tiden bär på. Sånt kan ju vara kul att avslöja. Som en cliffhanger för dig som alltid undrat.)

Nedförsbacke kan i vissa fall låta negativt. För mig är det som att ha tagit sig upp för ett berg och nu går det bara av sig själv framåt i ljus och glädje mot det gröna. Man får tänka så om sin lilla ankdamm för att överleva. För övrigt har jag i vuxen ålder och i min egen familj skaffat två andra tårtanledningar i januari. Man kan ju undra om det hänger ihop på något sätt.  Avslutar med två fina bilder på mammas typiska "Sista-januari-himmel-va-skönt-tårtor". Tack för alla de tårtkalasen, stora som små.

/E

Va? Jag?

 I dag såg jag mamma kommande gående mot mig. Hon hade varit inne på storköpet men hade inga varor i händerna. Jag tyckte det var ett trevligt sammanträffande en sekund innan jag insåg att det var jag. Jag såg mig själv speglas i butikens glasdörrar. 

En aning omskakad konstaterade jag att jag har samma gröngrå jacka, samma svarta mössa och går på exakt samma sätt. När fan hände det? Är jag tant nu? Blev jag en åldring i alla fall med tantjacka och lite  stöpplig gångstil? Jag? Jag var ju nyss mig själv som körde in motorcykeln på parkeringen utanför samma butik, såg även då min spegelbild i butiksdörrarna och irriterade mig på hjälmfrillan men tänkte att jag skiter väl i det, det syns väl att jag haft en störtkruka på huvudet om man observerar rustningen i övrigt.

Mamma, sitter hon nu på något moln och flinar.  Jag hade velat höra hennes kommentar men den har inte kommit till mig än. Jag väntar med spänning...

/E

Den 2a januari 1992...

 ... skrev jag i dagboken flera sidor om livet. Det var en stund för eftertanke, förmodligen hade jag en liten paus från karusellen med tre småbarn som somnat efter en fin dag med lek i snön hos mormor

Jag var 35 och hade nått halvvägs till dit jag är idag. Jag hade ett behov av att beskriva vår vardag, tydligen, något jag gjort återkommande då jag ser mina gamla dagböcker. Hur familjen ser ut, var vi bor och vad vi gör om dagarna. Sen beskriver jag de tre små grabbarnas utveckling och vilka de verkar vara som individer. Ibland har jag funderat på vad som fick mig att vilja dokumentera på det viset. Idag är det ju kul läsning eftersom det ger upphov till en del flashbacks som helt fallit bort. Men drömmar, ilska, besvikelse, förhoppningar... det har jag inte direkt skrivit ner. Jo, när jag var tonåring och hatade bästisen som snott min kille, förstås. Då var jag bitter i en månad. Att jag själv uppenbarligen gjorde samma sak mot en annan kompis tidigare har jag helt kallt bara skrivit ner utan eftertanke vad det kunde innebära för andra. Nåja, något förlåtande kan vara att första gången var jag tretton, andra sexton år. Det går i alla fall att le åt. Även tillsammans med hatobjekten.

Men just denna andra januaridag -92 gjorde jag en längre anteckning av vad som är viktigt för mig som person. Förutom barn och familj som alltid kom och kommer på första plats. Jag är då i den fasen då barnafödandet är över, vi har dagis, en fin fyra i ett bra bostadsområde och en massa bra vänner och grannar. Vi jobbar och livet går runt. Än har varken dator eller TV-spel tagit över, sociala medier finns inte och telefonen sitter fast i väggen. 

Ändå oroar jag mig för ungarna och hur de ska bli formade i detta ekorrhjul. Och jag frågar mig om hur absolut livskvalitet ser ut. Är det detta? Och hur ska jag få ungarna att se det som är viktigt att se och uppleva? Hur ska jag kunna påverka dem att inte bli "dagisifierade" och sedan likformade av pedagogiskt tillrättalagda verksamheter? Mot rätt plats i karusellen, liksom. 

På riktigt, jag var orolig. (Tur jag inte visste hur det sen skulle bli - när datorn kom in vårt hem låste jag in mig på toan och grät. Länge. Det är sant.)

 Nå, den andra januari 1992 skrev jag vad som gav mig som person en djup och innerlig själslig harmoni. Någon sida handlar om hur jag ska få ungarna att uppleva samma saker. Jag beskriver sjöstranden jag växt upp vid (och som mamma ibland lite ursäktande sa var det enda roliga vi hade..?). Jag skriver med inlevelse om färgen på stenarna som ligger på lerbotten och hur de ser ut när solen lyser på dem genom vågorna. 

Vidare beskriver jag ljudet av små vågor och hur det låter när en insekt pilsnabbt drar förbi, hur doften av sjöstranden,  käringtand och lera känns. Jag skriver om hur jag ser frön som fastnar på mina shorts, hur de ser ut och var de kanske kommer ifrån, ett spindelnät som fastnar på näsan och hur jag nervöst kollar efter kryp på blusen. 

Sen beskriver jag känslan av att stå i skogen när snön faller så tätt att den kan höras, hur det sakta glider mot blå timmen. Jag ser mig själv stå mitt mellan höga granar och lukta, lyssna och riktigt uppleva vinter med hela kroppen. Sen berättar jag om den där vårvinterdagen då jag sitter i en snödriva på eftermiddagen. Det är dagsmeja och jag lyssnar på talgoxen som har börjat med sin vårlåt. Jag känner doften av stekt lök eftersom ett fönster öppnas och ljud från köket blandas med talgoxen. Möjligen är jag i tidiga skolåldern, jag minns det där tillfället väldigt väl. Den fullkomliga ledigheten jag kände. Osäker på varför, kanske var det påsklov. Men småskolan i hembyn var inget som tyngde precis. Inte vad jag minns. 

Jag beskriver också ingående sommarregnet som strilar när jag och min lillebror sitter i en skogsdunge som vi låtsas är en koja och hur det ser ut när vattnet droppar på allöv.  Och jag berättar målande om och hur det blåser hårt och jag står på en plats vid stranden där man kan gå ut en bit i älven och få känslan av att ha vatten runt sig när vågorna brusande slår mot fötter och ben. Hur det kändes som om man var på ett skepp.

Ja, allt det här upptar ett större antal sidor i dagboken, tillsammans med oron att mina barn på något sätt inte ska få förmågan att uppleva, eller kanske känna, den här typen av harmoni. Eller vad det kan vara. 

Oron släppte nog, idag tror jag de också bär på minnen och upplevelser som de kan må gott i. Men jag återkommer till det här flera gånger i mina dagböcker. Redan när jag var tretton beskrev jag jordlukt, himlens färg och fågelläten. På något sätt är det dit jag återvänder när det blir tungt i vardagslunken. Som ett mediterande. Jag tror helt enkelt att den där tiden när jag växte upp skyddad från allt ont som även då fanns i världen bidrog till att det fanns tid till eftertanke och upplevelser som på något vis var sinnliga, opåverkat av omgivningen. Plus att det inte fanns något som trängde sig på så som idag då vi blir påtingade oönskad information allt för ofta. Eller så kanske jag har någon form av symtom eller diagnos som inte ännu är känd. Det tycks ju dyka upp nya diagnoser till höger och vänster som förklarar olika beteenden. 

Kanske det här hör ihop med att när jag påminner mig om dråpliga, läskiga eller roliga saker som jag var med om som barn så är det oftare färger och ljud som jag först ser. Och hör. Mest färg. Det har jag säkert skrivit något om förr, men det verkar som om inte alla tänker som jag, så därför är det intressant. En sommardag hos mamma med de små barnen lekande i skogskanten är grönare än grön. Mamma är för alltid röd, både ordet mamma och Astrid. Mina barn har också olika färger och det är så jag ser dem och deras miljö först innan jag ser händelser. För mig är det självklart. För dig, som eventuellt läser det här, kanske det känns skruvat. 

Och nej, jag har inte käkat svamp eller nåt. Jag bara skrev det här när jag ändå håller på att läsa gamla dagböcker och ser att jag återkommer till det här beskrivandet av naturen eller omgivningen. Så ifall du har någon aning om ifall jag är drabbad av något så säg till. Jag ska i alla fall fortsätta rota i gamla dagböcker, i ritlådan och bland mina foton för att frammana minnen att berätta om. 

/E