Genomresa, kartboksupplevelser

 Vi har susat genom halva Sverige igen. Jag gillar det. Jag gillar att se hur landskapet förändras och hur jag tycker mig se på både kåkar och växtlighet var vi är. Ja, så gott som, i alla fall. 

När jag gick i fyran var kartboken det mest spännande skollitteraturen kunde erbjuda. Att få en röd, rektangulär kartbok i sin ägo, som dessutom hette något så flashigt som "Atlas" var stort. Fröken, och magistern lite senare, såg till att vi kunde Sverige först och främst. Landskap, residensstäder, sjöar, fjäll och älvar skulle man kunna räkna upp och placera. Jag älskade att sitta och kolla i min Atlas och drömma om världen. Jag prickade nästan alltid rätt på proven utom när det gällde de där älvarna Lagan, Nissan, Ätran och Viskan. En ramsa om vilka som lagade och vilka som åt skulle hjälpa till att minnas ordningen, men jag blandade alltid ihop allt, så det sket sig. 

Områden som jag särskilt minns var Omberg och Tåkern. Fråga inte varför, kanske berättade magistern med särskild inlevelse eller så var det förknippat med något annat trevligt som skulle hända under dagen. Lika med Hallandsåsen, Taberg och Tomtabacken. Platser som jag för alltid kommer att minnas namnen på och var de ligger. Samtidigt hör jag majjens röst. Och så någon dunkel bild av geografiboken som alltid skulle hänga ihop med kartan. 

Jag reste med fingret i kartboken. Undrade hur Närke såg ut. Dalarna kände jag ju till. Och Skåne och Norrbotten och Gästrikland. Men Västmanland, vad var det för något? Och Blekinge... 

Ja, ja, nu är jag ju gammal som fan snart, och har kuskat runt en del, men fortfarande är jag i min första Atlas när jag reser. För ett antal år sen på en gammal motorcykel skulle vi pröva att köra ner till Sveriges sydligaste plats. Papperskartan var given, vi stakade ut en ungefärlig väg med fingret och vips var jag tillbaka i tioåringens kartresande igen. Vägen ner genom Sverige rullades sen ut som en Atlas från 60-talet för mitt inre. Det är så jag ser det. Ortsnamn som plötsligt dök upp på vägen sammanföll med minnen från skolbänken. När vi körde genom Hallandsåsen minns jag att jag fick en konstig känsla av bekräftelse på att världen fanns och doften av Hallandsås och dammig kartbok mixades som en uppfriskande cocktail. Då hade jag ändå några utlandsresor bakom mig men de räknades liksom inte. Hallandsåsen var för mig fortfarande en viktig plats i kartboken som på något sätt tillhörde mystiken då den var outforskad IRL, helt enkelt. Fast det här kanske är svårt att förklara för den som int begrip, som Stenmark så riktigt sa en gång.

Men ändå. Jag tröttnar aldrig på att resa i Sverige och i mitt inre följa kartboken. Massor av bilder på ingenting annat än något träd eller en åker finns i min digitala samling, men de är mina bevis på att kartan lever och att Västmanland är grönt och böljande och att Bohuslän är stenigt och vitt. Så nu vet du det. Placera mig gärna på listan över personer som är lite eljest. Det bjuder jag på. Mycket kommer att avslöjas på ålderns höst, det lovar jag.

Resan genom Sverige, ja. Den bjöd inte bara på reseupplevelsen utan målet var ju det där som kallas "livets efterrätt". Barnbarnet skulle firas som nybliven sexåring och som stor Pokemonfan, vid sidan av Legot, fick vi lära oss att spela med Pokemonkort. Reglerna var något oklara eftersom de ändrades beroende på dag och tid, förklarade den lille pågen, och styrde oss som vanligt in i lekens ljuvliga värld. 

Nu ska resväskan packas upp och vardagen som pensionärskäring ta vid igen. Tandläkare, sjukgymnast och optiker... Alla ska få besök och för att finansiera allt får pensionärskäringar jobba. Hejsvejs. 

/E.

Ett ögonblick av Skåne - som en påminnelse till mig själv

 Ett ögonblick av Närke - likaledes.