lördag 25 april 2009

Äntligen

Äntligen.
Första middagen på altanen. Röjde en plätt - d v s bordet och sex stolar skurades. Sen satt vi där och åt grillmiddag. I linne, shorts och solsken. Äntligen!

Innan dess åkte vi en tur med hojen (äntligen) och njöt av att bara göra det. Lite muttrande från min sida dock när jag upptäckte att bromsarna låg på och jag körde fast helt enkelt. Det osade bränt och rök om framhjulet när jag med våld tvingade cykeln över gatan för att åtminstone inte bli hajmat mitt i vägen. Inom mig såg jag sumpade dagar med perfekt hojföre den närmsta tiden, men mekanikern finns ju alltid där och skruvar till det.
- Haru skiftnyckeln påre? frågade han.

Borde jag väl ha, kanske. För ett tag sen råkade han se att jag hade hans favvoskiftnyckel i min handväska. (Kan alltid va bra att ha: fixar sadel på eminent damcykel, slå i skallen på rånare, banka in spik i altangolv som man river sig på, osv. För att inte tala om alla skruvar som fanns på barnas lekfordon för hundra år sen och sedemera min egen motorcykel...) Sen dess får jag nog inte ha den längre. Med en suck hängde jag den på plats i verkstan efter femton års tjänstgöring i väskan. I alla fall slutade allt lyckligt som vanligt och vi kunde göra vår tur. Äntligen.

Sen marinerade vi kött (fisk till mig) och grillade och grejade i solen. Finns det nåt bättre än lördagar? Alltså - äntligen lördag. Också. Och ett gäng hungriga ungdomar som luktar sig till köket och frågar
- När ere mat?
Jaadå, dom både lagar mat och diskar ifall läget är sånt, men nu råkar jag vara kökschef i huset, som en del av er vet, och det är en del av nöjet. Borde väl sälla mig till kratt- och vårstädningsligan men som vanligt lullar jag runt i kvarteret och hejar på grannarna med glada tllrop när dom vårstressar. Inte jag. Jag gör ju bara roliga saker. Visserligen satte min privata trädgårdsmästare igång med avverkning och jag såg både snöbollsbuske och syrén försvinna under hans motorsågsmassaker, men vad gör det? För jag såg att krokusarna som nån föregångare planterat hade kommit upp - äntligen!

Och nu, äntligen, halvljummen aprilkväll, ungar utspridda på lördagskul och jag och trädgårdssmekanikern delar på en iskall öl i soffan. Kanske jag får lust att vårstäda i morgon och sätta upp genomskinliga gardiner i salongen. Äntligen.

Pussokramdå. / Eva

måndag 20 april 2009

Nej, det är inte jag...

...på bilden. Det är en av mina ungar.

Mina ungar är det viktigaste och bästa som finns och de symboliserar ju allt det roliga och glada i livet. Därför passar bilden i min header. Just nu är tre av fyra hemma och på fredag kommer en till. Jag känner mig rik!

Morsan.

torsdag 16 april 2009

Fem mil...

...brukar det vara på min egen privata premiärrundtur.

Jag frös som jag aldrig frusit förr. Aldrig trodde jag väl att jag skulle LÄNGTA HEM på en premiärtur! Håll i mig, nån! Jordens undergång är nära!

Jadå, lilla mamma, jag hade ordentligt med kläder på mig. Vi hade ju gjort en sväng innan för att kolla att alla saker var som dom skulle. Men ändå... Efter halva sträckan stannade jag och stoppade in fingarna i motorn. Bävade inför att ta mig över broarna över Storsjön och hem, såg isen och tänkte vinter.

När handskarna luktade bränt skinn började jag kunna röra fingrarna igen och var hemma inom en knapp halvtimme. Stel som en pinne begrundade jag premiären.
- Det är för kallt, klagade jag för maken, som såg varm och nöjd ut som alltid.
Han tittade strängt på mig och sa:
- Det är ALDRIG för kallt för en hojtur!

If it doesn´t kill you it makes you stronger..?/Eva

måndag 13 april 2009

Mitt liv som Svensktopp

Det är ju fantastiskt roligt att vi har denna eminenta lista med musik att mäta vårt liv efter. I alla fall var det en idé som kom för mig när vi satt i husvagnen i fjälldalen i helgen och lyssnade på väl valda låtar på Spotify. Av någon anledning började vi resonera om musik som präglat våra respektive barndomar och genast satte vi igång att göra en representativ spellista. Vi skrattade mer än lyssnade, kan jag tala om. Eller vad sägs om "Niklas Jönsson" med Thore Skogman? Eller "Gulligullan..." med Jokkmokksjocke? Detta måste varit nödrimmens storhetstid!

Eftersom radion så gott som alltid stått på hemmavid och livet har pyntats med musik i alla former, även live, så finns det ju en uppsjö av minnen. För min del gällde så småningom också Kvällstoppen och Tio i Topp för att hitta mina favvolåtar. Men nu kollade jag svensktoppslistan, för att begränsa mig alltså. Jösses, det var som att läsa sin egen dagbok. Kolla här bara, du känner kanske igen dig du också.

1963 låg Lillbabs på Svensktoppen med "Gröna granna sköna sanna sommar" och det var det året jag för första gången förstod vitsen med sommarlov, jag vill lova att låten sitter i ryggmärgen!

1965 blev jag vanvettigt kär för första gången. I Sven-Erik Magnusson i Sven Ingvars som livade upp oss med "Börja om från början" i evigheter. Brorsan köpte skivorna. (För att jämna ut köpte jag själv nån Hep Starsplatta, fast det var Sven Ingvars som vann!)

1966 var jag tio år och fick lära mig att viss musik platsar inte, då några vuxna förfasade sig över att "Ta av dig skorna" över huvud taget fick finnas, trots att ett geni som Povel gjort denna landsplåga. Då tyckte inte jag heller att den var bra, eftersom det var så man skulle tycka. Trots det så kunde jag den utantill...

1970 var bara ett av de år då jag var kär jämt, föremålen växlade från dag till dag, allt från nån på TV till nån i plugget. Och på Svensktoppen låg Peter Holm som jag var mest kär i, med "Monia". Melodin sliskade ur sig den allra mest smäktande och lidande kärlekskräm jag nånsin upplevt. Att den fanns!!!

1972 krossades mitt hjärta och jag låg och förblödde dag och natt till Ted Gärdestads "Jag vill ha en egen måne". Den var som skriven för mig. Än idag kan jag knappt höra denna träffsäkra ballad utan att känna mig försmådd och bedragen.

1973 frossade man i svensktoppslåtar vare sig man ville eller ej, helgens höjdpunkt var ju att fara på dans. Det var ju där ALLT hände under ett antal år på sjuttiotalet. Eller vad sägs om Flamingokvintetten: "Kärleksbrev i sanden"? Åååååhhh....

1978 känner jag knappt igen en enda låt. Jag förlovade mig, vi lyssnade på "No woman no cry" som mest och raggade i en gammal Amazon mellan Åre och Östersund. På Torvis i Åre spelades ingen svensktopp och inte på stadsdiscona heller, för den delen. Och absolut inte på vår stereoanläggning...

1985 kom Svensktoppen tillbaka efter att tydligen ha varit nedlagd ett tag. Tyvärr känner jag inte igen denna lista heller, nu lyssnade vi på Mamma Mu och Kråkan. Staffan var nämligen född och huset fylldes av småbarnslåtar ett bra tag framåt. Men en sak var säker, "Snabbköpskassörskan" fick den lilla blöjbaken att guppa upp och ner vid några tillfällen.

1990 låg Magnus Uggla på Svensktoppen med "Baby Boom" och vi hade tre grabbar på ett, tre och fem år. Vi bodde i ett område som kom att prägla vårt umgänge fram till idag, alla ungar hade fem kompisar var hemma samtidigt ibland och vi fattade inte att det fanns en värld bortom blöjmärken, grannluncher, kikhosta och galonisar. För övrigt hade jag ingen aning om vem Magnus Uggla var, vi var nu hjärntvättade med Mora Träsk och Jujja Wieslander.

1993 låg Sven Ingvars helt plötsligt på Svensktoppen igen med "Två mörka ögon" och vi gick på krogen ibland med grannar och dansade. Om vi lyckades få barnvakt.

1996 låg Just D på topp med "Tre gringos" och denna låt är för alltid kopplat till Åland för min del. Vi packade in alla ungar, som sen ett par år utökats med en prinsessa också, i folkvagnsbussen och härjade runt på somrarna. Vi for efter väderkartan, ungefär. Staffan var elva och det var hans kasettband.

1998 fanns en låt som hette "Om dessa väggar kunde tala" med Arvingarna. Jag har svaga minnen av den låten, men den är representativ eftersom vi lämnade vår fyra efter femton händelserika år och köpte hus. Då sista påsen bars ut från lägenheten tänkte jag precis just det. Om dessa väggar kunde tala.

2003 lyssnade jag faktiskt på Svensktoppen mest av en slump och upptäckte att engelska låtar var med. Jaha, vi lever i en internationell värld, ju. Och nu började jag känna igen musiken igen, dansbandsmusiken dominerade inte längre. Jag hade en Mp3 och livet blev lättare, eller rättare sagt musiken blev lättare att bära med sig. Ungarnas cd-spelare byttes ut mot supersmå prylar och de hade ingen aning om någon Svensktopp. I deras öron dånade hip hop, metal, rock och tjejpopband. Själv hade jag nu börjat jobba med ungdomar och blev ännu mer insatt i musikens betydelse för att livet ska funka.

2007 inser jag att ungdomarna har järnkoll igen, för när jag kollar listan ser jag Ola Salo och "The Worrying Kind". Va? Inte undra på att dom vet. Men en sak är jag ganska säker på: om jag frågade dom om Svensktoppen skulle dom i alla fall se ut som frågetecken.

2009, den 13 april.
Jag frågar Therese 17 år:
- Har du hört talas om Svensktoppen?
- Nä, va är det?
- Ett musikprogram med topplåtar som folk röstar på. Körs i radion varje söndag.
Tystnad en minut.
- Näää.

Suck. Ungdomarna har missat något som kan vara milstolpar i deras uppväxt! Vad kan "Tingeling" föra med sig för minnen från 2009? Vad har Takida som inte Sven Ingvars eller Trio med Bumba har? Nä, allt är av vikt. Fråga mig. För övrigt återgår jag till Hound Dog med Big Mama Thornton, men det är ju en annan del av livet, det.

Eva.

onsdag 8 april 2009

Rapport från skolgården, del 3

Liten kille kommmer fram till mig, sträcker upp en hand:

- Jag är en telefonkiosk, ring någon!
- OK, jag ringer polisen, för jag såg några påskkärringar som flög fel, försöker jag.

Det föll tydligen i god jord för han ser belåten ut. Följaktligen ringer jag polisen och framför mitt ärende. Då händer något mycket lustigt när jag lägger på luren. Telefonkiosken förvandlas plötsligt till en sommarlovsmaskin!

Och vem får den äran att trycka på knappen? Just det. Jag! (Jag måste ha lekt bra idag jämfört med tidigare...) Så får jag alltså sommarlov. Nu. Genast.

- Ha, ha! skriker jag triumferande och meddelar den lilla skaran runt om att jag nu lämnar bygget och tar semester. Och så vänder jag mig om och vinkar och säger att jag bara ska meddela min kollega att jag drar. Då händer nästa spännande grej. Sommarlovsmaskinen förvandlas till en ängslig ung man som med darr på rösten säger att "det var nog bara på skoj" det där med sommarlov. Sen var det liksom slut på det roliga och jag har bara påsklov än så länge. Men det är ju heller inte helt fel.

Love you kids. Igen!
Eva.

tisdag 7 april 2009

Asfalt!


Jag bara säger det - snart så!
Asfalten dominerar väglaget. I verkstan lyser det. Min mekaniker justerar allt till perfektion, medan jag känner att livsandarna sakta återvänder efter en evighet i idet.

Eva.

lördag 4 april 2009

Tankar från en frisörstol

I fredags eftermiddag satt jag i frisörstolen igen. Det är inte ofta jag tar mig tiden till sådan lyx. Oftast ett par gånger om år, eller så. Jag har grejat med barret sen jag var tonåring, har haft allsköns färger och frillor vilket även renderat olika humörsvängningar beroende på resultatet. Därtill har jag lika ofta bytt frisör, vilket i första hand beror på mina infall och pop-upidéer. När jag haft lust att omfrisera mig ska det ske NU. Då har det blivit det den stackare som har tid att ta emot NU. Allt från Ulla-Gretas Salong i skymundan på Söder till flaschiga Expensive Hairstyles mitt i stan. Resultat har blivit därefter, både humörmässigt, stilmässigt och budgetmässigt.

På senare tid har jag dock lugnat ner mig. Jag har min finska dam som säger sanningar och det gillar jag. Än så dräper hon mig med sarkastiska kommentarer om skrikfärgat hår, än levererar hon hemligt skvaller om några skitsnygga flygkaptener som hon nästan raggat upp på puben. Jajamen, jag gillar henne. Jag släpar fram böcker och pekar: så här vill jag se ut. Och hon säger på finsk brytning att jaadå, då sätter vi igång. Och sen blir det perfekt. Som jag ville. Jag blir sjutton år, rågblond och har tre decimeter längre hår som svänger omkring baken när jag går. Tänk va hon trollar. Och skvallrar.

Eftersom jag går så sällan till frisören så fick hon fundera nu också då jag satt förväntansfull i läderfåtöljen med stylingböcker i knät. Hon tittade en halv minut stint på mig, sen flinade hon:
- Jasså, det är du, jahaja, var är det nu för färg du har? Sist var du gredelin, eller var det kansje mera rödlätt?
- Det här är min egen. Faktiskt. Sade jag med syrlig ton.
Då bytte hon ämne, smart som hon är.
- Ja int var du fin nu, int, det måste jag säga.

Jag gillar henne. Och planerar mina besök. Visst, jag ringer och försöker mästra mig till en tid samma stund som jag tänkt nu också, men är hon upptagen en vecka framåt så väntar jag. När jag ändå pratar hår och infall och sällanbesök till en frisör så kom jag att tänka på ett annan gång i ett av mina tidigare liv. Jag jobbade i Åre, stod bakom disk, träffade folk. Joxade med håret då som nu. Helt plötsligt en dag hade jag lila hår. Med fasa stirrade jag i spegeln. Länge. Till saken hör att jag inte alls klär i lila, tvärtom, jag blir bleksiktig och påminner starkt om en karamellclown. Men nu var jag alltså lila. Jag var ung och kunde ha varit vacker. Om inte det varit för detta.

Jag skrek till mamma att hon måste ringa och sjukanmäla mig. Men som den rättskaffens person hon var och är så skakade hon bara bestämt på huvudet. Som man bäddar får man ligga. Och jobbet väntar om en halvtimme. Sade hon och återgick till Hemmets Journal.

Jag åkte ju iväg. Som tur var kom ingen Viktigt Person in, bara en ström turister som knappast fäste sig vid huruvida servicen sköttes av lilafärgade flickor eller ej. Men min käraste vän och arbetskamrat skrattade hela dagen och förresten så skrattar hon än. Förvånansvärt ofta hon minns det, å andra sidan kanske jag ska glädja mig åt att ha förgyllt hennes liv. Och andras, kanske. Fast på kvällen for vi på dans och trots att hon glatt påpekade för alla att de inte fick missa min nya outfit, så fick jag en stor kram av en Viktig Person som sa att jag var fin. Och då tänkte jag att naturligtvis klär jag i lila.

Men det var bara en gång. Efter det har jag haft alla färger som finns, dock ej lila. Vänner förser mig med färg ibland, andra förser mig med frisyr. Marie klippte och gjorde (för många) ljusa slingor en gång så jag gick omkring som blondin, magrade femton kilo och en vän ringde en vän och frågade om jag var sjuk. Jag som var så snygg. Anette permanentade mig så det var överkrulligt och blekbrunt (bortbränd färg?) ett antal veckor så jag var tvungen att snagga mig sen, jag som var så vacker. Och Therese har provat färgsprej på mig och då såg jag ut som en kvarleva från sextiotalet på Carnaby Street, men tjusig, och vännen Karin gav mig en burk Röd Courvette som satte sprätt på mitt humör någon månad. Så skyll inte bara på mej, det finns andra som bidrar till min förvandling. Och det är ju kul för mig som ju vill ha kul.

Hälsningar från den för tillfället takråttebruna Eva.

Det här är MITT!

Allt ni ser här är mitt. Ja, faktiskt. Ibland far jag hit och tankar. Jag andas in något som jag alltid kommer att längta till. Ja, jag...