fredag 31 december 2010

Minnesbilder från 2010 och Gott Nytt År!




Vad var bäst? Jag tror att jag har plockat russinen ur kakan med mina bilder. Att ungarna skaffat jobb och tagit sig ut i världen. Att vi fortfarande samlats kring både knäppa och mer vanliga traditioner om än i förändrad form. Att jag och min bättre hälft också i år gjort våra hojturer. Att jag har ett jobb jag älskar och fått njuta av ännu ett sommarlov. Att jag känt mig rik, frisk och lycklig med det jag har i år också. 
JANUARI - traditionell januaritårta hos mormor

FEBRUARI - Några fina helger i Hovde. Varje gång vi åker över isvägen måste jag plåta.

MARS - En sällsynt fågel gästar boet.


APRIL - Rödöbron och en nästan isfri Storsjö lovar att vi snart kan byta ut bilen mot hojen.
 

MAJ - Therese och jag cyklar en och en halv mil en vårkväll


JUNI - Mellan packning och reseplanering tillbringar jag en del tid på Jamtli.

JULI - Vi har nått Skåne på vår långresa genom Skandinavien och lunchar på Kalle på Spången. Det måste man!

AUGUSTI - bröllopsdagen firas med kaffetermos på Åreskutans topp. Helt rätt.

SEPTEMBER - en kortare tur till Norge innan mc-säsongen lider mot vila.

  
OKTOBER - lata soffkvällar medan vi vänjer oss vid mörkret. Thomas och Zingo har sina givna platser.


NOVEMBER - David och Linnea justerar packningen på väg till Sydamerika. Vi är med till Stockholm och vinkar.


DECEMBER - att vara så få till en julmiddag är det ingen av oss som någonsin upplevt.



torsdag 30 december 2010

Om julen, ensamheten och sällskapet.

Jag börjar med att önska alla en god fortsättning på julen. Här är julkortet jag tillägnar er alla kära och nära som ingen hälsning ännu fått i jul från mig. Jag tänker mycket på vänner med värme och tillgivenhet - men vad hjälper det om ingen ser och hör? Seden med julkort och muntliga hälsningar är förlegad, känns det som. Eller är det det?


Varje morgon öppnar jag facebook.
Facebook innehåller en ny form av umgänge som jag har upptäckt att jag uppskattar (men inte föredrar!) därför att jag gillar att veta vad mina vänners ungar gör nu för tiden - ja, det bara ett exempel, men ett bra sådant. Visst, sånt får man veta om man ringer och babblar som vanligt, men ändå, nu känns alla nära på ett digitalt sätt. Jag tar mer del i andras liv. På gott och ont, men jag brukar välja att fokusera på det goda. Men är det det? Gott, menar jag? Då är det väl onödigt att ringa?

Fast ärligt så handlar det mest om mina ungar när det gäller facebook. Faktiskt så är ju mina söner ute i världen och detta är vår säkraste kommunikationskanal. Ord och bild. Super! I morse slet jag upp fejan för att förhoppningsvis få ett livstecken från David och Linnea som åkt buss i ett dygn från Ecuador till Peru. Och se, lugnet spred sig inom mig genast, ingen buss i diket. Mina kids i säkerhet i Lima. Den andre ser ut som en barchef på sitt jobb i Kambodja. Välmående och brunbrända lever de "små" gossarna långt bort från mammas beskyddande vingar och klarar sig utmärkt. Gott att veta. De har antagligen också firat jul på olika ställen, olika sätt och med annan god mat i värme och sol. Saknade här hemma, men icke missunnade!

Vi firade lite hipp som happ, vi. Vi började redan den 23:e eftersom familjeprinsessan hade valt att fira hos pojkvännen så hon inbjöd till förjul kvällen innan med alla våra familjemedlemmar som finns i närheten. Efter det vidtog ett mer släpphänt julande lite här och var efter allas ork, tycke och smak, och det hela avslutades med Husmors-TV från -54 hos svärmor på juldagsmorgonen.

Huvudsaken är ju att ingen är ensam. Eller hur? Som om det vore skillnad på julen och andra dagar?
Efter ett påminnande mail har jag legat vaken i natt och funderat mycket över ensamhet och sällskap. Jag funderar över ensamma vänner och vänner som har sällskap men som man inte ringer så ofta som man vill. För vill gör man. Men vad händer sen? Är det tiden? Tiden i den bemärkelse att det är ett samhälleligt syndrom: man umgås mer digitalt. Eller tiden i bemärkelsen just brist på tid att sitta ner i tio minuter och prata bara.

En nära vän ringde mig igår.
- Jag vill inget särskilt, sa hon.
Jag blev glad och inspirerad av det vi pratade om. Typ inget mer än småprat om vad vi höll på med. Men ändå. Och sen tänkte jag länge på detta "Jag vill inget särskilt". Det är nog det viktigaste jag hört på länge. Jag menar, att ringa för att man inte vill något särskilt visar ju att man är nära. Jag pratar ju med mamma i telefon ett par gånger i veckan eller går dit. Inte vill jag henne nåt särskilt, mer än att se och höra att livet är ok. Jag måste ju faktiskt tillstå att jag ofta undrar om livet är ok med ett antal andra personer också. Ja, de som inte hänger på fejan lite nu och nu och då. Och så kom det som sagt ett mail igår som påminde mig om att ringa en vän.

Ensamheten kan ha ett värde, men bara om den är självvald. Jag, till exempel, njuter av att vara ensam hemma under dagen. Och frukosten. Åh, frukost med ett tänt ljus, sina egna tankar och tidningen. Jag kan gå över lik för att vara själv på morgonen. Alltså kliver jag upp halvsex för att säkra mitt revir. Utom på lördagar då jag går över samma lik för att dela morgonen med maken, kaffe och nyheter och planer för helgen. Eftersom jag har det så bra att jag kan välja.

Och från det till att välja ett nyårslöfte. Mitt ska bli: Ring en vän. Lite oftare.

Skrivet i ett av mina anfall av stream-of-consciousness // Eva.

tisdag 21 december 2010

Jullapparna

Inte julklapparna. Jullapparna. Det krävs naturligtvis en förklaring. Den kommer här.

Varje år som jag (för det är oftast jag) öppnar jullådan med kulor och pynt till granen, hittar jag också en hög med lappar med handskrivna minnesanteckningar kring forna julgransplundringar. Varje år blir jag sittande med dessa lappar i knät och suckar över hur det var det året och den gången. Där finns som regel en anteckning om vädret under helgerna, om julklappar som vann störst hurrarop, om hälsa och sysslesättning och en och annan liten anteckning om vad året inneburit. Och alltid står det något om just stunden för avklädandet av granen, vem som gör vad och så där.

Ja, som ni fattar så är det inte allt för utförligt skrivet, det ryms alltså fortfarande på lappar. Lapparna består av sådant som just för stunden låg närmast till, som det verkar. Tomma kuvert, baksidan på en glitterkartong, ett julkort som inte blev skickat...whatever.

Just idag öppnade jag jullådan och klädde tallen (jo, det blev en tall - ett praktexemplar!) lite för tidigt enligt min mening, men ändå, och som vanligt hittade jag lapparna och fick för mig att de skulle sorteras och läggas i ett kuvert, kanske. Lite irriterat konstaterade jag att 1998 och 2009 stod på samma lapp men på varsin sida. Men det bekräftar ju bara att det alltid har gällt att ta det som råkar vara närmast och klottra på det. Baksidan på 1998-lappen var tydligen oskriven, så...

Jag bestämde mig i alla fall idag på stående fot att nu får det vara slut på oordningen . Nu ska en bok läggas i jullådan. Samtidigt funderade jag på varför detta lappsystem uppstått. Jag som har trettiosju dagböcker och femtioen anteckningsböcker för just anteckningar som sedan kan bli nåt annat. En bok i väskan, en i ryggan, en i byrån och en på jobbet.... Men icke när det gäller jullådan. Naturligtvis finns ett svar. Det är tradition.

Min mamma har alltid gjort anteckningar om julgransavslutningen. Ofta var det miniplundring och liten påse till. Jag minns att jag tyckte det var lite sorgligt. Jag minns också att det var nästan februari innan graneländet åkte ut. Men saken är den att hon har skrivit på lappar och då har jag ärvt detta beteende i sin absoluta helhet. Skumt. Eller festligt..? Ja, det var liksom bara en tanke som slog mig, där jag satt under tallen och drömde mig iväg i anteckningarna kring första gemensamma julgranen. Det var väl den vi stal, kanske?  I alla fall läser jag att vi klädde granen och sen stack vi åt varsitt håll. Hem till våra morsor, båda två! Året var 1979.

Trettio lappar....Vad har dom för värde? Jag skriver ju dagbok, mest i form av fotoalbum. Men ändå. Jag tror att värdet är egentligen det där att det blivit en tradition i sig att ha ett gäng lappar i jullådan. Det hade aldrig varit samma sak om den lilla anteckningen funnits i ett album eller dagboken. Nä, det är just stämningen kring jullådans två stora betydelser: Doften av kåda och papper och bokmärken som alltid stiger ur vår jullåda har mycket hög julmysfaktor när den plockas fram. Men det är också med vemod som samma låda  kommer fram när allt ska bort och man öppnar denna, gapande tom, så när som på ett par kottar nån unge prytt för tio år sen och den där trasiga garntomten som man inte kan med att slänga. Och så alla lapparna, förstås. Dom hör dit. Ingen annanstans. Med fasa snuddar jag tanken att smygtitta i jullådan en sen junikväll och läsa lapparna.... NÄPP!! Tur att jullådan är så gott som oåtkomlig under ljusare tider. Förseglat med bomullssnören och omgärdad av spindelnät. Så ska det förbli.

//Eva

söndag 12 december 2010

Hur man införskaffar en gran till jul

Det var nära att jag inhandlade en plastgran.

Jag fortsätter att prata om julen och sånt vi brukar göra som ABSOLUT inte får ändras. Det är inte så ofta jag känner sådan barnslig julstämning som i år, den förändrades sedan ungarna helt plötsligt själva började inhandla julklappar för egna tjänade pengar. Ja, kort sagt dom har ju växt upp. Men man kan inte annat än förundras då de senaste veckorna bjudit på ett julstämningsväder utan like. Varje morgon jag och doggen går ut blir vi lika förvånade över att alla träd fortfarande ser ut att vara doppade i vispgrädde och att hus och gårdar ligger inbäddade i samma tjocka bomullstäcke som vore det klippt ur en sagobok. Det är alltså omöjligt att inte känna att det blir en bullerbyjul i år. 

Det är mitt i allt detta jag får för mig att man kan ju prova att ha en plastgran. Det finns en bakgrund till min befängda idé. (Befängd för att det i vår familj har varit helt otänkbart att bryta allt som har att göra med själva julgransanskaffningen.) Jo, jag var på ett synnerligen eminent party i ett synnerligen vackert hem. Där var det julstämning, vill jag lova! Det gamla huset var som klippt ur en amerikansk trettiotalsfamiljefilm och i ett hörn stod en gigantisk gran. Designad, inte hafsigt smyckad. Två och en halv meter hög, tror jag.

Visserligen var jag tvungen att påpeka för värden att man inte bör klä granen före dan-före-dan, vän av ordning som jag är. Men han bara log och sa att till advent åkte den fram. Annars får man njuta så kort tid, menade han. Så var det med det. Jag gav mig inte in i någon diskussion utan uppförde mig exemplariskt och sa till och med att det var en vacker gran.

Jag menade det verkligen och bestämde mig för något så revolutionerande som att härmas (Ja, jag menar typ av gran, inte tidpunkt för gran). Jag frågade maken som, som vanligt lät sin hustru hållas tills hon vet bättre, och han sa att han hade en till försäljning på jobbet till och med (Han visste nog att den var ful...) Jag kollade med sonen som bara sa jaså och med dottern som såg ut som ett frågetecken och dom andra två dom får ju skylla sig själva som inte är hemmavid över julen.

Sagt och gjort - jag åkte ner till makens arbetsplats och tittade på granarna. Det tog mig bara fem minuter att avfärda tanken. Inte gick dessa att jämföra med den gigantiska gran jag blivit så betuttad i. Nej, det var bara att återgå till urtraditionen. Med en viss lättnad ska jag erkänna. Alltså, ett par dagar före jul kommer vi att paniskt köra runt halva Jämtland för att hitta en gran som duger. Hos en försäljare, alltså, tro inget annat. Det är bara det att till traditionen hör att man ska vara sen. Typ síst. Nåja, vi har aldrig blivit utan. Och snygga har dom varit. Mycket därför att vi har uppträtt myndigt och strängt bland julgransförsäljarna och inte låtit dessa på något vis tro att vi nöjt oss med en undermålig gran.
"Skaka fram den största och jämnaste", brukar maken strängt säga.
"Just det, till det priset, så...", brukar jag säga, för att ytterligare förstärka kundens rätt att få det bästa.
Det hjälper alltid.

Jag kanske vågar avslöja att vi haft andra metoder. Det är nu mer än 30 år sen vi i vår gröna ungdom stal en gran nånstans söder om stan. Jag tänker inte säga var, trots att detta brott nu är preskriberat, skulle jag tro. Men det var en cirkus utan dess like och vi kände oss som de brottslingar vi var och hade hut nog i kroppen att skämmas inför vårt tilltag. Vi hade en bil med täckt flak, en yxa, en ficklampa och... nä, inte huvor med hål för ögonen, men typ nåt liknande. Vi väntade tills kvart över midnatt så smög vi bilen på småvägar söderut.

Efter en dryg timmes letande hittade vi den: den perfekta granen. (Jo, jag erkänner. Vi hade sett ut den någon vecka innan i dagsljus.) Jag hade den äran att köra så det var så ledes den dåvarande fästmannen som kastade sig ut med yxan i högsta hugg så fort jag saktat ner till promenadfart. Med skräck såg jag hur han i mörkret försvann ner i ett meterdjupt dike, dök upp igen, kastade sig över granen och svingade yxan i månskenet med ett enda hugg (tyckte jag, som var så rädd att jag knappt höll mig på vägen) så körde han in granen på flaket och vräkte över kapellet och slet upp dörren för att kasta sig in i bilen som jag knappt hunnit stanna. Tre minuter tog det.
"KÖR!" skrek han och jag stampade gasen i botten och efter några mil kunde vi slappna av och fästmannen kunde släppa taget om yxan samtidigt som jag återgick till lagstadgad hastighet. Runt tretiden på morgonen smög vi in bilen på vår gård. Tände inga lysen utan gled smidigt in i huset och kröp i säng. För säkerhets skull. Ja, vi hade inga grannar och så, men man kunde ju aldrig veta. Vi hade ju ändå begått ett brott.

Granen? Ja, lite tilltufsad vill jag minnas, men rätt snygg ändå.

Att skaffa gran har alltid varit ett äventyr. Det hör till, även om äventyret på sistone mest bestått av att vara sist ute. När jag hade en ettåring och en treåring på kälke och en bäbis på g när som helst, då var det hippt att stöna fram till granförsäljaren att han måste hitta en gran, två komma fem meter hög, binda fast den på kälken, binda fast ungarna ovanpå och sen hoppas att jag tog mig hem utan att bäbisen kom på parkeringsplatsen. Granförsäljaren gjorde allt jag bad om och undrade om jag hade långt hem och jag svarade alltid "inte så värst" och vaggade lite extra därifrån. Sen gick vi runt kvarteret och in i huset. Det fanns ingen hiss så jag och knattarna knatade uppåt fyra trappor och slet in granen som alltid var för stor så det var till att ta itu med ett mindre skogsröjningsarbete på vardagsrumsgolvet till ungarnas stora förtjusning. Det var barr och kåda överallt och man fick bada den yngste i smör och plocka barr ur sängarna och besticklådorna. Men jul blev det. Och bäbisen kom när den skulle - flera veckor efteråt. Och så höll vi traditionen vid liv: man MINNS hur granen kom i huset.

Som sagt. Gran köpes. Om ett par veckor.
//Eva