torsdag 24 mars 2011

Rapport från fiket.

En konferens på eftermiddagen som jag ensam skulle gå på erbjöd möjligheten att äta lunch ute. Mitt på dan en sketen torsdag i mitten av mars är det rätt intressant att se vilka som rör sig i staden. Det var ett tag sen, nämligen...

Tidsnöd innebar att mitt val av lunchhak blev en aning snävt. Inte lämna stadskärnan, alltså. Närmast konferenslokalen fanns två ställen att välja på, varav det ena råkade vara en gammal populär samlingsplats i olika perioder under mitt liv, Törners. Ja, då för tiden var det minsann inget lunchhak, det var ett fik rätt och slätt. Numera räknar man väl detta palats (för dom har ju byggt ut uppåt och hitåt och ditåt) som en restaurang fast det fortfarande låtsas vara fik. Alltså stegade jag in och fann till min kolossala förvåning att det var tomt. I alla fall vid första anblicken. Jag kunde alltså lugnt beställa rökt lax med rödbetor, fetaost och mangodressing. (Jo, minsann, hon vräker då i sig...)

Jag kunde konstatera att saker och ting förändrats eftersom jag inte hittade kaffemaskinen och därefter inte förstod hur man skulle få ur densamma lite kaffe. Som en mossig gammal kvarleva från den urgamla fik-tiden gick jag tillbaka till disken och frågade den unga snärtan där bakom hur fanken man fick sig lite kaffe. Hon studsade fram och tryckte på en knapp och jag tänkte att hon inte hade en blekaste aning om hur många gånger jag varit där och fikat. Låååååååångt innan hon ens var påtänkt, sådeså. Men jag sa inget. Styrde bara stegen mot de inre regionerna. Där var dom! Alla!

Åtta barnvagnar parkerade hipp som happ barrikaderade den ljusare avdelningen. Fem av dessa vagnar var avsedda för tvillingar! Lugnet bredde ut sig inom mig - allt var som vanligt! Så här skulle det ju se ut. Annars var det inget Törners. Jag kryssade mig fram mellan vagnar och overaller och ormade mig ner bakom ett bord. Här skulle njutas och minnas! Ensam. Vilken lyx! Inom mig såg jag otaliga Törnersbesök med liggvagn, tvillingvagn, sulky och till och med skrinda. Vi har minsann varit med och barrikaderat och blockerat, det är meningen. Jag minns förtjusningen hos oss (och händelsevis en och annan gammal snäll tant) när vi kunde släppa lös fyra stycken från selar och åkpåsar. Fyra stycken Killevippsugna fikamonster med bakelse och saft i blick. Oftast inte utan medföljande mormor eller farmor som hystade upp stålar och köpte ett par omgångar av allt som de guldlockiga små pekade på. Som kronan på verket efter allt fikande skulle någon bajsblöja bytas också och atmosfären var hur gosig som helst på detta prakteldorado för oss småbarnsföräldrar. Efter en stund kunde man luta sig bakåt och sörpla sitt eget kaffe och hoppas att ingen  av de färdigfikade gullungarna smetade smörkräm på någon gammal päls eller pillade ner tårtgarnering i tantväskorna som stod lite obevakat under borden ibland. Jaa, det var tider, det!

Medan jag satt där och tuggade i mig laxsalladen kunde jag bara konstatera att barnvagnsparken tillhörde ett gäng pappor som jämlikt fördrev delar av föräldraledigheten på fiket. (När jag var föräldraledig sölade man fika med andra morsor i sandlådor på granngårdarna en sketen torsdag och fikade på fiket på lördagarna med barnens far....) . Tja, saker förändras, trots att Törners ännu erbjuder småbarnsföräldrar en oas. Inte bara kaffemaskiner och lunchrätter, besökarna har månne också förändrats. Inte såg jag en enda liten tant med päls. Ingen farbror med tidning och räkmacka. Inga studenter med latte och knäckbakelser heller. Nää, det var nog bara jag som stod för tantbeståndet denna torsdagslunch. Och inte en endaste liten unge vågade sig fram för att pilla ner en halväten liten sockerkringla i min handväska....

Men en sak är säker - saken behöver undersökas närmare så jag tror att jag ska ta tjänstledigt en torsdag i april och spionera vidare på vilka som går på fiket.

//Eva

söndag 20 mars 2011

Tankar under bordet.

Idag ser jag på mina grabbar som spacklar och målar i det som snart ska bli yngste sonens egna hem. Jag gläds med honom och minns mitt och makens första hem. Och hur vi spacklade och slipade.

Maken, eller då var han ju inte äkta utan bara fjås, kommenderade oss själva att helspackla sovrumsväggarna och det gjorde vi. Under tiden han var borta på ett resejobb kommenderade jag vidare en tillfällig tjejkompis att slipa med mig. För hand. Med kloss. Helt sovrum....

Underligt nog ville hon inte vara med mig mer än två kvällar och försvann senare från stan. Kanske minns hon än hur hon hamnade i ett slipdammsinferno tillsammans med en energisk brud som ÄLSKADE jobbet för det var vårt blivande hem. Sen fick vi veta att det var totalt onödigt. Det hade nog räckt med ett par prickar spackel över några skruvhål. Men strunt i det, vi smällde upp en underbar knallgrön tapet från golv till tak och förresten på snedtaket också, när vi ändå höll på. Sen sov i vi i en grön dröm.

När sonen skulle välja tapeter föreslog jag försiktigt, (man vill ju inte påverka), grönt. Tänk - han nappade direkt! Lindblomsgrönt, dock, inte knallgrön.

Nu är dom där borta och pysslar, han och brorsan. Storebror tänker flytta tillbaka till Oslo, meddelade han så snart han dök upp från sin äventyrsresa. Men innan dess får vi njuta av att ha honom hemma ett tag. Det är gott. Ännu godare att veta att vi kan åka till Norge på hojtrippen och att Londonresan är beställd. Skönt. Särskilt som jag känner mig överkörd av en bulldozer....utan att förså varför. Men det kanske klarnar. Hejsvejs,
//E.

onsdag 9 mars 2011

[ett svärord] skulle man kunna dra till med

Att ta fram något så ovanligt som en tillskärarsax och ett måttband är nästan oöverkomligt för mig - ändå gjorde jag det för ett par timmar sen. Jag hade ett uppdrag, tyckte jag, i att pimpa husvagnsinredningen med nya gardiner. Vi är ju ändå där ibland och det vore väl för trist att inte omgiva sig med vackra färger när man vill kreera, (kommer från  latinets creáre i betydelsen "skapa", bra ord att utnyttja vid tillfälle).

Kreera är just vad jag brukar göra där, blandat med lite husmorsgymnastik, för kommande äventyr på asfalten. Ja, precis, nu blir det husmorsgymnastik resten av mitt liv framöver. Fan, säger jag, som inte får svära för modern. Men nu är det befogat: F A N! Så fort jag sätter igång med saker som har med muskler och leder att göra så skiter det sig. Resultatet denna gång är en inflammerad muskel i axel. Nu vet jag vad det innebär att vara enarmad. Vänstern (som tur var inte höger) har hängt livlös rakt ner och vid minsta försök att lyfta denna har en knivspets körts in i axeln och grävt omkring. Åtminstone har det känts så. Drogad igen, alltså. Inte kul.

Nå, jag haver ju sportlov och behöver inte sörja arbetsdagar som gått till spillo. Det är väl viktigt? SPORTLOV, hörde jag nån inkompetent person säga i radion, då ska man SPORTA. Jag stängde av skiten och hällde upp kaffe med tillhörande lussebulle (hatar semlor!) och la upp fötterna på bordet. (Sist jag satt så fick jag ryggskott...). Alla vi som VILL sporta och så går det åt skogen, då? Morrande över förlusten av lediga kreativitetsdagar satt jag och funderade på om jag eventuellt skulle dränka mig eller så. Styrketräning för några hundratal mil på hojen är ju livsviktigt för tusan. Kanske eventuellt för mitt välbefinnande i övrigt också, men det är underordnat. Sommaren hägrar, maken har beställt prylar och mekandet kan börja. Och vad blir det då av mig om jag likt en sillmjölke fortfarande sitter med fötterna på bordet och fikar?

Ja, hur som helst, vad har detta med saxen att göra? Jo, i morse kunde jag röra min arm lite till och kände mig nästan smärtfri, så tyghögen skulle bort, likaså den förhatliga symaskinen. Konstigt, men min ovilja till sömmandet är näst intill oöverstiglig. Men att skapa något nytt kan innebära ett annat välbefinnande och då kan det kosta ibland. Alltså, symaskin stånkades upp på köksbordet (den kommer icke in i Eva-rummet!) med min friska arm och de tillklippta gardinerna lades fram. Höstlövsfärgade, retromönstrade, underbara....
EN gardin blev klar, sen gick symaskinen sönder. Ridå!

Fattar ni kopplingen? Ska till att sy - symaskin sönder. Ska till att styrketräna - muskel sönder. Jaa, det var mitt lov, det. Jag hade som sagt en del planer. Å andra sidan är jag mycket flexibel och ska nu inte sörja allt för mycket. I går tog jag mig till en vän och vi pratade en hel del om konstnärliga påhitt och hantverk, det vi inte kan vara utan. I hennes hus finns massor av fina saker och stoff till nya påhitt både när det gäller text och bild, så LITE bra mår jag allt, trots fadäsen med axeln och humördippen. Och efter det kändes det rätt att ta fram saxen och måttbandet, sova en natt (på höger sida med armen uppallad) och sen sätta igång med klipp och söm. Dessutom händer nu detta: jag ska glädja min svärmor med ett besök. Jag tar vägen förbi Skidstadion så det blir ett par kilometers husmorspromenad till henne i stället för tvärs över gatan, typ, lånar hennes symaskin på plats medan hon kokar kaffe åt mig och så syr jag gardinerna och sen så går jag hem till mitt fina hus och funderar med gott samvete ut nästa sak att kreera.

/E.

söndag 6 mars 2011

Hur man planerar sin tid

Sitter i Hovde och planerar min ledighet:

1. Sy saker (belönas med shoppingtur på stan där jag får välja vad jag vill i Hobbyboden).
2. Städa köksskåp (belönas med att jag får sitta 4 timmar i korgstolen och sippa ett glas rött vin medan jag läser den nya boken).
3. Stryka hela tvättkorgen (belönas med 2 timmar på relaxen på badet inklusive salladslunch).
4. Skriva omdömen i svenska (belönas med skidtur på sjön HEMMA med kär kamrat).
5. Gå igenom chiffonjéns alla lådor (belönas med skrivardag utan avbrott, inspirerad av gamla texter, foton, barnböcker, dagböcker och kärleksfullt "fritis"tillverkade presenter av gullungarna).
6. Skura stora blå mattan med såpa och borste (belönas med dagstur till skrivarvän för inspirerande babbel över medhavd lunch).
7. Röja i hobbyrummet och bestämma mig för vad det ska heta: Hobbyrum, Målarrum, Mitt rum, Gästrum, Där uppe, Hålet-i-väggen, Eva-rummet..? (belönas med att jag får måla klart väggen bakom sängen).
8. Städa alla garderober och köra bort löjliga kläder (belönas med lördagsförmiddag på stan och sen pubbesök).

Det var den veckan det. Återstående dagar av min ledighet äro alltså planerade i detalj. Sa jag att det spelar ingen roll om jag börjar med belöningarna?

Åtminstone tänker jag börja med att måla klart väggen i...i...tja, vi säger väl Eva-rummet, så länge. Det är inte många förunnat i vuxen ålder att klottra hejdlöst på tapeterna. Det är i alla fall vad jag har gjort. I ett par varv. Nu senast rev jag sönder alla mina akvarellkladdar och klistrade upp dessa fläckvis. Efter en stunds betraktande målade jag över det mesta med en hel låda akrylfärg. Jag undrar vad jag fick utlopp för? Det är sånt jag går och funderar på ibland - jag erkänner det gärna. Under allt detta vilar även en tidigare gigantisk akrylmålning av ett fantasilandskap. När huset renoveras av nästa ägare eller kanske rivs om femtio år kommer man att fundera på vem som gjort detta. Schizofrent, kommer man att säga.

Jag har fotat av väggen för ert höga nöjes skull och för min egen dokumentations skull och redigerat en del för framtida bruk. Kluddat på vägg och kluddat på dator. The same shit.

Som sagt. Nu ska jag åka hem och börja avverka min lista på ledighetsaktiviteter, om jag nu kan övertala min man.
- Att göra på ditt lov? Jag tror jag lämnar dig här! sade han barskt och omtänksamt. (Han har ingen aning om belöningslistan. Fniss.)


//Eva

Det här är MITT!

Allt ni ser här är mitt. Ja, faktiskt. Ibland far jag hit och tankar. Jag andas in något som jag alltid kommer att längta till. Ja, jag...