Döstädar

 I samband med en förestående operation av min höft förbereder jag mig på att dö. Nä, nu var jag nog lite drastisk. Men en tankeställare är det allt i alla fall. Nu inleds en tid som åtgärdad. Jag kommer att vara justerad av specialister för att fortsätta fungera. Tacksam för det. Men i min värld är det också en påminnelse om vår skörhet som människa. Man är inte trettio jämt. 

Hur som helst, medan grannarna ser ut att tömma huset för nya äventyr på ålderns höst, verkar jag i det lilla med det ständiga tänker en in två ut. Jag tänker underlätta vardagen för efterlevande. Svårt med stora prylar som gräsklippare och motorcyklar, det överlämnar jag åt maken. Själv tar jag finliret. Garderober och gamla papper, till exempel. 

Gamla papper är typiskt mig. Jag har ju alltid gillat papper ( böcker, brev, teckningar, papperskonst...). Ja, nu har jag bestämt mig för att  döstäda ORDENTLIGT i garderoben i verkstan. Börjar med att läsa samtliga gamla dagböcker och ta bort innehåll som ingen behöver läsa och fundera över sen. Dessa gamla dagböcker, hur ofta har jag inte nämnt dem? Jag vet, jag har ju ett skriveri på gång till samlingen för Nordiska museet men det går trögt. Tar tag i det igen nu genom rensning av papper. 

Men att läsa en stund varje kväll ur en slumpmässigt vald dagbok är en upplevelse. Just nu har jag fått tag i en bok från en period som jag i efterhand förstått varit jobbig. Den där perioden innan ens halvvuxna barn landat. När tankarna cirkulerat kring kompisskap, jobb, droger, utredningar, vilsenhet och faror. Allt man varit bekymrad för och rädd för och som orsakat sömnlösa nätter.  Men också hur allt löst sig, hur vi ältat och oroat oss i onödan som många andra föräldrar. Och mitt i allt detta det egna jobbet blandat med fortbildningar, gamla föräldrar som behöver en och som vilset frågar varför barnbarnen "aldrig" hälsar på. 

Denna dagbok spänner över fyra år, korta texter, ibland bara fem ord på en sida. Men på något sätt säger den allt ändå. Ungarna flyttade runt, hade tillfälliga jobb och bostäder när det gick bra och partners kom och gick, vi "körde soffor" när vi inte åkte land och rike runt på hojen. Herregud. Det är inte alltid jag ritat hjärtan och smileys i dagboken, direkt. 

Nåja. Jag återgår till läsningen en stund och funderar över vad som är viktigt för efterkommande generationer. OM någon nu skulle vilja spara mina anteckningar. Kanske en AI-filur sitter och spanar över bokstäverna och förundras. Tänker att mänskligheten var bra korkad ändå. Göra tecken för hand på papper, tecken som ska återge någon form av känsla och upplevelse. Onödigt. 

Återkommer när jag kommit ut ur garderoben. 

/E. 

Ooops! Tiden går.

 Ja, och? 

Som 70-åring har jag haft fullt upp utan att känna någon nämnbar skillnad. Ondskan är ju kvar, den kanske till och med har förvärrats eller så beror det på vad jag har gjort som förvärrat den. Typ stått i köket mer än vanligt, hängt i soffan mer än vanligt, röjt i stugan mer än vanligt och därmed gått på skogsstigar och klättrat (!) ut och in på dass. Annars, så...

Ovanstående är sånt som sker då en unge kommer hem till oss. Ungen bor i Bergen, nästan hundra mil bort, men dyker upp ibland för att stanna en lite längre tid. Längre tid är mer än en helg. Den här gången blev det nästan två veckor. Det är nästan för mycket, för den här ungen tar stor plats med sin livsenergi och ju längre han blir kvar, ju större blir hålet när han åker. Mammahjärtat börjar längta ihjäl sig varje gång han glatt säger hej och drar, vilket han gjort rätt ofta sen han var sexton. Känns det som. Ständigt i rörelse, ständigt på gång, alltid lika energisk. 

Under den här veckan hann han glädja oss med ett altanbygge i stugan, ta med en brorsa på roliga äventyr samt styra upp en del saker som vi inte riktigt rått på. Hur är det möjligt? Full fart hela tiden, lösningsfokuserad, gott humör, och alltid ett öga på oss. Och som vanligt, när maken inte är synlig, frågan "var är pappa?" I går morse, vid femtiden, klev han upp och drog vidare mot sitt hem via ett antal golfbanor och allt om var kvar var en peg på soffbordet. 

Jag tänker tillbaka på den här grabben som var en aning "vidlyftig" i sena tonåren. Vilket konstigt ord, egentligen. Men så var det. Vi hade inte riktigt förmågan att följa med i alla svängar men när han dök upp hemma var det samma unge som förr men alltid med en del nya erfarenheter i ryggan, både bra och dåliga. Sin 21-årsdag firade han i Australien. Minns hur vi väcktes av ett telefonsamtal en udda tid på dygnet och den glada rösten som berättade att han just landat på andra sidan jordklotet. Något år senare ett samtal från ett annat hörn av världen. Jag var på jobbet och pausade aktiviteter med en elevgrupp för att höra hans  lika glada röst från en strand i Kambodja där han hade vadat ut i det varma havet en bit. 

Ett annat samtal kom från betydligt närmare plats, då var det en kraschad bil. Allt gick bra men bilen gick sönder. Vi ordnade det och livet gick vidare med något tilltufsade föräldrar som önskade att alla skulle bara sitt stilla i soffan och glo på film och matas av sin mor. Som alla andra föräldrar har vi haft med- och motgångar, men jag är så innerligt tacksam för att våra fyra ungar har växt upp till de goa människor de är idag. 

När jag ändå halvligger här och filosoferar över detta, kan jag inte heller låta bli att nämna frågan jag får ibland av andra, mycket yngre, föräldrar, de som har "bara" ett eller två barn. "Men hur hann du med alla och hur orkade du?". Ibland underförstått att jag borde tänkt mig för och någon gång med viss beundran. Oftast det första. En gång fick jag höra att det var egoistiskt att skaffa fler "än man hade armar för". Va? 

Jag VET att det var skitjobbigt för både oss och barnen när alla var i lekåldern. Att ha barn är ingen dans på rosor. MEN att ha syskon innebär förhoppningsvis att man lär sig något, som att dela, ta hänsyn, förstå att man inte äger föräldrarnas odelade uppmärksamhet hela tiden. Jag har inte heller hört att någon av ungarna skulle velat vara utan sina syskon. Jag brukar svara ärligt på kommentarer ("hur kunde du skaffa...?") att när den förste var född hade jag redan en panisk känsla att han inte skulle få ett syskon.  Därför är det knappt två år mellan de två första. Inte kunde vi tror att det skulle gå så lätt. Att det sedan kom en tredje var ju som en oväntad julklapp. Inget att göra åt - vi gladdes över det som hänt. Och den fjärde... Ja, skulle vi ha sett in i vår äldste sons ögon som bad för sin lilla kusin att hon skulle få bo hos oss när hennes mamma dog. Skulle jag ha sagt att "nä, vi har inte plats eller tid"? 

Fyra gullungar. Som inte minns så mycket annat än att de alltid varit många. Som ständigt fått dela, väntat på sin tur, lärt sig att lyssna, blivit osams och sen sams, sovit tillsammans som ett gäng valpar och lekt och lärt varandra saker. Visst, vi räckte säkert inte till alla gånger men ett syskon har alltid funnits att räkna med när en förälder varit upptagen. 

Sedan tillbaka till "hur kunde du skaffa...?" Skaffa? Vaddå skaffa? En del har tur att få barn andra inte. Ingen självklarhet. Ja, den här frågan skulle vi skrattat åt, vi som satt i sandlådorna på 90-talet, när vi minst hade ett par ungar per familj och ibland fler än två. Jag var inte ensam. Då. Men det är klart, det fanns ingen tid över åt oss själva. Vi levde mamma-pappa-barnlivet. Såg fram emot camping på sommaren och annars var det mest ungarnas aktiviteter som upptog all vår tid efter jobb och måltider.  

Jaa, så nu har jag svarat på den frågan igen. I text. Men när någon av de vuxna kommer hem till oss, då känner man sig jävligt rik när man tänker tillbaka och nu kan se hur det blev.

Som sagt - nu är det tomt i soffhörnet på kvällen igen. Men man kan ju alltid räkna med att det kommer någon igen.

/E.

Kära dagbok...

 ...nyss fyllde jag sjuttio. Ja, det är ett jävla tjat om det. Kan inte hjälpas. Men det är bara en siffra, det såg jag på min närmsta kompis sen 54 år tillbaka. Hon och jag ser ut som vi gjorde när var fyrtiofem. Och det gör våra jämnåriga tjejkompisar också, som mest. Min kompis, hon var med i vanlig ordning och stökade på min dag. Hon skulle låna ut båten som skulle ta mig till Äggviken. Egentligen skulle hon följt med, (konstigt annars), men hon har dragit på sig en bebis så det fick räcka med att mötas vid lånebåten. Hon ursäktade att hon inte hade med sig serpentiner och ballonger och jag ska försöka förlåta det. Med bebisen hängande på sin arm grejade hon med med båtens lås, öskar och utdragsramp. Emellanåt sprang bebisen runt i sanden och skällde vilket vår lite större bebis tyckte var genant och därför, eller av olyckliga omständigheter, lyckades pinka lite på den lillas huvud.

Nåja. Tillbaka till firandet som jag lovat uppdatera med. Kära dagbok... igår fyllde jag tretton. Ja, jag skrev så i mina första dagböcker. "Kära dagbok", för jag tyckte det hörde till när man skulle avslöja sina innersta tankar för femtio sidor papper inom rosa pärmar som sedan noggrant låstes med rött hänglåshjärta. På den tiden var man så gott som död när man var sjuttio. När jag var tretton hade jag lång erfarenhet av Äggviken som playan i byn. Jag hade till och med varit där själv med min bror på någon fisketur. Snart skulle även playan tjäna som plats för delade hemligheter med bästisar, smygrökning, hångling och senare som semesterbadstrand för våra små barn. Nu är det länge sen jag fick rycket att fira på Äggviken. Med hastbullar och kaffekorg. Sagt och gjort. Jag gjorde det! Inte svårt alls. Bara låna en båt och båt har ju alltså min kompis tillhandahållit. En dryg timmes bilfärd och vi var på plats på stranden och mötte min vän med vidhängande valp. 

Efter lite stånkande, märks där att vi är sjuttio, fick vi ut åbäket och övertygade samtidigt min vän att vi absolut inte behövde motorn. Man ror till Äggviken. Ja, en gång fick min bror och jag åka i min morbrors flashiga räserbåt som han ibland tog fram ur båthuset. Vi gjorde några rundor på sjön och upptäckte att några av byns ungdomar ockuperat Äggviken. Min morbror med barnasinnet, som vi förstått var av det mer busiga slaget, i behåll gjorde en extra gir förbi badviken. Svallvågorna forsade upp mot ungdomarna som skrek och jag tyckte jag var cool som åkte med i räserbåten. Det har jag skrivit om i min dagbok. (Kära dagbok. Idag fick vi åka en tur...)

Maken rodde och jag höll ordning på hunden och kaffekorgen. Och, det här vill jag vara extra tydlig med eftersom jag skrev om det när jag berättade om hastbullarna: solen sken, vattnet var spegelblankt och fiskarna vakade. Från byn hördes dock varken kor eller såg, men skällande hundar i alla fall. Och så tågtutan. I övrigt var allt stilla och tyst i Äggviken. Allt var sig likt, tiden har stått stilla på denna lilla plätt. Ja, växtligheten har ju ökat något. De där buskarna jag fortfarande inte vet namnet på och så någon al som växt till sig. Men annars. Bakom sandstranden tät, tyst skog. Balsam för själen. Bara jag och min livskamrat. Kaffe och hastbullar. Och en glad hund som slapp alla bojor och härjade fritt ett par timmar.  

På vägen hem kunde jag återigen konstatera att jag är bra på att skaffa den här typen av tillfällen som liksom laddar ett batteri långt inne i kroppen som inte laddas av mat och sömn eller penslar och papper med för den delen. Det är något annat. Något jag har med mig som måste väckas ibland. Min kusin, som nyss gått bort, hade precis börjat dela det här med mig. Vi rotade runt i minnen och hittade saker vi hade gemensamt som vi inte riktigt förstått att vi hade trots att vi växt upp ihop. Det har i alla fall med skog och vatten att göra. Ingen mening att irra runt i det nu, jag ärbara tacksam för möjligheterna jag har. 

Hur slutade dagen då? Ja, med god mat på min favoritrestaurang. Vi går sällan ut och äter men OM, så har jag en favorit. Och varför? Ja, det är något med miljön, färgerna och...och .... nä, svårt att beskriva. Så i bästa tantklänningen kunde jag avnjuta skaldjurspasta och gott vin. Häpp. Nu är man gammal som fan. 

/E.

Då kom hastbullarna fram, då. Med utsikt över Indalsälven och med Skutan och skogen i ryggen. 

Nästan andakt. Skogen, vattnet, tystnaden. 
Citat från okänd:
"Om du kan rensa huvudet från alla tankar på vad du ska göra sedan och vad du glömt och borde så är varje ögonblick fullt av sinnliga upplevelser. Vinden mot pannan, det svala gräset under fötterna, den varma sanden som rinner genom fingrarna. Och bakom ögonlocken dansar färger och mönster, om du blundar ett tag i solen".
(Om någon vet vem författaren är, så meddela mig)

Ja, alltså, jag kan inte bara låta bli att lägga till den allra första gången nästa generation tog in Äggviken. Våra småttingar, ett och ett halvt och tre år, provar kombon sand och vatten. Trettioåtta år sen. 

Hastbullar

 När jag var barn fanns det ofta ett fikabröd hemma som hette hastbullar. Mormor joxade med gammal mjölk eller fil, träslev och plåtbunke och fick till ett bakverk som fyllde sin funktion när det kom kaffefrämmande utan förvarning. Eller bara för att det skulle finnas till elvakaffet. 

 Hos oss fanns faktiskt alltid fikabröd, vad jag minns, åtminstone vetebröd med eller utan fyllningar. Men ibland behövdes snabb påfyllning och kanske också behövdes den sura mjölken användas upp. Hastbullar. Köket luktade stickande av hjorthornssaltet blandat med vanilj. På silverfärgat fat låg sen en hög halvplatta bullar redo att doppas i saft och kaffe.

Som jag letat och provbakat. Till slut fanns jag det som för mig är orginalet och bakade tolv stycken. Klart för fikakorg. Jag ska ju fira mig själv på fredag, på min barndoms sandstrand. Sand, då var man tvungen att korsa älven till andra sidan. Där fanns bara skog och så några meter  sandstrand på några ställen. På den mer bebodda sidan fanns mest lera och småsten, ibland nån vass porslinsskärva att skära dig på. Man badade med skor, långgrunt och klart vatten till knäna när man badade ut, tills man kom till det som vi kallade "grövkanten" av någon anledning. Kanske ett dialektalt okänt ord? Där stupade det rätt ner och vattnet blev kallare. Där vågade aldrig jag hålla till. Möjligen kunde jag stå och se hur det starkt sluttade neråt en klar och stilla dag. Sjögräs vajade på den ökända kanten och liksom ville trassla in sig i benen så att man skulle fastna och dras ner i djupet. 

Att däremot sakta ro över "grövkanten" var en fröjd. Där stod nämligen fiskarna och väntade på att hugga tag i långdraget. Fiskade vi med långdrag kunde man vinna på att sicksacka över älven. På andra sidan älven, eller sjön, som vi sa, kom grundet mer smygande och badandet var lite mer lättsamt. Vi badade på Äggviken, rakt över sjön från hemmet låg byns finaste badvik. Det var fest när morfar rodde oss barn och mamma över till andra sidan sjön medan han passade på att fiska. Det är mina tidigaste minnen från sandstranden som då kändes gigantisk och exotisk. Senare har jag varit där både med min bror vid fisketurer, med mamma och plockat bär, med kompisar och smygrökt, med blivande man på romantisk dejt, med ungarna som både badat och fiskat. Och alltid fikakorg! Alltid!

Så varför då inte fira sin 70-årsdag på denna plats? Kaffekorg, hastbullar och sand i skorna. Indalsälven kommer att ligga stilla i viken, fiskar kommer att vaka, och från byn kommer sågen att höras, kossor som råmar och gråhundar som skäller. Jodå. Cirkeln sluts. Att flisbilarna dundrar förbi i skogen och att skumma kalytor breder ut sig bakom ryggen, det tror jag att jag högaktningsfullt ska skita i. Även regnskurar går fetbort. 

Återkommer med bildbevis. Och hur jag tar mig dit? Nån känner jag väl som lånar ut en båt?

/E

Resa

 Min inre rastlöshet stillas direkt då jag förflyttar mig. Alla resor, stora som små, räknas. (Jösses, vad många gånger jag sagt det... sorry). Vi reste som vanligt vår runda söderut, men finner oftast nya vägar och inte minst nya sovplatser. Tillfredsställande. 

Vår äldste son tycker att vi borde åka till andra sidan jordklotet i stället för till Norge, där han bor. Jo, jaa, kanske det. Men man hinner inte se "allt" under en livstid. Vi har rest en hel del, vi känner oss egentligen rätt nöjda. Att vandra längs havet på Lofoten, köra över ett knaggligt bergsmassiv på en meters bred väg på en väderbiten ö ute i Atlanten, följa ett par fulla sjömän till en lokal sylta i Bastia på Korsika där vi hamnade i onåd på grund av förolämpnkng av sångerska, sova på kajen i Nice bakom ett skjul för att inte missa en tidig båt, äta överkokt, vattnig potatis med kokt ägg och okänd grågrön gegga till i utkanten av Oświęcim, köra motorcykel rakt genom ett evigt platt tyskt landskap i trettiofem graders värme, promenera från Tyskland till Frankrike genom en vinodling, åka båt över turkost vatten med sikt flera meter ner mot havets botten, riva upp ett genomblött tält i full storm och stuva in fyra frusna, trötta ungar i en folkvagnsbuss mitt i natten....

Äventyren är många fler. Tacksamt kan jag konstatera att vi är mycket lyckligt lottade. Och vi gillar vår "runda". Ja, nu råkar den ju sammanfalla med möten med vänner och familj, men det är liksom guldkanten på det hela. 

Alla dessa platser vi stannat på, alla intryck och alla möten. Jag har alltid noggrant dokumenterat livet i olika former, men foton och album har varit centralt. Som att göra om sin resa, fast med en annan eftertanke. Tyvärr har jag tappat stinget. Tror det har att göra med den enorma samlingen digitala bilder, tillgången till sociala medier samt kostnaden att göra pappersfoton.  Dessutom börjar det bli trångt i albumhyllan. Men allt för ofta händer det att vi frågar oss när, var och hur vi gjorde saker. Då är det gott att öppna en dagbok eller ett fotoalbum och minnas. Och det gör något med en, den där känslan av att äventyret var på riktigt. Var jag verkligen där? Hur såg jag ut? 

Ja, ja. Det gäller nog att sålla bland bilderna för att inte skriva ut precis allt.  Jag har skaffat mig själv en utmaning med en liten ritbok, där jag på olika sätt ritar något från varje resa vi gjort. EN enda bild får symbolisera det viktigaste eller något som gjort djupt intryck från en resa. Svårt men kul. Boken kommer inte att räcka till, det blir minst två. Jag har bara hunnit till 2014.... 

Sållar ett par bilder från sommarens husbilstur här. God natt.

/E

Skåne. Ribersborg. 
Pappan vaktar sandslottets vallgrav (?) medan byggmästarn går och tar sig ett dopp.

Öland. Övra Västerstad.
Stårsa träffar en ekoxe.

Öland. Övra Västerstad. 
En av sommarens absolut trevligaste middagar. Gazpacho med jordgubbar. 



Lund.
Efter middag hos sin morfar och mormor tycker den lille att det är dags att gå till en lekplats för att se sin fars och farbrors kapacitet på gungbräda. 

Malmö. Sibbarps camping.
Ritstund med farbror T.

Bergen. Knøsesmauet.
Jaså, är det här den lilla berömda gatan ligger? Vi råkade passera på väg till Løwetann för lunch.

Bergen. Skutviken.
Väggmålning.

Bergen. Kong Oscars gate.
Korvkiosken Trekroneren. Korvkiosk öppnad 1946, alltid låååång kö. 

Kristiansand.
Var fan är alla dom där palmerna nurå?

Växthuset?

 Ja, det gick åt skogen. Enstaka blomster (tomater) har överlevt. Allt annat dränkt. Nu ligger jag här i sängen och ska sova. Efter tre veckor i husbilssäng är det makalöst skönt med ett byte. Tills jag vill åka husbil igen...

I morse låg jag i den sköna halvdvalan innan riktigt uppvaknande. Hörde röster inom mig och kände lukter. Minns saker. Bra saker från tidig barndom. Jag ska fylla 70. Om tre veckor blir jag gammal. På riktigt.  Som jag ser det, alltså. Och alltid har gjort. 70 är som en jävla gräns för mig. Inte nödvändigtvis negativt, tro inte det. Det är bara det att vid 70 är man gammal. 

Så i morse i läget mellan sömn och vakenhet såg jag mig själv springande förbi postlådorna i barndomsbyn. Jag höll en kompis i handen. Nej, HON höll mig stenhårt i handen på uppmaning av sin (eller min) mamma. Vi skulle kanske hem till oss och leka medan mammorna drack kaffe och babblade. Mammorna, de borde ha varit runt trettiofem, kanske, unga kvinnor som hade småbarn. Vad pratade de om vid kaffebordet? Lekte vi bra, jag och min vän? Hon höll min näve så hårt att jag tvivlade på att vi skulle leka bra. 

Jag tänkte tillbaka på livet och på de som bor kvar i hembyn, de som jag fortfarande ser som tio och tolv eller möjligen tretton och femton. De som tagit över hus och gårdar efter sina föräldrar eller byggt nytt på mark som ärvts. Rimligtvis är ju även de gamla nu. Fast det är svårt att se det så. Och så tänkte jag på hur lite man frågade om mammas ungdom och hennes vänner som borde vara de jag växt upp med som "tanterna". Vad snackade dom om? Killar? Kläder? Frisyrerna?  Kompisskapet? Som vi? 

Säkert berättade morsan om fler saker men det var bara som man lyssnade på med ena örat. I huvudet pågick säkert andra, för mig, viktigare saker. Däremot minns jag tydligt hur hon berättade om krigsåren och hur hon plötsligt fick en bästis. Det där med bästis var något man bara läst om i böcker, jag såg det som något omöjligt som aldrig skulle hända mig. 

Det är nåt att fördjupa sig i en annan dag. Bästis. 

Ja, ja. Nu är det nu dag. Den här morgonen vaknade jag utan drömmig dvala med en enda tanke i huvudet: jag måste städa upp i växthuset och tvätta. Så nu sätter jag igång.  Och jag är fortfarande bara 69.

/E

Växthuset...

 ...fick jag när jag fyllde 60 av min man. Han hade beställt ett rejält för han visste att jag skulle ha det till att sitta och mysa i. Inte bara odla. 

Första året odlade jag så det knappt gick att komma in. Sen besinnade jag mig och skar ner det hela lite. Fast jag saknar första året. Man fick liksom fösa undan blad och rankor och blommor för att komma allra längst in till ett litet runt bord med krukor med lavendel. Man var rätt avskild där. Jag funderar starkt på att göra det en gång till, något annat år.  Det luktar så gott av jord, fukt, stenar och grönska. Stora långbeningar klampar omkring och alltid har man någon med sig ut. Eller in. Någon gång ramlar de på golvet då man klär av sig för natten. 

Idag har jag växthuset fullt av tomater och pepparväxter jag fått av en vän. Själv har jag ställt dit några pelargoner och några squash som blir enorma. Problemet är att vi alltid reser bort... Får man inte det om man har växthus? På radion hör jag om "distansodling" just nu. Det verkar innebära att man ska PLANERA. Inget för mig, alltså. Växthuset huserar växter varje sommar efter halvfärdiga ideer, gåvor eller helt enkelt för att jag hittat en söt, billig basilika eller chokladmynta.  Vi har haft massor av tomater, squash, paprika, aubergine, sallat, mangold, och gröna kryddväxter. Men planerat, nä inte alls. 

Ikväll har jag i alla fall brottats med plastslangar och små sprinklermunstycken för nu ska det bli självbevattning under tre veckor. Vi ska åka som vanligt och ungar och vänner ska inte belastas med ett evigt vattnande. Inte för att någon klagat, men för att jag inte vill det. Växthus ska klara sig själva och jag vill klara av växthuset.

Nu är det snart natt och i ärlighetens namn har jag nog gärna suttit i växthuset en timme eller så. Luktat på jorden, grönskan och sommarnattens speciella doft, den som bara finns här. 

Återkommer med hur det gick. I morgon packar vi klart. 

/E

Jag saknar min mamma

 Vi gick förbi en dunge med aspar idag. Det susade ordentligt när en befriande bris drog fram i hettan. (Ja, det är HETT när det är 25, i alla fall i min värld.)

Aspesuset fick mig omedelbart att tänka på mamma och jag kände en enorm saknad. Ofta, särskilt i mina tonår när morsor mest var i vägen, var jag förundrad över hur hon uttryckte sig om naturen. Hur arg eller irriterad jag än var för tillfället så var det omöjligt att inte lyssna.  

Hon satt på bron till huset och lyssnade till asparna. "Dom viskar, hör du det?" sa hon. Asparna var viktiga, de skulle alltid stå där och viska. Ibland talade hon om asparna med sån ömhet i rösten som att det vore barn. Jag minns att jag liksom också stannade upp, som om jag missade något hela tiden. 

Ibland kunde hon sitta vid köksbordet och med några få ord beskriva en ljuvlig sommarkväll. Då kände jag en viss oro, för jag var alltid rädd att hon skulle försvinna. Ljumma, ljusa och alldeles ljuvliga sommarkvällar i Åredalen gick inte att på något vis jämföra med någon annan plats på jorden, det förstod jag. Men min mamma blev så drömsk när hon talade om sommarljus, violdoft, starens knäppande och sjön som var alldeles stilla att jag var rädd att hon liksom skulle uppslukas. Det fanns en längtan efter något okänt, något som inte vi ungar räckte till att täcka upp för. Så upplevde jag det. Samtidigt var jag påverkad av det hon sa. Och jag tänkte att det fanns nog ingen annan mamma som såg sommarkvällar eller hörde aspar på samma sätt. 

I alla fall ingen som avslöjade sina tankar. Jag saknar min mamma, för jag behöver höra det där ibland. Annars försvinner ögonblicken i mediabruset eller vardagsstressen. Ja, jag stänger ofta av allt, när jag är ensam. Lyssnar efter mammas röst för att hon ska berätta vad jag ska känna, se eller höra. Men det blir inte samma sak. Jag får vara tacksam att jag har de här speciella minnena och att hon var så förnöjsam när hon delade med sig. 

/E

Tänketid

 Sen jag sist skrev har livet rullat på. I hög fart dessutom. Och jag behöver lite lugn och ro, vardag, den gamla kära lunken som man uppskattar bara när man begriper att uppskatta den. Men den där tänketiden, som jag kallar den, den behöver jag numera mellan varje händelse utanför ramarna. 

Min kusin dog. Dagarna före och efter kändes kaosaktiga. Men till Bergen kunde vi åka, mitt i sorgen, eftersom vi skulle hinna hem i god tid innan begravning. Och den resan var planerad sedan långt tillbaka. Längtan efter sonen är konstant, dessutom ett ankare att hänga sig på när allt annat blev kaos. I Bergen skulle allt vara som vanligt. Vilket det också var. 

Vi kostade på lite, firade våra båda jämna födelsedagar med Bergensbanan, hotellnatt i Oslo och goda middagar både ute och hemma hos Staffan. Väl hemma igen återgick jag till det svarta och begravningsångesten. 

Jag talade med min fina bokklubb igår, då vi hade möte, om Bergenresan. Någon frågade och jag fick tänka efter någon sekund ifall jag verkligen hade varit i Bergen. Jag minns inte riktigt. Kusligt, men sanningen är den att resan är, kanske inte för evigt men just nu, förknippad med min kusins död. Jag kommer inte ifrån det.

Kanske borde jag samla mina bilder igen, något jag inte riktigt pysslar med längre, efter en resa eller någon upplevelse. Mina gamla fotoalbum är sprängfyllda med minnen. Frågan är bara vad som händer med dem sen. Troligen eldas de upp. Jag har svårt att se att våra barn eller eventuella barnbarn skulle vilja spara femtio fotoalbum med inte bara foton utan även teckningar, poesi, biljetter, brev... Den digitala världen har tagit över, även mig, uppenbarligen. Men faktum är att tänketiden, det som andra kanske skulle kalla reflektion, blev ännu mer värdefull då jag satt i timmar med album och pennor och dagböcker för att föreviga resan ytterligare en gång. 

Nu har det snurrar fort efter begravningen. Midsommar orkade vi inte fira i år, vi var rätt matta och låg i soffan eller gick med hunden, bara. Sedan tog husjobbet i Solberg över igen. Vi lade ner all energi på de två fönster som var kvar att måla och sen kom det en spekulant och köpte hela härligheten. Vi har kanske inte heller fattat det riktigt, men nu rullar nästa jobb igång. Tömning, städning... Men det ska bli ett nöje, sanna mina ord. 

Återkommer om livets små glädjeämnen, trots allt är vi lyckligt lottade och bör ta vara på det med öppna ögon. 

/E. 

Förlust

 Nattens sömn var tung, djup och antagligen behövlig. Drömlöst har jag sovit mig igenom nio timmar, som ett litet barn. Vaknar med en känsla av stor förlust. Någon har stulit något från mig. 

När meddelandet "personen du söker verkar vara off line" dök upp på skärmen för en månad sen förstod jag att något var fel. Min kusin, som växt upp i samma urfamilj som jag, var borta för alltid. Den lilla ungen med hängslen på byxorna som sprang i sina träskor i gårdsgruset för att kolla vad vi större ungar höll på med, dök omedelbart upp för min inre bild. Inget annat. Jag ringde och fick inget svar och en timme senare kom meddelandet jag visste skulle komma. 

Begravningen är över, nu återstår tankar och minnen och jag måste vänja mig vid att inte ringa eller få samtal som ibland kunde vara nästan en timme långa. Vi hade mycket osagt och det är inte länge sedan vi pratade om gamla släktingar som han inte hade full koll på men som jag skulle berätta om, helst med bilder. Jag sa att det märktes att han började bli till åren, då brukar man intressera sig för sånt. Alltid för sent, liksom. När de man skulle frågat redan är borta. Som vanligt svarade han att han bara var 25, standardsvaret sen lika många år tillbaka. Jag skickade en bild på hans farmor och farfar, min mormor och morfar. Jag berättade att sorgen över att mormor lämnat urfamiljen snabbt byttes mot glädjen att en ny person skulle fylla tomrummet. Det skulle komma en unge till i familjen och vi som var lite större fylldes av olika känslor, minns jag. 

Allt kändes ovant och spännande och jag, som skulle fylla 14, skämdes till och med lite. Det var som att få ett syskon sent. Som tur var, var min bästis i samma situation och hon skämdes lite också. I vår unga tonårsvärld var man för gammal att skaffa bebis när man redan hade ett par tonåringar. Jag berättade det här för min kusin för några veckor sen. Vi skrattade gott åt det. 

Alldeles för tidigt ändades livet och nu dyker massor av fina minnen upp. Kontakten oss emellan har alltid funnits om än i vågor både på grund av åldersskillnaden men också livssituationer. Trots det har urfamiljen samlats i olika sammanhang med alla respektive och nya små tillskott. Åldringar har lämnat oss av naturliga skäl och begravningar har vi klarat av med en känsla av saknad och tacksamhet för att vi haft varandra så länge. Men en ung människa ska inte dö. Då blir allt annorlunda. 

Roliga minnen om min kusin och annat skriver jag hellre om i Enhenna där jag samlar sånt som handlar om livet jag varit med om, mest med en gnutta, eller för mycket, humor. 

Nu ska jag försöka fatta vad som hände och sörja. 

Det är livet jag talar om. 

/E

Sovmorgon i Bergen

 Ingen hund som kryper närmare väcker mig. Det är tyst. Maken andas nästan ljudlöst. En vuxen son nyser en gång bakom den stängda dörren. Är han vaken? Det regnar inte, en svag doft av okänt matos letar sig in igenom gläntan i fönstret. Det är två meter till nästa husvägg, som gränsar mot gatan, den branta backen. De vita trähusen ligger tätt, tätt ihoppusslade på sluttningen. Bakom det här huset reser sig Sverresborgen, huset nästan lutar mot klippväggen. Tryggt. Här bor min son i en mysig lya. Vi är inhysta i sovrummet och själv sover han på soffan införskaffad för att just kunna sovas i vid behov. Enligt honom. Själv är jag mer tveksam. 

Gårdagens tågresa genom Norge sitter i kroppen ännu. Idag behövs benspark. Ondskan vilar på lur medan jag har roligt och njuter av tågresor, bilturer och långa sovpass utan hund. Saknar hunden, men hon har semester på annat håll, bättre för henne. Om tre dagar är vi tillsammans igen. Då sätter hon fart på oss. 

Idag ska vi utforska öar och byar närmare havet. Vi vet en plats vi vill besöka och luncha på. Det ser vi fram emot. Det rör sig i köket, kaffedoft!  Staden sover, fast en festival pågår. Konstigt. Det är ju fredag och Bergensfestivalen pågår. Vad gör Bergensarna? 

Snart får vi hotellfrulle uppdukad igen. Ungen,  för han är "ungen" även som vuxen, skämmer bort oss med allt man kan önska sig. 

/E.