Vi försöker fokusera på oss och vår lilla plätt. Tittar man på nyheter, läser dagstidningar eller öppnar en sökmotor väller, krälar, kryper, svämmar och sprutar all världens ondska över en. Det finns dagar då jag tackar livet att jag rimligen inte ska hänga med så länge till. Det var bra det som var. Barnen har växt upp. Vi klarade det. Tack och hej.
Så känns det ibland. Ihärdigt bänder vi tankarna tillbaka på oss och vår lilla oas när ondskan står och skriker på uppmärksamhet. Vi måste koncentrera oss på att bygga ett trappräcke till torpet. Eller planera ett minikök till en husbil. Eller äta blodpudding med stekta äpplen utomhus en varm septemberdag och luta oss mot husväggen så det blir lite Falu rödfärg på tröjan. Vi går i den lilla, lilla skogen och lyckas höra hackspetten medan hunden letar en godbit i kojan som förskolebarnen byggt. Vi åker upp på berget för att se blodmånen och hör människor stå och småprata om kameralinser och astrofotografer. Fikar kakor och skiter fullständigt i kalorier.
Vi måste hålla ställningarna ett litet tag till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar