Om julen, ensamheten och sällskapet.

Jag börjar med att önska alla en god fortsättning på julen. Här är julkortet jag tillägnar er alla kära och nära som ingen hälsning ännu fått i jul från mig. Jag tänker mycket på vänner med värme och tillgivenhet - men vad hjälper det om ingen ser och hör? Seden med julkort och muntliga hälsningar är förlegad, känns det som. Eller är det det?

Varje morgon öppnar jag facebook.

Facebook innehåller en ny form av umgänge som jag har upptäckt att jag uppskattar (men inte föredrar!) därför att jag gillar att veta vad mina vänners ungar gör nu för tiden - ja, det bara ett exempel, men ett bra sådant. Visst, sånt får man veta om man ringer och babblar som vanligt, men ändå, nu känns alla nära på ett digitalt sätt. Jag tar mer del i andras liv. På gott och ont, men jag brukar välja att fokusera på det goda. Men är det det? Gott, menar jag? Då är det väl onödigt att ringa?

Fast ärligt så handlar det mest om mina ungar när det gäller facebook. Faktiskt så är ju mina söner ute i världen och detta är vår säkraste kommunikationskanal. Ord och bild. Super! I morse slet jag upp fejan för att förhoppningsvis få ett livstecken från David och Linnea som åkt buss i ett dygn från Ecuador till Peru. Och se, lugnet spred sig inom mig genast, ingen buss i diket. Mina kids i säkerhet i Lima. Den andre ser ut som en barchef på sitt jobb i Kambodja. Välmående och brunbrända lever de "små" gossarna långt bort från mammas beskyddande vingar och klarar sig utmärkt. Gott att veta. De har antagligen också firat jul på olika ställen, olika sätt och med annan god mat i värme och sol. Saknade här hemma, men icke missunnade!

Vi firade lite hipp som happ, vi. Vi började redan den 23:e eftersom familjeprinsessan hade valt att fira hos pojkvännen så hon inbjöd till förjul kvällen innan med alla våra familjemedlemmar som finns i närheten. Efter det vidtog ett mer släpphänt julande lite här och var efter allas ork, tycke och smak, och det hela avslutades med Husmors-TV från -54 hos svärmor på juldagsmorgonen.

Huvudsaken är ju att ingen är ensam. Eller hur? Som om det vore skillnad på julen och andra dagar?
Efter ett påminnande mail har jag legat vaken i natt och funderat mycket över ensamhet och sällskap. Jag funderar över ensamma vänner och vänner som har sällskap men som man inte ringer så ofta som man vill. För vill gör man. Men vad händer sen? Är det tiden? Tiden i den bemärkelse att det är ett samhälleligt syndrom: man umgås mer digitalt. Eller tiden i bemärkelsen just brist på tid att sitta ner i tio minuter och prata bara.

En nära vän ringde mig igår.
- Jag vill inget särskilt, sa hon.

Jag blev glad och inspirerad av det vi pratade om. Typ inget mer än småprat om vad vi höll på med. Men ändå. Och sen tänkte jag länge på detta "Jag vill inget särskilt". Det är nog det viktigaste jag hört på länge. Jag menar, att ringa för att man inte vill något särskilt visar ju att man är nära. Jag pratar ju med mamma i telefon ett par gånger i veckan eller går dit. Inte vill jag henne nåt särskilt, mer än att se och höra att livet är ok. Jag måste ju faktiskt tillstå att jag ofta undrar om livet är ok med ett antal andra personer också. Ja, de som inte hänger på fejan lite nu och nu och då. Och så kom det som sagt ett mail igår som påminde mig om att ringa en vän.

Ensamheten kan ha ett värde, men bara om den är självvald. Jag, till exempel, njuter av att vara ensam hemma under dagen. Och frukosten. Åh, frukost med ett tänt ljus, sina egna tankar och tidningen. Jag kan gå över lik för att vara själv på morgonen. Alltså kliver jag upp halvsex för att säkra mitt revir. Utom på lördagar då jag går över samma lik för att dela morgonen med maken, kaffe och nyheter och planer för helgen. Eftersom jag har det så bra att jag kan välja.

Och från det till att välja ett nyårslöfte. Mitt ska bli: Ring en vän. Lite oftare.

Skrivet i ett av mina anfall av stream-of-consciousness // Eva.