söndag 10 mars 2019

Jag tycker om vintern.

Du läste rätt.
Nyss hemkommen från Malaga har vintern återvänt till min trädgård och stan med för den delen. Vi har haft en veckas sommar, känt på hur det är att gå barbent på dagarna och med långkalsingar på kvällarna. Som svensk normalsommar. Enligt min åsikt perfekt.

Som traditionen bjuder gruvade jag mig tillsammans med "alla andra" i buss och flyg för att komma hem till kylan igen. Men faktum är att så fort jag klev ner från flygplanstrappan och var rädd att halka i mina springskor så kände jag ärligt och innerligt att jag gillade lukten av snö och vinter. Och samtidigt kom jag på mig själv med att fundera på om jag inte alltid gjort det egentligen? Jag menar EGENTLIGEN.

Jag har växt upp med en mamma som alltid hatat vintern och snön, vilket jag förstår eftersom det orsakade henne så mycket möda och besvär där vi bodde. Jag hjälpte till att hata vintern och snön och sympatisuckade över skottning och mörker. Faktiskt så tyckte jag det var skitjobbigt med vinter på riktigt i de ögonblicken. Men jag har också klart för mig att jag gjorde vilda krigsdanser när äntligen snön kom som "alla andra" barn och jag har lika många vackra foton av vintern som sommaren i mina album. Det känns skönt att ha kommit till den insikten. Att jag gillar vintern också, alltså. Faktum är att jag fick motstå en obetvinglig lust att rulla mig i snö idag. Det som hindrade mig var att jag var på väg till mamma och hade en tid att passa och att jag inte var klädd för detta från midjan och neråt liksom.

Fasen vad det är skönt att bli äldre och klokare. Nu blev liksom livet ytterligare ett snäpp lyxigare. Tack.

/E




söndag 17 februari 2019

Lösryckta meningar. Nästan. Och några bilder.

Jag tänker att vi ska ta vara på livet så vi beslöt oss för att utöka fordonsparken med en husbil anno gammal.

Man har så roligt som man har möjlighet att göra sig.

Nu har vi gäststuga för hemkomlingar. Ingen friggis byggs alltså. För övrigt planerar vi som bäst sommarens äventyr och jag känner mig oerhört rik. Hoppas jag har gjort mig förtjänt av det här livet på nåt sätt.

Husbilen står just nu under lupp för vad som kan tänkas förbättras av min energiske make som behöver ha nåt att göra hela tiden. Själv sitter jag mest och funderar på plast. Jag som plastsanerar så sakteliga vårt hem, får nu ta ny sats och tänka att en husbil inte bör ha så tunga saker i sina skåp. Suck.

Förresten, trodde du att vi ska sälja motorcyklarna? Nej. Vi åker vidare. Men kanske inte Europa runt just i sommar. Återkommer med planer.

Livet rusar framåt och jag har fullt upp att stanna upp och tänka - det som jag tänker är att ta vara på livet. Sen förra inlägget har vår yngsta son blivit trettio år, oerhört konstigt, som vanligt. Men det har han. Vi hoppas han ska gilla en valsafari i nordliga Norge i sommar. Den näst yngste ska flytta dubbelt så långt bort som han bor nu och bli skåning. Vad ska jag göra åt det annat än gratulera? Är ungarna lyckliga är vi lyckliga. Är dom olyckliga får vi hjälpa till på alla vis så det kan bli bättre. Så är livet.

Jag ritar och ritar och tar hand om morsan (nej, jag tar mest hand om hennes katt) och läser böcker. Försöker stanna tiden ibland. Ritandet har snart nått till den punkt där jag tror mig ha mitt bokmanus klart. Idén är flera år gammal så det är på tiden.Sen har jag nästa bokmanus i huvudet, men det handlar mest bara om bilder. Målandet är meditativt, har jag märkt. Ibland kan det vara på gränsen till ett hinder, men det återkommer jag till när jag vet hur jag ska formulera mig.

Blablabla, känns det som, just nu. Men skrivandet är viktigt. Också. Jag skriver för att veta vad jag tänker, sa någon. Helt rätt. Fast just nu känns inlägget som lösryckta meningar. Okej då.

Älskade oas - Näkten. En spontanfika på en kylig veranda. Tyst, alldeles tyst. Men hackspetten hörde vi.

Arbetsrum, från en värld till en annan.

Kul med en traktor i solskenet, mitt i stan på gräsmattan.

Choklad, choklad, choklad.....

/E

söndag 13 januari 2019

Lite choklad, så...

God fortsättning på dig. Jag hoppas att du dricker mycket choklad. Glöm för all del inte den gamla hederliga vattenkakaon: en rågad matsked kakao, två rågade teskedar socker och sen minst tre rågade teskedar grädda om detta nu går att "råga", men ja, ni fattar... Rör ihop och fyll på med kokhett vatten. Ingen mjölk och sånt, utan just vatten. Eventuellt kan man ju dra till med ett lass vispgrädde ovanpå till storfesterna, men då är det inte samma sak längre.

I dagarna har vi haft julgransplundring. Det vill säga jag hastade ut med allt rött och plockade in allt blått. Vi gör så, byter liksom kollektion. Nu är det blått fram till våren. Då kommer pastellerna fram och sen blir det grönare ju längre in mot sommaren vi kommer. Lilla mamma har kvar sina julgrejer. Det är inte så lätt att byta om till vår hos henne om hon inte är på humör. Men julavslutning har vi haft och då hade vi rekorderligt bullfika och pratade faktiskt om kakao. 
- Minns du att du alltid väckte oss med en kopp kakao på säng varje morgon innan vi skulle till skolan när vi var små? sa jag och hoppades se en glimt av kom-ihåg.
- Var ni så bortskämda? sa mamman bara och sörplade kaffe. 
- Bortskämda? Nej, det kallas omsorg om sina barn på hög nivå. 
- Jaha. Ja, kanske jag minns det, då, medgav hon. Kakao? Kan det ha varit bra det?
- Japp, det tyckte i alla fall vi. Knäckemacka fick man också. 
Mamman konstaterade att vi har ju ändå "vårte som folk" så det var väl bra då.

Jag minns tydligt hur man liksom mer eller mindre sovande satte sig upp vid det där bruna fällbordet och drog in kakaolukten i näsan ordentligt. Sen var man på g. Antar jag. När vi någon gång drack choklad (nej, kakao, menar jag!) andra tider på dagen kunde man ta lite av den där kakaosmeten och bre på knäckemackan innan morsan kom med hetvattnet. Då hade man en mycket god macka och en mycket god kopp kakao. 

Någon gång har jag faktiskt gjort en kopp kakao i vuxen ålder. Men det är inte samma sak. Hittade ett recept på vansinnigt god drickchoklad med chili och ingefära och apelsin och grädde och mer choklad... Ja en riktig kärlekshandling att bjuda någon på. Prova det. Och så en sista varning: drick inte Oboy. Fast det kanske inte finns längre? Surrogat till en gammal hederlig kopp kakao. Urk.



/E.

torsdag 3 januari 2019

2018 - Händelser jag gärna minns och varför





JANUARI

All denna snö - plötsligt var man som barn igen. Jag kunde inte låta bli att ta fram ett gammalt foto från 1966 och minnas hur det var när man överlycklig dränktes i snömassorna och byggde grottor överallt. Inte så kul för de vuxna som skulle ta sig till arbeten och skotta sig ut varje morgon om plogbilen och vägskrapan inte hunnit med. Men i nutid bor vi i stan. Här kan man inte bli insnöad så lätt. Eller kan man? Jag kan ju säga att flinet fastnade i mungipan på de som tyckt till om en bondtraktor i stan när maken plöjde undan snökanterna åt diverse grannar. HAHA!
 Slutsats: Traktor är bra att ha. 




FEBRUARI
Vi får fira mamma som fyller 88. Mamma är glad och uppskattar tårta och fest, men lever numer mesta tiden i sin egen värld. På något konstigt sätt känns det skönt att se hennes saker som hon gillar och alltid har haft: böckerna, keramikräven, foton av barn och barnbarn och tavlor målade av nära och kära. Det gör att mamma ännu är mamma. Dessutom har hon en katt, den brukar ligga och sova på soffryggen med utsikt över gården. Utan katt ingen pigg morsa. Och hon kan fortfarande uppfostra mig lite när jag kommer på besök, vilket är rätt så ofta.
Slutsats: mammor är alltid mammor även om de byter världar.


MARS
Malta igen. Ett återseende efter nästan 40 år. Vår första charter, samma stad. Vissa delar är orörda. Det blir en speciell resa för att återse och återuppleva en del minnen. Inget är dock som vi minns, kan vi konstatera men visst känner vi vagt igen oss på vissa platser. Det är svalt, det är lagom. Inga bad men vi gör som vi brukar och  vandrar runt och utforskar. Sista dagen får vi tungt besked att min svärmor, pojkarnas farmor och Thereses mormor, gått bort. Skönt att vi är på väg hem.
Slutsats: Inget är som förut



MARS
Påsken blir konstig, sorg och glädje blandas i en enda röra. Svärmor blir säkert lotsad in i himlen nästan hundra år gammal. Alla våra barn samlas och det blir ett fint återseende som trots begravning och saknad även rymmer en del härliga stunder. 
Slutsats återigen: Mammor är alltid mammor även om de byter världar




APRIL
Nånting mitt mellan spontan och planerad resa till Askersund för att köpa en skopa till traktorn. Bil och släpvagn släpar oss genom vårsverige. Jag älskar den här typen av tripper och vi stannar en natt för att vi är tvungna på Rättviks mer eller mindre stängda camping. Eftersom vi har erfarenhet av campingstugor och bara ska sova och äta har vi inte med mer än sovsäckar och enklaste matsäckarna, typ sallad i plastbytta, liten burk nescaffe, liten burk torrmjölk, två youghurt och semesterlyxen två små ölburkar. I stugan finns en kokplatta men utöver detta inget. Inte en enda skymt av en kastrull för att koka morgonkaffet (livsviktigt) i, varken i köksskåp eller i servicehus. Två timmar innan allt öppnar som kan servera oss kaffe inser vi att nöden inte har någon lag och att en av oss är gammal scout. Alltså experimenterar vi med att dela en ölburk i mindre delar och kokar således en deciliter kaffevatten var åt gången. Viss rökutveckling dock, men inget brandlarm gick. 

Slutsats: Res aldrig utan kaffetermos. (Kunde ju skriva res aldrig utan öl, men det faktum är att det inte vore samma sak)







MAJ

Familjevis tågar vi in i Fryshuset för att se om ett visst rockband tar sig vidare i finalen. En vårhelg i Stockholm tackar man inte nej till precis. Den innehåller också mer än att se en av prinsarna i familjen ha växt till en mycket duktig rockmusiker, även om nu detta var det allra viktigaste. Maj  - det innebär körsbärsblomning och vackert väder med smak av sommar. 
Slutsats: Stockholm är bäst i maj och ungen är en värdig rocker.



MAJ


Långa kvällar med iskall jordgubbssaft med citron a la Gitta. Favoritmånad i kubik. Alla planer görs upp, ljuset finns med dygnet runt, det knoppas och det grönskar och växtvaruhusen annonserar vilt. Kartboken åker fram, hojarna ses över, så många middagar som möjligt intages utomhus och allting börjar lukta semester.

Slutsats: maj är den viktigaste månaden i sortimentet.

JUNI


Midsommar firas i Dalarna. Vänner med gård vid Siljan bjuder in och allt blir precis som bilden av svensk midsommar brukar se ut. Goda middagar, grillning, midsommarknytis, majad stång och pilkastning på liten festplats i liten by. Kan det bli bättre? Liiiite kallt så som sig bör och en envis förkylning för min del som säkert inte blev bättre att 45 raka mil på hojen från hemmet till Leksand. Men avrostning inför långresan behövs och nu är sommaren inledd på allvar. 
Slutsats: midsommar i Västanvik är på riktigt.



JULI


Årets hojresa går till Moseldalen. Första mötet med området där Mosel och Rhen går samman sker på motorvägen i närheten av Koblenz. Vackert så det gör ont med en knallröd sol som hänger över floddeltat och staden. Jag kör inte i diket men överraskad av utsikten är det svårt att hålla kurs. Vi stannar i Moseldalen några dagar och tar oss sen ner till Bodensjön och Alpranden innan vi åker uppåt genom ett hett och platt Tyskland. Gästfriheten och vänligheten vi möter är översvallande och resan blir mer än lyckad. Trots det känner jag en viss hemlängtan när vi tar oss genom ett nästan dagligen 30-gradigt landskap som kräver dusch så fort motorn stannat. Men det var det värt.
Slutsats: Tyskland är ett utmärkt semesterland.


JULI

Vi inviger bryggbåten på riktigt med utombordare, ankare, sjölukt, vattenkluck och solsken. Underbara oas. Det finns folk som går kurser för att lära sig slappna av och varva ner. Vi åker till Näkten. Kryssar fram mellan öarna och njuter av att vi har detta smultronställe. 
Slutsats: Näkten = mindfulness




AUGUSTI


Ett sms: "Hej! I morrn kommer jag och I! Tänkte hämta me mej lite grejer så vi kör till Östersund i morrn..."
Jaha. Prins nummer ett överraskar alltid. Snabba ryck. Glad blir man ju alltid - vem vill inte se den som bor längst bort lite oftare? Tur vi inte planerat att vara borta....
Slutsats: Det är underbart när utflugna barn kommer hem. Alltid.


SEPTEMBER


Jag tar mod till mig och kastar bort Nallepu. Han har brutit nacken och tyvärr fått lida i flera år på det viset. Han är skinnflådd och opererad men livet har runnit ur den träullsstoppade krabaten. Nallepu har följt med sedan jag var ett par år ungefär. Idag känner jag fortfarande hans lukt och mjuka päls (åtminstone där den inte nötts av) som tröstat och vattnats av både glädje- och sorgetårar genom åren. Han får bli en änglanalle och detta foto ska ramas in. Eller så ska han få en egen bok, kanske. Nåt ska jag hitta på.
Slutsats: En nalle säger mer än tusen ord.



SEPTEMBER


Vildmarksvägen får avsluta hojsäsongen. Denna vidunderliga resa på så nära håll kör vi en helg för att återse Stekenjokk och vägen över fjället som är så fin att åka på. Minnesvärt - något att göra om ofta. Vi hyr stuga i Gäddede på campingen, en positiv överraskning. Rekommenderas. Dessutom tar vi en sväng till Namsos för att klämma i oss lunch dagen efter. Vilka pärlor vi har i vår närhet!
Slutsats: Jag kommer inte att flytta från Jämtland någon gång.


OKTOBER


Ställer ut mina sagobilder tillsammans med en vän. Det kommer många människor på vernissagen i Krokoms lanthandel. Det är fint att ställa ut där. Men jag kommer nog att hitta andra vägar för mina bilder. Ibland vet jag inte vad de kan vara bra för. Jo, jag vill nog att de ska leda till samtal med barn eller för all del alla åldrar. Vad är det i bilden? Vem? Vad tror du? Var skulle du vilja vara? Vad kommer du att tänka på? Kanske blir det en sagobok? 
Slutsats: Jag satsar väl på att göra klart den där boken då.


NOVEMBER


Stockholmtripp. Dels för att träffa delar av familjen och dels för att se det nyöppnade Nationalmuseum och Midvinterblot.
Det är inte samma känsla som då jag såg den första gången. Är det verkligen samma tavla? Trångt och fullt av folk inser jag att vi kan åka hit en annan gång. Men i övrigt är allt som det ska. Vi äter gott, umgås gott och känner oss rika.
Slutsats: Midvinterblot kräver en utredning.



DECEMBER


Massor av snö vräker ner lagom till jul efter att ha hållit oss på sträckbänken ett tag. Som vanligt är det underbart roligt att pynta, klä julgranen , köpa en ny porslinstomte, hänga upp smällkaramellerna och farmor girlanger, tända alla ljus och stjärnor och stakar och lacka och smyga och fylla julgransmattan med paket. Och laga all god mat. Och bädda alla gästsängar. Och så kommer ALLA att vara här några dagar ytterligare en jul. 
Slutsats: Julmys är ett livselixir.



Tacksam för ännu ett års livserfarenhet.
/E.



söndag 30 december 2018

Tacksam och förundrad

Julen har vandrat vidare och i backspegeln ser jag en dryg vecka med två vuxna hemvändare som bott här i föräldrahemmet ("ja, det här är mina föräldrar och det här är deras hem, alltså är det mitt föräldrahem", sa nån.) Som sig bör har ju även de två som finns inom räckhåll till vardags hängt i föräldrahemmet dagligen. Bra det.

I förra huset hade vi tre plan inredda - räddningen för en tonårsfamilj med många önskningar och viljor. Att nu tränga ihop sig i en enplansvilla, förvisso med två extra små sovrum, kan ju vara en utmaning för alla. Men faktum är att det går bra, mycket bra. Man får njuta i kubik bokstavligen. Och ju längre tiden går ju mer förundrad blir jag över våra fyra barns olikheter. De har ju alltid egentligen varit olika, men när man är unge och bor hemma gör man ändå liksom samma saker i en viss utsträckning och har på nåt sätt ganska lika vanor av praktiska skäl. Men hur det spretar nu är så fascinerande. Jag kan inte låta bli att undra hur framtiden, efter oss föräldrar, kommer att se ut. Kommer de att ha nytta av varandra som jag tänker att syskon ska ha? I min värld är man ju liksom bundsförvanter, sittande på ett gemensamt lager av värderingar och minnen om man växt upp tillsammans. Allierade i svåra situationer och beredda att ställa upp i kris.

Jag vet att olikheter ger styrka i ett välfungerande team. Jag stödjer mig på det, så känns det bra. Jag har ju inte velat att de skulle vara annorlunda ändå, bara glada och lyckliga, vidsynta och empatiska personer, beredda att ta reda på hur det verkligen förhåller sig med saker och ting även om det kräver tålamod.

Men en sak har de gemensamt: det digitala flödet som aldrig lämnar deras händer och ögon. Hur kunde det bli så här? Tekniken har alltid haft en oöverträfflig lockelse, det vet jag nog. Minns TV-spelsdebuten och hyra av box på Videoteket när man skulle ha barnvakt. Minns en unges tioårsdag då vi föll till föga och tänkte ok, han får ett TVspel, vi bestämmer ju ändå än så länge hur mycket det ska spelas. Efter det var det som att öppna en flod för farsan kom hem med en dator. (En väninna till mig som också hade en man som släpat hem en dator sa trött att "det var en sak till att dammtorka" och så skrattade vi åt vårt gemensamma öde.) Ja, jag säger att det inte enbart är av ondo, jag klarar mig troligen inte utan min digitala park själv, eftersom jag alltid bär på den och jobbar med den i en skola som håller på att helt digitaliseras. Men ändå, OM inte detta hade varit så utbrett, VAD hade vi då sagt till varandra under en dryg veckas samvaro i en enplansvilla fylld av långa armar och ben och skägg och tatueringar? Hade vi spelat Monopol och högläst ur nån julklappsbok? Byggt en snögubbe bara på kul eller åkt ut i skogen och grillat korv? Jag bara undrar.

Nåja. Jag är glad att vi har det här gänget. Det är bara att gilla läget och vi har ju skrattat massor åt galna filmer som visats via någons konto i sajberspejs och delat roliga klipp och foton. Vi har lyssnat på musik som kompositören stolt presenterat och hållit kontakt samtidigt med vänner som inte är i närheten. Men ibland längtar jag till skogen. Levande ljud och vyer, samtal och lite övningar som kräver andra rörelser än fingrarnas.

Julen har som sagt passerat och jag är lycklig över hur det blev. Och mitt i allt flippande och blippande och skrollande fick jag till det: Jag röt att alla skulle vara tysta och fokuserade för det var Kalle Anka på TV. Lite suck och stånk var det allt, men ett och annat öga bytte skärm och själv fick man fick gosa ner sig i soffan med skägghögen och finna rätt julstämning med rätt personer omkring sig till Allapappapappapappapadiaaa.

/E.


Fattas några familjemedlemmar, men dom ser ju att ha trevligt i alla fall :)


Ingen jul utan paket och gran


Känn lukten av snö!

Bild som genererat ett messengerhjärta från en hemvändare. Känns fint.

onsdag 12 december 2018

Lilla mamma



I går var jag på besök hos mamma. Anhöriga skulle få information. Och fylla i en enkät. Vi var inte många själar där och efter en deciliter glögg och en pepparkaka och en ifylld enkät letade jag reda på mamma. Hon satt i en fåtölj en bit från sina "grannar" och sippade på glöggen.

- Husch! sa hon och reste sig och tog mig i armen. Hon ville hem. Sa att hon fått nån äcklig sockerlag och att det var alldeles för mycket folk ute.
- Det är glögg, mamma, sa jag. Och dina grannar har väl besök, kan ju vara trevligt med lite liv och rörelse.
- Nähäädu, det vare då int!

Sen gick vi "hem" till mammas lilla lya. Satte på TVn för hon ville se om det var nån deckare och så kom en tjej in med en skinkstut och kaffe. Skinkstuten delade mamma systerligt med kattan. Jag föreslog att vi skulle ta fram julgran och några tomtar. Granen för att kolla om belysningen funkar även i år (gran och belysning köpte vi i ett behändigt allt-i-ett-kit förra året), och tomtarna för att  pryda en lite gråtrist kommunal lägenhet anpassad för åldringar som behöver passning och service. Men mamman satte sig på tvären och då ploppade den gamla, rätta morsan fram för en stund. Hon röt att jag fick väl inte ta fram julgran och tomte förrän dan före dan. Punkt! Så har det alltid varit och det är ingen ändring nu! Sådeså!
- Fast jag tror nog vi kommer att pynta lite tidigare i år hemma hos mig, försökte jag. Det blir ju så ljust och fint...
- Det är DU, ja, röt morsan. Du är som en julskyltning, allt ska fram i september! Men näääääserru, här ska det va som på MIN tid och förresten DIN också så var har du fått dom där idéerna från att allt ska fram NU? Två veckor innan jul? VA?? Du och bror din fick då klä granen kvällen innan julafton och DET var stämning, det!

Jag höll ju med och tänkte att julen är för barnen. När det är barn och allt är så där bullerbyjuligt då är det på riktigt jul. Faktum är att vi har varit likadana och sparat allt tills det nästan inte går att vänta längre för då är julen över och så har vi frossat med gran, paket, tomtar och ungar dygnet runt under juldagarna. Kastat ut julgranen i bästa fall fram emot slutet av januari. Men på sistone har det varit tvärtom. Julen smyger in i huset i slutet av november och åker ut till trettonhelgen. Inte så dumt. Men det är ju inte småungar med längre, som sagt, så det är inte så noga. Bara det är jul.

Upplivad av att den gamla, rätta morsan dykt upp för en stund passade jag på att babbla lite om julklappar och Jansson och kolakakor och undrade vad hon ville ha hjälp med. 
- Vi gör som vanligt om du har tid, sa hon, du hämtar mig och så far vi på stan en dag och så hjälper du mig att vara smakråd när jag köper ungarnas klappar. Sen fikar vi. Ska vi säga fredag innan jul? Då har jag kanske hunnit dra av golven och bakat lite?
- Perfekt, sa jag, det gör vi.
Och så nickade den gamla, rätta morsan nöjt och frågade om jag ville ha kaffe så att jag tog mig ända hem, så lång väg jag hade att resa.

Jag påminde om att jag bor tio minuter bort. Gångväg. Men nu var mamma tillbaka i sin värld och sa att jag fick lov att ta det lugnt om jag skulle springa över lägdan.

Ja, ja. Hon har det nog bra i sin värld. Katten spinner, mat serveras och det görs saker för att det ska vara lite trivsamt i vardagen. Men jag tänker att tillvaron är så långt från min gamla, rätta morsa som det bara kan bli. Tur då att hon i sin värld handlar, lagar mat och drar av golven en gång i veckan minst. Och träffar släktingar. Hon trivs med att "grannarna" tittar in med fika, att dom bjuder hem henne på mat och att dom kommer med tidningen. Det är konstigt att ha en mamma som inte längre är mamma och jag funderar ständigt på när det började egentligen. Men dom där stunderna när gamla, rätta morsan dyker upp är kul. Och vi skrattar rätt ofta, faktiskt, både med den nya och den gamla morsan.
Käraste mormor och morfar. Troligen en julafton då morfar klätt granen och vi har klätt upp oss. Vi har tomte i blick. Snart ska det bulta på fönstret... Huset doftar hyacint, barr och lutfisk. Morfar doftar rakvatten och mormor vitlök. Och vi har fått dricka julmust eller enbärsdricka och öppnat ett paket var som fanns under granen på morgonen.

/E

söndag 25 november 2018

För en bråkdel av en sekund





För att få lite skogslukt i näsan och kolla läget runt lilla stugan vid sjön for vi på utflykt. Inhandlade inte utan besvär en engångsgrill ("Grilla nu? Då får vi leta på lagret...") och några goda korvar och så var det bara att åka förväntansfullt genom den novembergråa bygden mellan Storsjön och Näckten. 

Jag behöver inte tjata om rofylldhet, stillhet, tystnad, vattenkluck, korpsång och tallsus, för det har ni hört så många gånger. Men efter alla dessa år brukar det alltid hända något nytt, stort eller litet. Det är magiskt. En gång var det till exempel att vi hittade makens pipa mystiskt bortrövad och inkilad mellan plankor under altanen, en annan gång öppnade jag locket till lådan där vi har gasoltuben och ett getingbo följde med. Det som hände idag var att vi gick en tur i skogen och passerade ett miniberg, en jättesten som formats till ett klippigt landskap i miniatyr. Och precis just då, när jag fick syn på stenen, fick jag det där suget som kunde komma när man var liten och fick lust att leka. Det som jag sörjer och förundras över att det bara kan försvinna. 

Saken är den att jag för en millisekund fick lust att hämta några dockor eller andra figurer och låta dem leva och agera i det steniga landskapet. Fler möjligheter for genom min hjärna, kanske några som har en utflykt i en skärgård eller på ett berg där man inte får vara, kanske indianer och cowboys i Klippiga Bergen eller en äventyrlig klättring. I samma sekund hann jag fundera över vilka dockor eller figurer och vad fick jag det ifrån? Sen var det över. Jag stod kvar en stund, men känslan försvann. 

Jag har pratat med andra om när och hur förmågan att leka försvinner. Ingen kan riktigt sätta fingret på det. Men jag vet att den julen jag fick den hett önskade Barbie Twist (som jag tjatat om under sommaren) och packade upp paketet med darrande händer, överlycklig, tog sorgen över när jag helt plötsligt inte kunde leka. Jag satt där med den plastdoftande dockan i handen och pillade på hennes riktiga ögonfransar, böjde armar och ben utan att känna någon sensation och tårarna bara rann. Stackars mamma. Hon blev helt förtvivlad över att ett barn helt oförklarligt grät på julkvällen när allt var så ljust och glatt och mysigt. Jag hade inte någon förklaring, visste bara att det hade med en tappad förmåga att göra. Jag kände ingenting! Jag kunde inte leka! Men jag var så förvirrad över detta att jag bara sa till mamma att jag blev illamående och kanske skulle kräkas. Det var en bra lögn, för de andra gick tydligen på det och så blev jag lite extra omhuldad. 

Jag lekte aldrig med Barbie Twist. Andra saker körde över henne, till exempel mensvärk, finnar och heta förälskelser. Och det tog nog väldigt många år innan jag egentligen förstod vad jag blev ledsen över. Det finns bara ett enda ord som passar in på känslorna den julkvällen: besvikelse. Men som sagt, idag kunde jag faktiskt förnimma den där känslan. Magi.

/E

onsdag 14 november 2018

Svenska i en högstadieklass


      



Svenska i en högstadieklass

Fröken:         "Gomorron!  Nu ska vi fortsätta analysera boken."
Pigg grabb:   "Haru färgat håret?"
Fröken:         "Ja, jag brukar byta färg lite då och då. Nu är det den brunröda perioden. Ta fram                                   böckerna"
Pigg grabb:   "Hur gamma eru?"
Fröken:         "62. Hurså?"
Pigg grabb:   "Haru en ålderskris? Då brukar man ändra hårfärg."
Förfärad tjej: "TYST! Sånt där säger man INTE!"
Pigg grabb lyfter på ögonbrynet åt förfärad tjej, vänder sig mot fröken igen, förväntansfull.
Fröken:         "Tror inte det. I så fall har jag haft ålderskriser ungefär vart femte år sen jag var                                     sjutton."
Generad grabb längre bak suckar och himlar med ögonen åt pigg grabb som nu fäst blicken i taket och begrundar frökens svar.
Fröken:          "Jo, analysen..."
Pigg grabb:    "Fast jag har hört att man har en ålderskris...."
Arg tjej:         "Men SKÄRP DIG! Guvapinsamt!"
Pigg grabb:    "Vaddå? Hon sa ju nej."
Fröken:          "Jag lovar att berätta ifall jag får nån ålderskris. Ok?"
Pigg grabb:    "Nu kör vi analys, va?"
Arg tjej, generad grabb och förfärad tjej andas ut med ett långdraget väsande. Pigg grabb ser nöjd ut, fröken minns varför hon valde jobbet och analysen går alldeles utmärkt. 



/E

torsdag 1 november 2018

När en ny årstid håller på att födas fram...

...blir jag alltid så trött.

Det är som om jag själv är med och krystar. OK, liiiite lättare förlossningar har jag framåt vårvintern. Men värkarna gör sig ordentligt påminda då med.
- Kan den bara inte komma ut nuuuuuuuuuuu?
Precis som när man klämde fram ungarna. Vill minnas en viss trötthet och längtan efter ordning på torpet. Men nu ska det klämmas fram en vinter och helt plötsligt en morgon satte värkarna igång. Dubbelvikt går jag tillbaka in i sovrummet och kvider nåt ohörbart till maken.
- Är det krig? undrar han. Eller har posten inte kommit?
Två saker som irriterar ordningen på Tegelbruksvägen. Nej, säger jag, det är blötsnö. Och så kryper jag tillbaka under kuddarna och förbereder mig på en tvåveckors kamp, ungefär. Tar två Alvedon också.

Det har inte alltid varit så. Jag minns när jag var rätt liten. Jag har en tydlig bild av mig själv då jag kliver upp ur sängen i rummet jag delar med mamma och lillebror. Jag drar gardinen lite åt sidan och ser inte Åreskutan för det snöar tätt. Jag hoppar jämfota av glädje och skriker ” det snöar, det snöar!”
Jag minns också mamma som suckar djupt och kanske kröp hon under kuddarna också, fast utan Alvedon, hon tog mest Magnecyl mot plötslig värk.

Sen hände något nån gång i tidiga tonåren. När en ny årstid skulle födas fram blev jag som förändrad.  Irriterad eller svårmodig. Skilsmässa och omställning, ungefär. Snöglopp och plötslig brist på acceptabelt coola skor. Lite senare var det ett tecken på att danshaket i skogen stängde. Man fick sukta efter romantiska smygpussar bland myggorna bakom nån gran. När ungarna kom ännu lite senare var födslovåndorna lika med inköp av nya bävernylonoveraller.

När våren är i antågande kommer nya värkar om än lindrigare med hjälp av ljuset. Men alltså, kan det bara bli SOMMAR på riktigt? Man går med ena foten i sandal och den andra i känga. Ena dagen ljuvlig värme och skymt av tussilagoknopp, andra dagen snöstorm. Håhåjaja.... För att inte tala om plåga sommar till höst.....

Från den där tiden när jag märkte av mina våndor inför årstidsväxlingar har jag ett foto. Det finns helt enkelt ingen annan förklaring till denna bild än att jag på något sätt velat föreviga situationen då en vinter håller på att födas.




Ja ni fattar....kanske?
/E.

PS.
Alltså, jag vill verkligen säga att jag inte kan leva utan årstider. Det skulle vara helt otänkbart!!
E.


onsdag 24 oktober 2018

Glimtar ur året som snart passerat.




Maltaresan - en snilleblixt jag fick när jag hittade ett 40 år gammalt foto på mig, iklädd röda espadrillos, ljusblå bomullsbyxor med sjutton fickor och knappar och spännen och blekgul tröja med pingvinärmar. Där poserar jag lätt kobent och luktar på en jättehibiskus. Besparar er den bilden och 
tar en mer stämningsfull sådan. Här sitter vi på muren uppe i Baracca Gardens och dinglar med benen allt medan vi njuter av utsikten över Valetta och drar in doften av hav, kryddor, damm och varma växter i en salig röra. Tacksam över att vi har möjlighet att verkställa en snilleblixt man får över ett gammalt foto på en poserande lantis. 



En annan resa när längtan blir stor. Lantisens rötter sitter djupt rotade i en jordplätt vid Indalsälven. Här sitter vi halvvägs upp på Åreskutan och dinglar med benen allt medan vi njuter av utsikten över Åredalen och drar in doften av fjäll, mossa, tjärn och klar luft i en salig röra. Tacksam över att vi har möjlighet att verkställa en önskan man får när andan faller på.




/E

.

söndag 14 oktober 2018

Det här är MITT!


Allt ni ser här är mitt.
Ja, faktiskt. Ibland far jag hit och tankar. Jag andas in något som jag alltid kommer att längta till. Ja, jag bor inte här längre och det är detsamma för jag bor tillräckligt nära för att tanka det jag behöver. Det går inte att förklara. Men jag hittar all möjlig inspiration i hemliga platser som jag väljer att inte dela med mig av men som finns i närheten. Nyfiken blev du nu, va? Men det är bara MITT:

Maken hade ett ärende och det blev en road trip. Pratade med mamma innan. Hon lever i sin värld men lyser upp ibland när jag babblar på om sådant hon gillade att samtala om förr. Jag sa att jag skulle åka väst över och hon undrade om allt var som vanligt "hemma". Jodå, sa jag, vägen är som ett stampat jordgolv och asparna står kvar. Alla sju? frågade hon oroligt. Alla sju, försäkrade jag. 

Jag har en otroligt stark dragning till miljöer, fysiska men så klart även sociala,  kring min barndom vilket alltid kommer fram i bilder och texter. Jag funderar ofta över det och vad som gör att jag liksom landar, skulle kunna äta jord med sked från vissa platser. Men det kan vara så enkelt att om man inte omger sig med det som anses som bekväma nödvändigheter idag så ser man det andra. En kvinna sa till mig en gång att jag var så otroligt jordad. Jag minns inte vad det var i för sammanhang, men skit samma, jag gillade att bli kallad jordad. Tack.

Tillbaka till mamma. När vi var små och det hippaste som hände var att "fara på affärn i Åre", var man ju ute och lekte. Mamma värnade om asparna på gården. Och de sju som ståtade vid vägen. Där kunde man stå och beundra asparna medan man väntade på posten, mjölkbilen eller köttbilen. Perfekt blickfång. Tyst, sa mamma, ofta, lyssna på asparna. Eller ooohh, nu är asparna vackra, när det var höst. Så man har liksom fått med sig det där med mannagrynsgröten. Du vet ju hur det är med mig. Jag gillar träd. Starkt jordade i ena änden, fri som fågeln , nästan, i den andra. Och däremellan kan vad som helst hända. 
Jodå, satt´n...



Fjäll


Sju aspar

/E

Jag tycker om vintern.

Du läste rätt. Nyss hemkommen från Malaga har vintern återvänt till min trädgård och stan med för den delen. Vi har haft en veckas sommar, ...