måndag 18 mars 2013

Brev

Sonen skickade mig ett brev. Ett pappersbrev med vita randiga ark fullskrivna med vardagsprat om livet.

Vi hade ringts och jag sa liksom i förbigående att det var sällan vi pratade men att man hade ju för all del kontakt genom fejan, detta sociala forum som blivit allas fikarum med allt vad det innebär av skvaller och kallprat. Men även ett kikhål in i sedan länge utflyttade familjeindividers vardagsliv.

Jag sa att det var roligare och nyttigare med brev. Pappersbrev med frimärke. Ett frimärke som föranleder påklädning av ytterkläder, kort (eller lång) promenad till butik, byte av pengar mot klisterlapp och sen ut till närmaste postlåda, vilket skulle kunna betyda ytterligare några steg innan man kan styra kosan hemåt. Som förr i tiden.

Jag påminde sonen om när han en gång för 7-8 år sen fick ett brev i postlådan och hela familjen samlades. Redan då var det märkligt. Vi liksom sniffade över axeln på pojken som vände och vred på pappersarken. Vem skrev brev? Jag svamlade om alla mina brevisar som jag haft i min ungdoms fagraste vår, men ingen var särskilt intresserad. Alla ville bara glo i hans privata brev. Som förresten var från en tjejkompis.

Vilket föranleder mig att tala om att jag faktiskt, hör och häpna, SLÄNGDE några hundra gamla brev här om dan! Fyllde sopgapet med brevpapperssidor som skvallrade om kärlek, elände, jobb och flytt. Tonårsbrev och brev från okända brevkamrater från annons i Hemmets Veckotidning.

" Jag är en trettonårig tjej som gärna vill ha brevkompisar från hela Sverige. Mina intressen är teckning och djur och mina idoler är Shanes, Tages och Herman's Hermits. Skynda dig att skriva!
Sign. Eva"

Sen kom fyrtio brev och så skulle man sålla. Det var Ingrid i Skövde som skrev långa brev med tokiga idéer och bus, det var Monika från Västerås som berättade saker jag inte ville veta, det var Erika i Vilhelmina som skrev om en trasig familj och ett eländigt liv och det var Benny från Vällingby som skrev om moppen och hotade att hälsa på. Och så rik man kände sig när alla nya okända  kompisar, på betryggande avstånd, förgyllde brevlådans innehåll. Nå, nu åkte de in i evigheten efter ett städryck där jag också hunnit läsa några av de dammiga pappersarken som legat i samma skokartong sedan 1979 då jag blev sambo.

Några sparade jag. Det finns skäl till det. Skälet är att de kommer från mycket nära och kära och andra handlar om så spännande privata saker att de helt enkelt hör till livet. Sånt kan man inte slänga, inte, dagböcker, viktiga brev, slutbetyg och vigselbevis, sånt har man bara kvar. Dessa livets milstolpar.

Nå, tillbaka till sonens brev som var upphovet till dessa tankar. Det var otroligt trevligt att sprätta upp det handskrivna kuvertet med spretig pojkstil på. Jag blev så till mig att innan jag läste ville jag se om jag ägde ett brevpapper för att kunna svara. Letade efter ett knallgult med utropstecken på i orange....nej, visst nej, det var nåt jag hade -73. Hur ser dom ut nu för tiden? Finns det överhuvudtaget att köpa? Vad kostar portot? Frimärken finns, det vet jag, för det måste man ha om man vill skicka viktiga meddelanden till exempelvis Försäkringskassan.

Så nu kommer jag alltså att ge mig ut på jakt efter brevpapper. Det blir - nice. Som dom säger nu för tiden.

//E

tisdag 12 mars 2013

En skotertur

När jag och maken skrämt liv i den gamla Polarisen med alla klistermärken så åkte vi helt ohämmat mot fjällhimlen.

Vi hade tänkt oss nånstans uppåt, basen var den mysiga goa husvagnen i Hovde. Nu så! Vi tänkte tillbaka på skoterturer upp på det som en av sönerna kallade "bofinksfjället" med harm i rösten efter en stormig dag för tjugo år sen på andra sidan Hovde, bortåt Arådalen till. Men ditåt skulle det vara en allt för lång tur, resonerade vi, och satte kurs mot Hosjön, eventuellt, med matsäck i ryggan.

Det var ett tag sen vi gjorde en sån tur, så jag glömt hur det blir med mig när fjällvärlden breder ut sig och man känner sig obetydligt liten. Det är ingen konst att bli ödmjuk. Samma känsla av litenhet dök upp sist då vi åkte hoj -09 från Arjeplog ner mot Junkerdalen i Norge och korsade fjällvärlden som liksom åt upp mig bit för bit tills jag tvingade maken att stanna för att jag skulle kunna känna efter om jag fanns kvar. Nu var det dock inte tid att stanna. Solen sken men man vet ju aldrig med fjällväder. Så vi stod på och vips var vi framme vid avtagsvägen mot Anarisstugan. Maken pekade mot skylten och gjorde en gest som skulle kunna tolkas som wtf. Det betyder "skitsamma" eller "vifårvälsevadsomhänder". Inget Hosjön, alltså.

Anarisfjällen har jag växt upp med.
När jag var liten var de en ljusblå skugga man såg från en plats längst upp i byn, en skarp fjällkontur som skrämde för att mormor berättat en hemsk historia om en flicka som inte orkat äta upp sitt bröd och därför kastat det i smyg och sedan trampat på det och då sjunkit ner genom jorden och uppslukats. Av någon skum anledning har jag alltid tänkt att det var på Anaris - denna blekblå, okända mark långt, långt bort. Inga kända territorium som gamla hederliga Renfjället, Välliste eller Åreskutan. Barnlekar alltihop, platser man känt sen födseln, både med fantasi och fötter.

Jodå, såna skräckhistorier är jag uppväxt med! På Anaris sjunker man ner i marken om man inte passar sig...

Ja, vi åkte dit. Det som imponerade på mig var naturligtvis den plötsliga utsikten mot Åreskutan mitt i alltihopa. Sen var det ju fika, ostmacka på rågbröd, termoskaffe och apelsiner. Ja, och så chokladkakan, då. Där kunde man ju sitta. I evighet. Jag var noga med att inte tappa bröd och sen råka trampa på det. För säkerhets skull.

Men nu var det ju så att vi skulle hem. Och då skotereländet började hacka såg jag genast den gamla indianhövdingen i Little Big Man som bestämmer sig för att det är "a good day to die" och undrade var vi skulle bli hittade. Två mil framåt och två mil bakåt var det som en enda stor prärie. Eller öken. Jag gick igenom packningen och räknade ut att det fanns två vindsäckar i fickformat och en chokladkaka. Mobiltäckning fanns ju så klart inte. Och så undrade jag hur det skulle bli med utvecklingssamtalen med mina elever.

Ja just det. Hur det nu var så kom vi liksom hem igen och skotern står uppallad i väntan på reparation. Själv ska jag gå igenom fjällkartan igen och se var man ska åka nästa gång. Jag bjuder på ett par bilder.

Lev väl!











//E.



söndag 3 mars 2013

Inspirerande...

....är det att träffa kamraterna som målar och knåpar och pysslar med allehanda vackra ting. Idag satt vi i vår verkstad några timmar och njöt av livet. Vi pratade om att värdesätta möjligheten att vakna och vara frisk, kunna jobba och bo och göra saker man tycker om att göra. Framför allt att ha en egen vrå i en gemensam verkstad där andra också dyker upp och bidrar till skaparlusten.

Jag jobbar med tanken att göra bilderböcker av komiska eller vardagliga händelser, gärna från förr. Kanske är det det jag ska göra när jag blir stor?

Hmmm.

Öppet hus i advent

Min vrå

Kalligrafidagen
/E

Det här är MITT!

Allt ni ser här är mitt. Ja, faktiskt. Ibland far jag hit och tankar. Jag andas in något som jag alltid kommer att längta till. Ja, jag...