tisdag 12 mars 2013

En skotertur

När jag och maken skrämt liv i den gamla Polarisen med alla klistermärken så åkte vi helt ohämmat mot fjällhimlen.

Vi hade tänkt oss nånstans uppåt, basen var den mysiga goa husvagnen i Hovde. Nu så! Vi tänkte tillbaka på skoterturer upp på det som en av sönerna kallade "bofinksfjället" med harm i rösten efter en stormig dag för tjugo år sen på andra sidan Hovde, bortåt Arådalen till. Men ditåt skulle det vara en allt för lång tur, resonerade vi, och satte kurs mot Hosjön, eventuellt, med matsäck i ryggan.

Det var ett tag sen vi gjorde en sån tur, så jag glömt hur det blir med mig när fjällvärlden breder ut sig och man känner sig obetydligt liten. Det är ingen konst att bli ödmjuk. Samma känsla av litenhet dök upp sist då vi åkte hoj -09 från Arjeplog ner mot Junkerdalen i Norge och korsade fjällvärlden som liksom åt upp mig bit för bit tills jag tvingade maken att stanna för att jag skulle kunna känna efter om jag fanns kvar. Nu var det dock inte tid att stanna. Solen sken men man vet ju aldrig med fjällväder. Så vi stod på och vips var vi framme vid avtagsvägen mot Anarisstugan. Maken pekade mot skylten och gjorde en gest som skulle kunna tolkas som wtf. Det betyder "skitsamma" eller "vifårvälsevadsomhänder". Inget Hosjön, alltså.

Anarisfjällen har jag växt upp med.
När jag var liten var de en ljusblå skugga man såg från en plats längst upp i byn, en skarp fjällkontur som skrämde för att mormor berättat en hemsk historia om en flicka som inte orkat äta upp sitt bröd och därför kastat det i smyg och sedan trampat på det och då sjunkit ner genom jorden och uppslukats. Av någon skum anledning har jag alltid tänkt att det var på Anaris - denna blekblå, okända mark långt, långt bort. Inga kända territorium som gamla hederliga Renfjället, Välliste eller Åreskutan. Barnlekar alltihop, platser man känt sen födseln, både med fantasi och fötter.

Jodå, såna skräckhistorier är jag uppväxt med! På Anaris sjunker man ner i marken om man inte passar sig...

Ja, vi åkte dit. Det som imponerade på mig var naturligtvis den plötsliga utsikten mot Åreskutan mitt i alltihopa. Sen var det ju fika, ostmacka på rågbröd, termoskaffe och apelsiner. Ja, och så chokladkakan, då. Där kunde man ju sitta. I evighet. Jag var noga med att inte tappa bröd och sen råka trampa på det. För säkerhets skull.

Men nu var det ju så att vi skulle hem. Och då skotereländet började hacka såg jag genast den gamla indianhövdingen i Little Big Man som bestämmer sig för att det är "a good day to die" och undrade var vi skulle bli hittade. Två mil framåt och två mil bakåt var det som en enda stor prärie. Eller öken. Jag gick igenom packningen och räknade ut att det fanns två vindsäckar i fickformat och en chokladkaka. Mobiltäckning fanns ju så klart inte. Och så undrade jag hur det skulle bli med utvecklingssamtalen med mina elever.

Ja just det. Hur det nu var så kom vi liksom hem igen och skotern står uppallad i väntan på reparation. Själv ska jag gå igenom fjällkartan igen och se var man ska åka nästa gång. Jag bjuder på ett par bilder.

Lev väl!











//E.



1 kommentar:

Evas blogg sa...

Det är något som är så otroligt befriande med fjällandskapet. Vidderna tilltalar mig. Vackra bilder.

När en ny årstid håller på att födas fram...

...blir jag alltid så trött. Det är som om jag själv är med och krystar. OK, liiiite lättare förlossningar har jag framåt vårvintern. Men ...