...fyllde han i förrgår, livskamraten. Vi firade med middag hemma med delar av familjen, de som fanns till hands. I all stillhet.
För min del känns sjuttio som verkligt urgammalt, det är något jag har med mig sen barndomen. Sjuttio, det är liksom definitivt ena benet i sopkorgen. Då kan man lätt räkna hur många dagar man kan ha kvar om man får leva enligt statistik och inte bli akut sjuk.
Min äldsta och närmsta vän, som jag hängt med sen jag var sexton, har samma tankar som jag. Vår hälsa är lite sisådär, men vi har båda olika problem med lederna så vi brukar alltid säga att är det inget värre, så....
Men när det kommer till sjuttioårsdagen, eller dagarna, så har jag och min kompis diskuterat det där med kalas. Vi har båda haft rejäla kalas då vi fyllt jämnt förut. Men nu orkar vi inte riktigt ens tänka på det. Det om något säger väl en del om att en förändring mot det sämre (?) har skett.
Smörgåstårta, sa min vän, det har man när man är gammal. Och kalas mellan ett och fyra på eftermiddagen, så folk har vett att gå hem. Man bjuder inga som skulle kunna misstänkas vara kvar fram till småtimmarna, fastslog hon. Jag var direkt med på noterna. Men smörgåstårta låter lite b, jag är mer för kaffe och tårta, på sin höjd snittar. Liiite bubbel kan man ha, sa min kompis. Okej då. Nåt billigt, inte skumpa.
Ja, så där höll vi på. Hon och jag planerade men vi ska inte ha kalas ihop, vi har ju varsin make som också vill vara med och tycka. Särskilt min som också har jubileum. Men nu råkar det vara så att min gubbe tycker som jag. Kalas, nä, det hade vi när vi fyllde sextio. Nu får det vara nog.
Sextioårskalaset var ett gigantiskt grillparty med hyrd lokal. Där hade vi smällt upp ett jättetält, för det skulle regna, och ställt ut tre stora grillar. Vi hade hyrt band och sett till att folk klätt sig i rockabillystil. Vi hade tipspromenad i lottade lag där vinsten var att få fixa tårtor. Laget som vann första pris fick välja fritt bland alla ingredienser. Sämre var det för fjärdeprisarna, de hade inte mycket kvar att välja på. Sen var det full fart till fram på småtimmarna. Det ösregnade och jag körde skytteltrafik in till stan med folk som dels skulle på Storsjöyrans sista timmar, dels skulle hem och sova. Någon annan städade lite. Jag hade hunnit prata med fem av femtio personer ungefär. Som det är på storkalas. Trevligt, kul, alla trivdes vad jag vet, och det var lyckat. Men som sagt, inte satt vi i lugn och ro och babblade med alla man ville babbla med.
Jaa, sextioårskalaset, det kändes som ett fyrtiårskalas och inget annat. Vi hade ingen ondska någonstans i höfter eller knän och vi dansade i stället för att gäspa. Ja, det var det, sa vi efteråt och hörde oss för med varandra vilka vi eventuellt hade hunnit prata mer än en minut med. Det kändes som om vi redan då tyckte att det var färdigpartajat på den nivån. Minns jag rätt mumlade vi något om sjuttiofemårskalas nästa gång...
Nja. Det återstår att se. Först sjuttio. Som sagt, maken har redan provat på, jag kommer efter lite senare i sommar. Min kompis lite tidigare i sommar och för övrigt andra nära vänner som också råkar fylla sjuttio under den ljusa tiden. Nu är vi gamlingar. Tyvärr hänger inte huvudet med för vi tror fortfarande att vi är femtio och det är ju inget. Det är bara det att trots vår själsliga ungdom så gäspar vi båda två när vi hör ordet fest. Man ska ta alla tillfällen att fira, säger någon i min närhet, och visst ska vi det. Jag ska fira mig själv med en kaffekorg på min barndoms badstrand, på ænner sia schöön. Slå det, den som kan.
/E
 |
| Där tänkte jag fira min dag, gott folk. Tveksamt om min bror kan vara med då, och morfar ror ju sen länge långdraget i sin himmel. Men det vore rätt coolt att sitta där och sörpla kaffe och tänka tillbaka på det tidiga sextiotalet på Äggviken. |
