...alltså, jag har ett vattenhål och det är det där rummet som faktiskt inte är större än ett hål i väggen. Thomas bodde där förr, men efter ett antal rokader i hemmet av naturliga skäl residerar han nu i två källarrum och se där, genast fick jag ett eget krypin. Eget rum - när hade man det sist?
Jag har förutom gästbädden proppat rummet fullt med sånt som kan få mig att gå igång ordentligt när det gäller att göra saker med händerna, måla och rita och klistra och klippa och sånt. En välsorterad hobbyaffär har inget mot vad jag har. Särskilt som jag samlar och sparar. Bokmärken från 1962 trängs med sprillans ny färgskrivare. Skrivbordet är överbelamrat av teckningar sen man var "ettagluttare" fram till Photoshopade bilder av akvareller.
Jag suckar för att jag längtar dit. Dörren står på glänt, när jag kikar i trappan ser jag trähyllan med saker. Den liksom skickar ut ormiga strålar som ska fånga in mig, så jag ska sugas in där och stanna några timmar. Det är bara det att tiden inte finns just nu. Det är nationella prov, det är utvecklingssamtal, det är omdömen som ska skrivas och ovanpå allt mitt pluggande som jag är världsbäst på att skjuta på till en annan tidsera.
Ibland går jag dit och djupandas. Ser ut genom fönstret, rakt in i grannens visserligen, men ser även gatsvängen, höghusen och eftermiddagssolen, högt uppifrån, känns det som. Flyttar lite på pappershögarna och öppnar lådorna för att se om lilla och stora akvarellådan ligger kvar. Snart så är det fritt fram, snart så...
På begäran lägger jag ut bilder och pyssel på en annan blogg nu, sånt som kommer ut från det där lilla vattenhålet jag har. Huller om buller, hellre än bra och med en massa fniss.
Kramar er på Hjärtedagen! //Eva
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar