måndag 9 april 2012

Chokladfrossan kommer och går....

....tillsammans med sonen som jobbat på chokladfabrik. Jag säger inte vilken fabrik - varför skulle jag göra reklam för nån? Men i vilket fall, när han är hemma så har han med sig diverse godsaker och sen är frossan ett faktum. Då följer även all annan gammal choklad med som man har liggande. Det blir som ett gift. Tar det slut går man bara till skafferiet och kollar om blockchokladen sen i förrfjol fortfarande ligger kvar i bakerilådan. Om inte annat finns det alltid kakao och smör så man kan ju koka ihop nån sörja som smakar choklad.

Nå, det är nyttigt med choklad. Man blir snäll, vacker och får tjockt hår. Det har jag hört. Eller läst, kanske det var. Jag brukar läsa forskningsrapporter, särskilt sådana som angår mig till vardags, så att säga. Om inte hela rapporter så i alla fall delar av, som den om chokladens inverkan på kvinnans välmående. Jag minns inte riktigt var jag läste det, men ni får lita på mig.

Jag har ett förflutet inom tandvården och ett pågående arbete med att hålla mig någorlunda i schack kroppsligt. Då duger det inte med chokladfrossa. Det vet jag. Men för sinnesfriden, klartänkandet och fantasins skull behöver man använda choklad ibland. Tänk att få sjunka ner i soffan och veta att allt är överstökat när det gäller jobb, strykning, betalda räkningar och ett tillfredsställande stort förråd med middagsråvaror för veckan, att slappa där med tre rejäla bitar mörk choklad med ingfära och citron, det kan förhöja stämningen åtskilliga grader. Eller att ta fram en tom, vit sida i blocket och sprida ut alla pennor runt om - just då behövs en hel drös med mjölkchokladplattor medan man sitter där och funderar på vad som ska komma ut ur pennorna. För att inte tala om den stressiga eftermiddagsrasten på jobbet då alla vill att man ska ringa, alla vill veta vad läxan till i morgon var och alla vill att man ska skriva 8 protokoll till på fredag, då behövs ett par hekto fruktspäckad nougat för att bringa ordning i oredan.

Jaa, choklad är viktigt.

En sak brukar jag glömma i chokladsammanhang. Det handlar om den drickbara. Det existerar ju bara inte. Konstigt. Inte en enda dag under min barndoms mörka vintermornar har jag vaknat utan lukten av mammas choklad och knäckemackan till. Det var en stående frukost denna smörja av grädde, socker och kakao utspätt med hett vatten.

Kakao, sa vi, så hette det. En gång dristade sig en gammal moster att komma med kakaot en morgon. Hon knackade på dörren till vårt rum och meddelade att hon kom med vår choklad, balanserande en bricka med rykande koppar. Misstänksamt glodde vi på kopparna (jodå, det var vårt porslin och det luktade som det skulle!) och så upplyste vi henne kort om att här hette det kakao. Inget fjask om choklad, inte.

Det fanns schócklamjölk och kakao. Schócklamjölken fick man när det var fest. Kokt mjölk vispad med kakaopulver och socker. Kakaot var till vardags. Det var ritual och det var viktigt. När O´boyen gjorde sitt inträde i våra liv tog mystiken slut. Suck.

Jag har under åren provat att bjuda ungarna på chokladmjölk i olika varianter men det har liksom inte riktigt slagit rot i de ungas smaklökar. Inte heller är eller har de varit några chokladgrisar. Undantaget är familjeprinsessan, varför jag lugnt kan konstatera att jag har rätt att ha chokladfrossor för det är något kvinnligt medfött. Och vi blir båda både vackrare, snällare och får tjockare hår för varje choklad vi äter! Så det så.

Och nu har tiden på chokladfabriken tagit slut och nya äventyr väntar den unge. Här hemma lägger sig chokladfrossan till ro för denna gång och lämnar ett behagligt rus efter sig samt ett par hekto extra att dra på tills det är avsprunget. Vackrare, snällare och med tjockare hår....
Glad påsk i efterskott!

//E

Det här är MITT!

Allt ni ser här är mitt. Ja, faktiskt. Ibland far jag hit och tankar. Jag andas in något som jag alltid kommer att längta till. Ja, jag...