[ett svärord] skulle man kunna dra till med

Att ta fram något så ovanligt som en tillskärarsax och ett måttband är nästan oöverkomligt för mig - ändå gjorde jag det för ett par timmar sen. Jag hade ett uppdrag, tyckte jag, i att pimpa husvagnsinredningen med nya gardiner. Vi är ju ändå där ibland och det vore väl för trist att inte omgiva sig med vackra färger när man vill kreera, (kommer från  latinets creáre i betydelsen "skapa", bra ord att utnyttja vid tillfälle).

Kreera är just vad jag brukar göra där, blandat med lite husmorsgymnastik, för kommande äventyr på asfalten. Ja, precis, nu blir det husmorsgymnastik resten av mitt liv framöver. Fan, säger jag, som inte får svära för modern. Men nu är det befogat: F A N! Så fort jag sätter igång med saker som har med muskler och leder att göra så skiter det sig. Resultatet denna gång är en inflammerad muskel i axel. Nu vet jag vad det innebär att vara enarmad. Vänstern (som tur var inte höger) har hängt livlös rakt ner och vid minsta försök att lyfta denna har en knivspets körts in i axeln och grävt omkring. Åtminstone har det känts så. Drogad igen, alltså. Inte kul.

Nå, jag haver ju sportlov och behöver inte sörja arbetsdagar som gått till spillo. Det är väl viktigt? SPORTLOV, hörde jag nån inkompetent person säga i radion, då ska man SPORTA. Jag stängde av skiten och hällde upp kaffe med tillhörande lussebulle (hatar semlor!) och la upp fötterna på bordet. (Sist jag satt så fick jag ryggskott...). Alla vi som VILL sporta och så går det åt skogen, då? Morrande över förlusten av lediga kreativitetsdagar satt jag och funderade på om jag eventuellt skulle dränka mig eller så. Styrketräning för några hundratal mil på hojen är ju livsviktigt för tusan. Kanske eventuellt för mitt välbefinnande i övrigt också, men det är underordnat. Sommaren hägrar, maken har beställt prylar och mekandet kan börja. Och vad blir det då av mig om jag likt en sillmjölke fortfarande sitter med fötterna på bordet och fikar?

Ja, hur som helst, vad har detta med saxen att göra? Jo, i morse kunde jag röra min arm lite till och kände mig nästan smärtfri, så tyghögen skulle bort, likaså den förhatliga symaskinen. Konstigt, men min ovilja till sömmandet är näst intill oöverstiglig. Men att skapa något nytt kan innebära ett annat välbefinnande och då kan det kosta ibland. Alltså, symaskin stånkades upp på köksbordet (den kommer icke in i Eva-rummet!) med min friska arm och de tillklippta gardinerna lades fram. Höstlövsfärgade, retromönstrade, underbara....
EN gardin blev klar, sen gick symaskinen sönder. Ridå!

Fattar ni kopplingen? Ska till att sy - symaskin sönder. Ska till att styrketräna - muskel sönder. Jaa, det var mitt lov, det. Jag hade som sagt en del planer. Å andra sidan är jag mycket flexibel och ska nu inte sörja allt för mycket. I går tog jag mig till en vän och vi pratade en hel del om konstnärliga påhitt och hantverk, det vi inte kan vara utan. I hennes hus finns massor av fina saker och stoff till nya påhitt både när det gäller text och bild, så LITE bra mår jag allt, trots fadäsen med axeln och humördippen. Och efter det kändes det rätt att ta fram saxen och måttbandet, sova en natt (på höger sida med armen uppallad) och sen sätta igång med klipp och söm. Dessutom händer nu detta: jag ska glädja min svärmor med ett besök. Jag tar vägen förbi Skidstadion så det blir ett par kilometers husmorspromenad till henne i stället för tvärs över gatan, typ, lånar hennes symaskin på plats medan hon kokar kaffe åt mig och så syr jag gardinerna och sen så går jag hem till mitt fina hus och funderar med gott samvete ut nästa sak att kreera.

/E.