Jullapparna

Inte julklapparna. Jullapparna. Det krävs naturligtvis en förklaring. Den kommer här.

Varje år som jag (för det är oftast jag) öppnar jullådan med kulor och pynt till granen, hittar jag också en hög med lappar med handskrivna minnesanteckningar kring forna julgransplundringar. Varje år blir jag sittande med dessa lappar i knät och suckar över hur det var det året och den gången. Där finns som regel en anteckning om vädret under helgerna, om julklappar som vann störst hurrarop, om hälsa och sysslesättning och en och annan liten anteckning om vad året inneburit. Och alltid står det något om just stunden för avklädandet av granen, vem som gör vad och så där.

Ja, som ni fattar så är det inte allt för utförligt skrivet, det ryms alltså fortfarande på lappar. Lapparna består av sådant som just för stunden låg närmast till, som det verkar. Tomma kuvert, baksidan på en glitterkartong, ett julkort som inte blev skickat...whatever.

Just idag öppnade jag jullådan och klädde tallen (jo, det blev en tall - ett praktexemplar!) lite för tidigt enligt min mening, men ändå, och som vanligt hittade jag lapparna och fick för mig att de skulle sorteras och läggas i ett kuvert, kanske. Lite irriterat konstaterade jag att 1998 och 2009 stod på samma lapp men på varsin sida. Men det bekräftar ju bara att det alltid har gällt att ta det som råkar vara närmast och klottra på det. Baksidan på 1998-lappen var tydligen oskriven, så...

Jag bestämde mig i alla fall idag på stående fot att nu får det vara slut på oordningen . Nu ska en bok läggas i jullådan. Samtidigt funderade jag på varför detta lappsystem uppstått. Jag som har trettiosju dagböcker och femtioen anteckningsböcker för just anteckningar som sedan kan bli nåt annat. En bok i väskan, en i ryggan, en i byrån och en på jobbet.... Men icke när det gäller jullådan. Naturligtvis finns ett svar. Det är tradition.

Min mamma har alltid gjort anteckningar om julgransavslutningen. Ofta var det miniplundring och liten påse till. Jag minns att jag tyckte det var lite sorgligt. Jag minns också att det var nästan februari innan graneländet åkte ut. Men saken är den att hon har skrivit på lappar och då har jag ärvt detta beteende i sin absoluta helhet. Skumt. Eller festligt..? Ja, det var liksom bara en tanke som slog mig, där jag satt under tallen och drömde mig iväg i anteckningarna kring första gemensamma julgranen. Det var väl den vi stal, kanske?  I alla fall läser jag att vi klädde granen och sen stack vi åt varsitt håll. Hem till våra morsor, båda två! Året var 1979.

Trettio lappar....Vad har dom för värde? Jag skriver ju dagbok, mest i form av fotoalbum. Men ändå. Jag tror att värdet är egentligen det där att det blivit en tradition i sig att ha ett gäng lappar i jullådan. Det hade aldrig varit samma sak om den lilla anteckningen funnits i ett album eller dagboken. Nä, det är just stämningen kring jullådans två stora betydelser: Doften av kåda och papper och bokmärken som alltid stiger ur vår jullåda har mycket hög julmysfaktor när den plockas fram. Men det är också med vemod som samma låda  kommer fram när allt ska bort och man öppnar denna, gapande tom, så när som på ett par kottar nån unge prytt för tio år sen och den där trasiga garntomten som man inte kan med att slänga. Och så alla lapparna, förstås. Dom hör dit. Ingen annanstans. Med fasa snuddar jag tanken att smygtitta i jullådan en sen junikväll och läsa lapparna.... NÄPP!! Tur att jullådan är så gott som oåtkomlig under ljusare tider. Förseglat med bomullssnören och omgärdad av spindelnät. Så ska det förbli.

//Eva