Hej å hå vad det går undan.

 Tiden rullar. Snart fyller vi 70, jag och maken. Ja, vi har ju varsin födelsedag, så klart. Han först och jag sen. Det innebär att när jag fyller 70 har han redan provat på i exakt fyra månader. 70. Känn på den!

Men vi klagar inte för ingen av oss äter mediciner och ingen har några större besvär annat än "Ondskan" som jag drar på och den är ju inte livshotande. Men den leder mig direkt in på det jag tänkte säga några ord om idag.

Gymmet.

Det finns ingenting i min lilla ankdamm som kan få mig på så dåligt humör som att gå till gymmet. Irritationen kommer direkt då det kommer hintar från höger och vänster om gym. Lika irriterad blir jag då jag tar en tur på stan i något ärende och ser att alla butiker är nedlagda men det har ploppat upp tio nya gym i stället. Som om de tagit över världen. Knuffat undan mysiga fik och prylaffärer och hobbybodar. 

Innanför gymmets väggar byts irritation mot sammanbrott. Musiken dunkar på så hög nivå att man inte hör den utan känner den, någon väldesignad coach som studsar runt (ve mig för dessa huliganer som spottvrålar komigeeeeeen i samma decibel som dunkandet) och går man på cirkelträning är det alltid nån som inte fattar ordningen utan går mot strömmen och förstör för alla, precis ALLA. Tack, jag avstår helst. 

Nu är jag dock mycket motsägelsefull eftersom jag har i flera perioder gått på gym och tränat med gott resultat och stor skillnad i vad jag nu gick dit för. Jag är heller inte emot träning och har bara goda erfarenheter och jaaaa, jag veeet, åldringar ska också träna och tänka på den tynande muskelmassan och livslängden och allt. Men det är något med gymmet.

Första gången olusten kröp var på Susan Lanefelts tid. Dessförinnan kan jag bara minnas "Träna med TV" och Bengt Bedrup. Mormor tittade och sa till mig och min bror att vi skulle göra som Bengt. Det ville vi inte. Eller i alla fall gjorde inte jag det. När Lanefelt flera år senare dök upp i rutan var det ett helt annat hurtbulletema och jag var lycklig över att inte behöva vara med. Inte för att jag trodde det var dåligt att träna utan för att det var så oerhört jobbigt med det där tjoandet. Tack, jag avstod, sprang i skogen i stället eller drog på dans. Mycket roligare. 

Långt senare, när de första gymmen började dyka upp i min hemstad, bestämde min dåvarande chef att vi skulle träna för hans kompis hade öppnat en träningslokal med maskiner. Vi släpade oss dit, jag och mina arbetskamrater med varierad lust och motivation. Jag lade av när innehavaren glatt berättade att det fanns unga tjejer som kom in och stod på den vedervärdiga trampmaskinen i en timme. Varje dag, typ. När jag, efter fem ursvettiga minuter och värkande ben, förstod att jag var degraderad till inte fullt så ung tjej som inte orkade nåt, så fick jag nog. Inte en sekund till av min dyrbara tid skulle spillas på det där svetthaket. Vad var det för fel på att cykla till Brunflo fram och tillbaka? Frisk luft och fritt från påhejare. Tack, jag gick. 

Senare hade jag en kamrat som kämpade med vikten precis som jag och tillsammans bestämde vi oss för att gå på någon av stadens få träningslokaler för att komma igång med ett bättre liv. Sagt och gjort. Ner i en källare. Ingen påträngande discomusik, det hade nog inte riktigt tagit fart än, däremot svarta väggar och svart golv och tio tatuerade stålmän i åldrarna 25 - 45 som lyfte skrot. Allt stannade upp när jag och min vän klampade nerför trappan. Vi insåg nog direkt att vi hade gått fel. Vi lade ner projektet och hoppades finns något annat. 

Jaa, det har varit Friskis och gruppträning, det har varit projekt på mitt nuvarande jobb då alla helt plötsligt skulle skaffa en personlig tränare och det har varit egna hälsoprojekt som innefattat gymträning. Jag håller ut ett tag, känner mig så småningom stark och pigg och slutar när omgivningen blir för påträngande. Omgivningen, det är studsande coacher som skriker braaaaaaaaajobbat eller komigeeeeeeeen. Eller musik som kan mörda vem som helst. Jag har gått på otaliga träningar efter att artrosen gjort sig påmind och jag har skaffat utbildning kring "ondskan", och ja, jag håller med, allt blir bättre om jag tränar. Så jag gör det. Hemma. Ingen skriker hejarop och ingen musik utan eventuellt min egen hörs. Det är allt jag begär. Tystnad. Ingen trängsel. Jag fixar det bara inte. Det är för mig som att kliva in i en rymdstation, fylld av utomjordingar som med glasartad blick utför övningar i olika maskiner, som i en rehabiliteringsfabrik. Fixade och färdiggymmade nya upplagor spottas ut, hjärntvättade av monotont diskodunk.  Tack, men nej tack.

Men nu är jag där igen. Fast jag lovar, det blir ingen vana nu heller. Jag har nämligen börjat närma mig en ny höftled och min fysioterapeut försökte skriva in mig på bassängträning för att boosta träningsprogrammet jag tidigare fått av henne. Det kändes helt ok, ingen hoppande coach som skriker taiiochkomigeeeeen. Tyvärr blev det inte nåt bad då de hade den dåliga smaken att hålla stängt av outforskad anledning. Men se då fanns min vårdare på nya idéer, att jag skulle träna på gym. Sucken sa nog allt för hon skyndade sig att säga att man bara får tio gånger och ska jag ändå bli beviljad nån operation så... Jag böjer mig. Igen. Vet att det funkar. Jag provade idag och hon skrek inte glada hurrarop utan bar sig åt som en fysioterapeut. Sakligt undervisande. Ingen dunkamusik. Bara en flåsande tant i papiljottfrilla och en farbror som skröpligt haltade runt. Där platsar jag. Det ska nog gå. 

Men hemmaprogrammet är bäst. Och jag är lite irriterad över att jag ska dit. Tack och hej.

/E.

Jag och min Ultra Silencer

 Jag försöker få ordning på all ledig tid. Visserligen har jag nåt strövikariat på skolan men nu är pensionärslivet igång på riktigt. Men då kan man slippa skynda på med vårstädningen. 

-Jag har hört att det ska vara effektivt att städa ETT rum i taget ordentligt, sa jag till maken. Inte försöka göra hela huset på en gång och fuska ju närmare slutet av orken man kommer. Då kan man exempelvis börja med sovrummet och sen vila ett par dagar innan man tar ett annat rum.

-Hnmhn... fick jag till svar. Svårtolkat. Han "sa" nog att det var en bra ide och att jag gör som jag vill som vanligt bara han får bestämma över garaget. 

Min tanke var annars att vi skulle hjälpas åt. Han måste flytta stora byrån i sovrummet, där jag tänkte börja. Det är en jättekoloss från Ikea med självstängande lådor att först klämma sig i och  sen knappt orka dra ut. Inte en sån trevlig liten träbyrå som alla hade förr, som man bara skuvar runt på golvet vid behov. Sen behöver man ju också gå igenom garderober och linneskåp. Ordentlig skulle jag vara. Trappstege och olika dammsugarmunstycken togs fram.

Maken hade gått upp i rök på ett märkligt sätt så jag satte igång med sängen. Rev ut allt, öppnade fönstret, vädrade täcken, och baxade dubbelmadrassen åt sidan så jag kunde sära på de två sängarna. Sen var det bara att bita ihop och hämta hatobjektet - dammsugaren! 

När jag städar brukar jag kasta alla saker åt sidan och få extremt lite golvyta att vara på i ett redan rätt litet hus. Att då få till en någorlunda smidig dammsugning med en gammal gedigen Elektrolux Ultra Silencer är som ett skämt. Och om man dessutom redan starkt ogillar dammsugare blir inget enklare. Nå, jag baxade in apparaten mellan sängar och madrasser och brandsläckare och trappstege och sängben, dessa jävla sängben som den ALLTID fastnar i! Och VARFÖR var det så mycket grejer i vägen??? Redan innan jag var framme hade jag rytit flera gånger åt den idiotiska apparaten. Ryckt i kopplet och kommenderat "loss"! Eller ja, ryckte i slangen. Den lyssnade i alla fall inte på mig. Jag trängde till slut in mig och dammsugaren mellan sängarna och satte igång att suga damm av sängar, golvlister, madrasser och sänggavel. Hela tiden ursinnig på den klumpiga och orörliga apparaten som fastnade i sängben, nån kudde eller helt enkelt sög sig fast i gardinen. När jag till slut, genomsvettig, var klar skulle jag ta mig tillbaka mellan sängarna och då stod dammsugaren där i vägen och surrade ( eller surrar, den vrålar, "ultra silence", kyss mig där bak!).  

-Backa! gallskrek jag, men den stod kvar. Till slut, efter att ha slitit i snabeln några gånger, tog jag den i nackskinnet och hävde den hårdhänt upp på sängen så min väg framåt blev fri. 

När sängarna var på plats igen och jag kunde slappna av liiiite och ge mig på resten tyckte jag lite synd om dammsugaren. Jag önskade att jag hade någon liten belöning i fickan men den fick nöja sig med en klapp. Den fick hoppa ner på golvet igen och jag satte ihop slangen med elementmunstycket. Under tiden jag manövrerade dammsugaren bort mot elementet fastnade den i en stol, sög in en strumpa och sen gardinen igen och då fick jag spel och gormade att det var då väl själva... Och i och med mitt yviga kroppsspråk råkade jag knuffa ut täckena och kuddarna som hängde på fönsterblecket. Det regnade ute. Jag var instängd med en galen dammsugare som inte släppte förbi mig i det pyttelilla och trånga sovrummet där allt står i vägen. Jag övervägde starkt att hoppa ut genom fönstret själv, men skonade grannar och annat löst folk som rörde sig gatan.

Jaha. Även den dagen tog slut. Sängen och golvet i sovrummet var städat. Täcken och kuddar förvånansvärt torra, dammsugarslangen något ytterligare uttöjd och själva apparaten instängd i städskrubben. 

- Plats! gallskrek jag som vanligt åt den. Den lydde. Och lyder än. Resten tar vi om nån vecka, städa lite åt gången var det.

/E.

Melodifestivalen

 Av ren slöhet såg vi Melodifestivalen. Okej, jag fattar underhållningen, det är trevligt att lyssna på musik och samtidigt groffa ner sig mellan kuddarna i soffan och med ritboken nära till hands. En gosig hund tätt bredvid. Slötittar, som jag säger. Vi orkade inte ( löjligt uttryck) leta reda på en bra film och engagera oss. Vi satt där, maken med en whisky och jag med resten av middagsvinet. Proppmätta på räkgryta och filodegsrullar med ost. Fasen va bra vi har det! Rätt åt oss att vi fick magknip sen. 

Nåväl, melodispektaklet rullade förbi och vi kunde konstatera att fel låt vann, enligt oss. Den kommer inte att ta sig långt...  mumlade vi och gick och la oss innan efterfesten. På TV alltså. Här efterfestas aldrig. Medan jag väntade på sömnen låg jag och funderade på melodifestivalerna och hur jag en gång i min ungdom nästan valde bort lördagsdansen för att stanna hemma och se på TV. Minns att mamma blev bekymrad över det idiotiska velandet. 

- Du kan väl int meejn att du ske sete heejm för å si på TV? 

Nä, jag drog på dans. Mamma andades ut. Hon var för det där med dans. Från den gången upphörde nog min fascination för melodifestivaler. Innan dess var det likvärdigt nyårsfirande eller valborgsmäss. Man fick stanna uppe länge, fick godis och fika framför TVn och dessutom se idoler, ifall man hade tur. 

Särskilt minns jag Cliff Richard som tävlade för UK med Congratulations. Jag satt som klistrad och fattade att om inte han, den snyggaste kille jag nånsin sett, vann med den bästa låt jag nånsin hört, skulle jorden gå under. Nu gjorde han ju inte det. Det var nån spansk brud som sjöng nåt " La la la..." .  Jag minns att jag fick ont i magen av besvikelse och kanske provade jag nån liten svordom fast mamma och mormor satt bredvid och inte fattade att jorden hade börjat krackelera. La, la, la... Det var ju inte ens en låt! Förresten, vilket bidrag Sverige hade det året har jag inget minne av.  Att idolen Cliff inte vann, det gjorde fysiskt ont. Förmodligen delade jag besvikelsen grundligt med min bror. Han fick säkert höra på när jag beklagade mig djupt och innerligt framför idolbilden av Cliff Richard som hängde bland femton andra idoler, tillfälligt av lägre rang, på väggen. 

Det var tider det. Lagom stora bekymmer för en tolvåring och mamma och mormor tyckte att rätt låt vann. 

/E

Mina memoarer

 Vem vill läsa dem?

Undrar om min lite småtrista blogg räknas in i det sociala mediebruset. Ingen som klickar sig vidare för att få reda på mer och ingen som får nån tillfredsställande bekräftelse. Tror jag inte. Naturligtvis påverkas jag hela tiden av omvärldens skeenden och skulle kunna skriva i evigheter, men  jag väljer att fokusera på små saker i min än så länge tämligen trygga tillvaro. 

Kanske man ska skriva sina memoarer? De skulle ju kunna komma till användning i framtiden. "Här har vi en biografi av en okänd kvinna från de centrala delarna av det som en gång utgjorde kungariket Sverige. Texten visar oss hur hon levde och vem hon var. Intressant nog hade hon endast en partner under sin livstid, förutom några få, korta förälskelser i tonåren. Hon berättar om ett förhållandevis problemfritt och enkelt liv trots att familjen bestod av fyra barn som tillbringade mycket tid i hemmet under sin barndom. Intressant är det också att läsa om den första halvan av hennes liv då hon och hennes familj varken hade egna mobiltelefoner eller datorer. Författaren berättar om denna tid som bekymmersfri och lycklig trots att man var tvungen att hela tiden förflytta sig, ibland med bil eller buss, för att uträtta de enklaste ärenden..."

Jag funderar.

/E