måndag 24 oktober 2011

Lite hemlängtan har jag allt ibland.

Kär vän inbjöd till lyxhelg.
Vi stängde in oss i den fyrtioåriga vänskapen och satt tätt ihop i soffan och resonerade om livet, åt middag på en mycket liten krog och sov åtta och en halv timme innan vi traskade runt i byn, från höstdimma till oktobersol och löste världsgåtor. Tacksamt tänker jag på hur bra det var att få växa och leva här. Och allt kul man gjort.


På morgonen drog jag undan gardinen och tittade ner mot det som en gång var en av dom där åtråvärda krogarna man smet in på när nattlivet skulle undersökas. Det första ställe jag gick ut på var Kalle Dussin. Jag var femton och hade säkert byxkjol och remtröja. Ingen kollade leg. På samma ställe hade mina kompisar möhippa för mig dryga tio är senare. Då hade jag rosa nattlinne och plastrosenkrans i håret. Torget var på sin höjd upplyst av några gatlampor och en och annan krogskylt. Ytterligare några år senare hade jag klassfest med tjugo unga damer som gick igenom hela byns krogliv en ljuvlig sommarnatt i juni - vi började på nämnda pub som har bytt namn genom åren flera gånger och avslutade kvällen en liten bit längre upp vadande i nysnö. Några av mina vänner förfasade sig för att bo där snön föll i midsommartid. Och då minns jag att jag tänkte att jag hade tur, jag, som hamnat där allting kunde hända.
 
Det finns många roliga minnen att ventilera när man går längs sjön och sen klättrar uppför backarna.



 
 









/E.

söndag 16 oktober 2011

Långt emellan och damm och böcker och sånt...

Vad har jag bloggen till?
Skrivklådan helt enkelt. Och att dela mina tankar med mina barn. Att du tjyvläser det gör inget.....

Nu märks det att jobbet rullat igång på allvar för då finns ingen tid till reflektion över vardagen. Huvudet är fullt av ungar och betyg. Däremellan stryker jag en och annan skjorta till mekanikern och provar att städa en vrå i huset då och då. Jag har även lagt mig till med en ny vana: jag läser några sidor innan jag somnar i hopp om att gödsla min skrivtorka.

Det är svårt att läsa innan man somnar. Oftast somnar jag innan jag nått boken med handen halvvägs ovanför mitt huvud på väg till hyllan. Eller så råkar jag somna när jag just hittat rätt sida i nån av de böcker jag har på g. Sånt tär på nerverna. Det är som med damm. Damm tär också.

Det är inte bara skriveriet som ligger på hyllan när terminen dragit igång och man är uppslukad av sitt ämbete. Där ligger även ett duktigt lager grått damm. För tillfället gäller det bokhyllan. Härom veckan sade jag till maken att det måste till en gallring snart. Vi har böcker på längden och tvären och ovanpå och under varandra i travar och staplar.
"Icke", sade han och började leta i IKEAkatalogen efter ytterligare en hylla eller två. Böcker slänger man inte. Nä, vi brukar vara överens om det, därav bokberget. Men något måste göras snart, i alla fall måste den avdammifieras. Nåt man kan ha att gruva sig för ett par veckor framåt eller så. Man får passa på när maken är på behörigt avstånd, när det nu kan tänkas bli. Och så smyger man ner bokklubbsböckerna från -72 i en påse och låter stadsmissionen ta över.

Men ingen ska röra våra barnböcker och ungarnas böcker! Vinden är full av kassar med god litteratur för ungar från 0 till 20. Pekböckerna ligger förstås i säkert förvar, men Hasse och Mimmi och Mamma Mu och Pettson och Alfons Åberg dräller överallt påsvis. Bredvid våra egna röda och gröna Wahlströmsryggar från medeltiden. Icke slänga! För ett par dar sen dök "När Lisa och Lena hade röda hund" upp och jag grät en skvätt i rena glädjen, trodde den var borta och hade hamnat i något sunkigt bokställ på loppis i Brunflo eller så. Men nej, den låg tillsammans med en ask målarfärger och en trasig tygapa. Helt rätt.

Så ja, alltså, vi köper nog en bokhylla till och tar fram alla kassarna och pryder väggarna med böckerna. Svårare än så är det inte. Dammar gör jag i morgon. Eller nästa vår.
//E

lördag 1 oktober 2011

Rosa!

Rosa är en underskattad färg. Jag fann en ensam blomma då jag plockade in de sista äpplena. Mot alla odds hade den överlevt en väntan på en avrättning i en hink, en rest som väntade på att återgå till jord. Trodde jag... men till min stora glädje fann jag den och lät den pryda middagsbordet.

 


Det här är MITT!

Allt ni ser här är mitt. Ja, faktiskt. Ibland far jag hit och tankar. Jag andas in något som jag alltid kommer att längta till. Ja, jag...