söndag 28 februari 2010

Jag får väl skylla mig på mig själv, som en vän sa för 100 år sen.

Jag har ju själv valt det. Att plugga och jobba heltid.
Jag klagar inte - nejdå - inte min familj heller som snällt undrar om jag minns vad dom heter och vad dom gör. Vi ställde in oss på ett hundår, det gjorde vi faktiskt. Och nu är det kniven mot strupen.

Fyra böcker ska redovisas i veckan. Jag har läst två. En sög jag i mig med en lustkänsla som bara kan upplevas av den som efter år av bildundervisning äntligen får en aha-upplevelse om vad man håller på med. Jag dreglade över boken på bussen hem och höll så när på att missa min hållplats efter nästan fem timmars resa.

Den andra boken har jag läst tre gånger utan resultat, nästan 300 sidors forskningsrapport. Jag läser extensivt, försöker hitta fokus, grepp om, guldkorn... men hamnar oftast i någon udda dagdröm om något jag vill skriva om men som jag inte tänker avslöja förrän den kommit ut som bestseller.

Där ser ni - ofokuserad och splittrad.

Jag har tecknat och gjort en del praktiska läxor. Att teckna under pistolhot är inte kul. Jag är mer för användandet av bilder i andra sammanhang, bildspråket, jag är inte så bra på att avbilda saker och tycker dessutom inte det är särskilt roligt heller. Men jag vet, brorsan, jag vet att man måste rita jämt för att lära sig se. Det är bara det att jag nog ska hålla mig till dekorativt måleri. Designa gardintyger?

I alla fall. Jag skriver för att veta vad jag tänker och för att hålla min blogg öppen. Igår kväll lösgjorde jag mig från köksbordet och datorn och ritblocket och upptäckte plötsligt att jag har två trevliga män hemmavarande.
- Ska vi göra nåt? Typ gå på krogen? undrade jag och kände livsandarna bortom bokdammet vakna. Det är ju trots allt vinterfestival och stan är lilarosa av och till. Så vi gick på favvopuben. Far och son blev bjudna på middag av mig som knappt har haft ett vettigt samtal med min familj sen detta började. Snällt va?

Sedan swischade vi genom stan, tog några bilder (aldrig gå ut utan kamera!) och sen swischade vi hem. Och jag återgick till studierna...och mannen och sonen till varsin TV-soffa. That´s it. Kom i säng vid midnatt.

Jag tycker att min bild får illustrera min snabba visit i en annan värld.


Jag är priviligierad som har jobb och plugg, kom ihåg det!
//Eva

söndag 21 februari 2010

Att vara mitt emellan.

Min mamma och alla våra barns farmor och mormor, har fyllt 80.

En glad och pigg och alldeles oföränderlig kvinna som bidragit till ett par ungar som bidragit till sju barnbarn som bidragit till all vår livsglädje och hopp om att nya generationer ska skapa framtidstro och fred på jorden. Och som dom smittar av sig när dom kommer i närheten!

Visst är det konstigt, men ibland tar min hjärna ut svängarna, ofta under dåsiga morgontimmar. Plötsligt kom mormor framför mig, som kom från Amerika och skulle besöka föräldrarnas hemland. Hon dansade på båten för att tjäna någon slant. De tyska mynten finns kvar. När Titanic gick under tordes de inte åka hem till Amerika igen, biljett fanns till skeppet som skulle gå strax efter, men det blev aldrig av.

Familjen stannade och bodde bland annat på "andra sidan sjön" i Brattland, i Tvärset. Många årtionden senare var det utflyktsplats för familjen med oss ungar som mest var rädda för getingar och spindlar och som ville fiska i bäcken som vi hört att dom gjorde förr. (Jag ogillade krypen, brorsan gillade fisket!)

Vi barn växte upp och flyttade runt oss tills vi hamnade i Östersund och Stockholm till slut och våra ungar har knappt en aning om Tvärset och Titanic. De gillar hästar, dataspel och glor på film dygnet runt. Nån gång har dom sett Titanic och suckat. Vilken romantik...

Jo, fatta bara, brukar jag tänka, men jag säger inte så mycket. Det är liksom en hel värld emellan fast jag har berättat om hur det var, så som mormor berättade och mamma/farmor/mormor bekräftat.

Swisch - tiden svingar sig nästan hörbart över min avslappnade lekamen såna där halvdåsiga mornar, där jag ligger och saknar något. Från ett stall nånstans i Stockholmstrakten där en ung brorsdotter rider omkring till en gammal tant som sitter på en trappall framför spisen eller symaskinen, hon som jag växte upp med under mina viktigaste år. Hon som gifte sig med en man vars mor föddes av någon som mött någon i ett annat stall i Stockholmstrakten...

Mitt i allt detta finns jag, mitt emellan saker som händer. Med alla känselspröt bakåt och framåt. Tanken är hissnande: att vara mitt emellan!

Det är när jag vaknar som jag inser att jag har en historia att berätta. Minst en, kanske tre. Och så tar jag fram blocket och skriver ner tankarna.

David stiger på sitt tåg till Oslo, Ingemar och hans familj bilar hem till Stockholm, Therese är hos pojkvännen och vi som är hemma blir alldeles plötsligt medvetna om tystnaden och tiden igen. Thomas vaknar och fixar fika, förmodligen omedveten om att han är en viktig länk till något. Han är bara på väg till något, bortåt, utåt, något eget, livslusten kallar. Inte tänker han på imorgon och igår.

Det är så det är.

//Eva

söndag 14 februari 2010

SUCK...


...alltså, jag har ett vattenhål och det är det där rummet som faktiskt inte är större än ett hål i väggen. Thomas bodde där förr, men efter ett antal rokader i hemmet av naturliga skäl residerar han nu i två källarrum och se där, genast fick jag ett eget krypin. Eget rum - när hade man det sist?

Jag har förutom gästbädden proppat rummet fullt med sånt som kan få mig att gå igång ordentligt när det gäller att göra saker med händerna, måla och rita och klistra och klippa och sånt. En välsorterad hobbyaffär har inget mot vad jag har. Särskilt som jag samlar och sparar. Bokmärken från 1962 trängs med sprillans ny färgskrivare. Skrivbordet är överbelamrat av teckningar sen man var "ettagluttare" fram till Photoshopade bilder av akvareller.

Jag suckar för att jag längtar dit. Dörren står på glänt, när jag kikar i trappan ser jag trähyllan med saker. Den liksom skickar ut ormiga strålar som ska fånga in mig, så jag ska sugas in där och stanna några timmar. Det är bara det att tiden inte finns just nu. Det är nationella prov, det är utvecklingssamtal, det är omdömen som ska skrivas och ovanpå allt mitt pluggande som jag är världsbäst på att skjuta på till en annan tidsera.

Ibland går jag dit och djupandas. Ser ut genom fönstret, rakt in i grannens visserligen, men ser även gatsvängen, höghusen och eftermiddagssolen, högt uppifrån, känns det som. Flyttar lite på pappershögarna och öppnar lådorna för att se om lilla och stora akvarellådan ligger kvar. Snart så är det fritt fram, snart så...

På begäran lägger jag ut bilder och pyssel på en annan blogg nu, sånt som kommer ut från det där lilla vattenhålet jag har. Huller om buller, hellre än bra och med en massa fniss.

Kramar er på Hjärtedagen! //Eva

Det här är MITT!

Allt ni ser här är mitt. Ja, faktiskt. Ibland far jag hit och tankar. Jag andas in något som jag alltid kommer att längta till. Ja, jag...