fredag 5 juli 2019

Lite babbel från skrivbordet där jag sitter och ÄGER tiden.

Två veckors ledighet innan vår planerade resa som vi hållit på med sen i julas i princip ska bli av. Husbil inköptes på impuls (nästan) och tanekn var och är once-in-a-lifetime-trip eftersom det kommer att kosta en hel förmögenhet att köra runt den där gamla lastbilen i Skandinavien. Planen är tuff: upp till Lofoten, valsafari och sightseeing, ner till Bergen längs Helgelandskusten (den vackraste resan) och sen genom den förtrollande dalen innan man närmar sig Bergen. Förhoppningsvis sen över Hardangervidda och ner till kusten och till Danmark och in i Sverige i Malmö och sen hem. Jaa, jag kan knappt vänta - så fint det ska bli!

De två veckor jag nu har innan avfärd brukar ägnas åt ett evigt planerande. Men jag är handlingsförlamad och tror att det ska så vara. Rutin, sa gubben en gång. Vi reser mycket, ju. Kanske det. Inga packlistor har skrivits. Än. Faktum är att bilen ska igenom besiktningen också och innan dess andas jag inte ut. Men plan B är ju för all del vanlig bil och vandrarhem. Så det finns ju en sådan också. Men nej.

Min handlingsförlamning är nyttig. Det behövs. jag är den förste att skriva under på att det är viktigt att "ha tråkigt". Som min bror så riktigt säger när han får frågan om vad som ska hända på semestern: "Förhoppningsvis ingenting".

Nej, det är nog det vi behöver. Jag är född rastlös, men är också bra på att fylla dagar med skrivande, ritande och läsande. Alla tre kan bli gigantiska resor. Ändå längtar jag alltid nånstans, att förflytta mig fysiskt. Det behöver dock inte vara så långt, eftersom även den minsta lilla tripp kan bjuda på äventyret. Det ska man vara noga med att säga.

Efterlängtade uppgifter som att skriva, göra pappersfoton och fylla album med minnen, städa garderoben, rita några bilder, läsa och lyssna på böcker för att inte tala om sommarpratarna har jag tid för nu när jag bara är ensam hemma om dagarna. Njutningsfullt. Laddar batterier. Och längtar efter att se Lofoten igen.

Återkommer med rapport.
PS. Jag skiter i vädret. Det är ledigheten som räknas.
/E
Denna sommar har hittills bjudit på alla väder varje dag. Fin karta av vad som finns att bjuda på. man har solklänning, shorts, långkallingar, tjocksockor och sandaler och regnställ framme hela tiden. Allt behövs varje dag. Fint! 

Lilla mammas ängsblommor. Svårt att hitta styvmorsvioler i stan men jag har i alla fall målat en sten... 
Om man inte är så begiven på den där gräsklippningen hela tiden.

Vallmo på g.

tisdag 25 juni 2019

En månad senare är hon tillbaka...

...med nya tankar om allting.

Det tar så oändligt mycket på krafterna denna sista tid på terminen. Betygsångesten är större bland oss lärare än bland eleverna ibland. Den svåraste biten av allt i jobbet. Efter skolavslutning är man som en urblåst ballong och då ska vi sätta oss och jobba med diverse saker, vi lärare som är lite tilltufsade och tomma i bollen så här års. En utmaning. OK för en utvärdering, det måste göras i närtid, men planera... nä. Idéerna sprutar inte direkt ur oss. Det känns som om nästa termin är om tio år. Låt mig bara få vädra ur den där delen av hjärnan som pysslar med skolvärlden och försöka få fart på den del som behöver arbeta med ord och bild i en annan värld. Det ena bidrar säkerligen till det andras utveckling. Men för varje år känns det mer och mer viktigt att sätta stopp och för varje år är jag tröttare.

Trött är inte så konstigt att man blir, helt naturligt då den biologiska klockan tickar oavbrutet. Men faktum är att det tagit mig hit från den första juni att få stopp på den oavbrutna träningsvärken jag haft. Jo, jag tränar regelbundet och det har hänt att jag känt av det fläckvis, men detta är nåt annat. Jag har haft en oavbruten värk i varje muskel nästan en månad. Så pass att jag googlade det. Sånt brukar jag avhålla mig från. Expertisen sitter inte i valda delar av googlefynd när det gäller sjukdomstillstånd, anser jag.

Dessutom har jag på äldre dar drabbats av pollenallergi (?). Kliande och knallröda ögon. Tack för det. Fick avstå niornas avslutningsfest sista veckan bara för att det inte var kul och gå dit med imagen förgråten och snörvlande avdankad snart pensionerad svenskfröken. Det sista är vad jag är men förgråten och snörvlande...
- Ska du se ut sådär i kyrkan? frågade en urfräsch tonåring oroligt innan examensdagen.
- Ja, varför inte? svarade jag. Dags att inte vara så sminkad jämt. Coolt va?
- Nä. Alla kommer och tro att du lipar hela tiden, svarade den fräscha.
- Och? svarade jag och vann därmed slaget.
Men jag kunde inte låta bli att tillägga att jag var i min fulla rätt att lipa när nior lämnar skeppet.
- Ja, men inte HELA tiden?! fick jag då till svar och då vann den fräscha helt plötsligt.

Jag insåg att jag skulle vara dagens samtalsämne på den högtidliga avslutningen i kyrkan med ögon som illröda springor, påsiga ögonlock och plaskvåta kinder. Glasögon förstorade det hela för den som inte riktigt kunde se och det hjälpte inte att inte klippte luggen utan lät den hänga ner så långt det gick. Vilket också innebar att jag tittade i kors. Nåja, bilder finns säkert nånstans i cyberspace. Sök på rödögd, avdankad, snart pensionerad svenskfröken.

Vad fick jag fram på Google? Ja, det bästa var nog D-vitaminbrist. Det sämsta fibromyalgi. Eller tvärtom. Det stod inget om brist på äventyrliga hojturer på allmän väg... till exempel. Nåt som skulle kunna vara relevant med tanke på att vi inte gjort den viktiga premiärturen runt sjön än. Beror på avsmalnat synfält, troligen. Men idag är träningsvärken borta och jag ska plugga in en bok i huvudet och promenera en timme. Sen ska jag gräva upp gräsmattan. Sen ska jag tanka motorcykeln. Åtminstone. Känns som en bra dag. Återkommer med ny energi.
/E
promenadens höjdpunkter

Så här långt har vi hunnit. Bara. Det kanske ingår i träningsvärken?
Att inte ha hojat.


söndag 26 maj 2019

Mors dag och violer

Mors dag.

Jag och maken och de två ungar som råkar bo i närheten besökte mor och mormor med tårta och rosor. Precis som det ska vara. Varje mors dag.

Och varje Mors dag säger mamma samma sak: "Jag gillar inte det här med mors dag för det är så många som inte har nån mamma eller som inte vill eller kan fira sin mamma. De e bäre nå dumt e påhitt!"

Det har hon alltid sagt. Även idag fast hon lever i en annan värld nu för tiden på nåt sätt. Det är en ritual. Mamma ska firas med blomma och tårta. Mamma blir jätteglad och talar om att det är ett dumt påhitt. Lite kul faktiskt. Jag tror jag ska ta över sen.

Egentligen skulle jag helst vilja presenta mamma med styvmorsvioler för det är hennes absoluta favorit. Men det är inte helt enkelt att finna några här i stan. Kanske får jag ta mig en cykeltur uppåt ängarna. Det kan det vara värt.

När vi var små var styvmorsviolen helig i hemmet. Så fort det blev läge (mamma spanade och hade dessutom hjälp av vissa markägare som ringde och meddelade när blomning var på g...) då skulle det plockas. Icke en sommardag utan violer på bordet. Mamma förklarade att det skulle vara vit duk, vita gardiner och en SKÅL med styvmorsvioler, då var det på riktigt sommar. När tillgången sinade och säsongen var över var det som om luften gick ur mamma och oss. Man ägnade sig åt andra saker än jakten på en blå viol. En gång ringde en gubbe och sa att han faktiskt var tvungen att slå ängen så om morsan ville ha några sista violer så var det nu, helst samma kväll. Vi kommenderades ut för att göra en så stor insats som möjligt. Det var inte så svårt att gå med på det. Det var sommaren de lux. Och den där doften som fyllde köket på sommarnätter när man kom hem från dans eller tidiga mornar innan kaffepannan sattes på och annat började lukta. Det var värt allt!

Även efter att morsan lämnat ljuva Åredalen och kommit till stan har hon lyckats hålla ställningarna med violer tills det inte gick längre på grund av brist på tillgång och brist på ork av naturliga skäl. Nån gång har jag ersatt styvmorsviolerna med minipenseer men det är inte samma sak. Tänk vad en liten blomma kan skapa både stämning, minnen och ritualer.

Jag tror att jag måste ge mig ut och leta. Det är ju i alla fall mors dag. E dumt e påhitt.
/E








tisdag 7 maj 2019

Valborg i urhemmet

Det är något som drar och alltid har dragit i urhemmet. Just på den platsen är det något.
Jag har inte haft någon särskild önskan att bosätta mig där, nej, jag trivs där jag är och där vi gjort vårt bo.  Men det hindrar ju inte den där ständiga längtan efter något jag inte riktigt kan definiera, något jag hittar där i skogen och vid sjön.

Många gånger har jag funderat på vad det är. Ibland hakar jag tag i det. Men det är olika saker, upplevelser, förnimmelser, som jag kommer till. Det är något som luktar. Något man bara kan känna tidiga mornar. Ibland har jag funderat på om det är lukt av vatten, sjövatten. Eller om det är fjällvind? Ja, det kan bli hur romantiskt som helst, men för mig är det ett mysterium som jag av och till återkommer till. Jag har skämtat en gång och sagt att jag skulle kunna äta jorden med sked från den här platsen, men det är faktiskt nästan sant.

Just den här Valborgsmässoaftonen blev vi inbjudna till ett firande i urhemsmiljön fast i en sportstuga som av och till varit både viktigt högkvarter för yrkesspioner med blå pappväska full med oersättlig rekvisita för jobb av hemlig sort samt tillflyktsort för smygrökare och hångelträning. När en äldre generation fanns med i högkvarteret nyttjades stugan för surströmmingskalas. Detta för att ingen skulle känna doften, eller för den del smaken av fisk, längre än nödvändigt. En smörask som stått i närheten av en surströmmingsburk vet man ju att det bara är att kassera. Nu, hundra år senare, var det trerätters och smörgåstårta.

Vi parkerade husbilen på lägdan och efter en mysig middag och en nattlig rekognoseringsrunda somnade vi gott med utsikt över Välliste och sjön. Fin Valborg! Nu är vi inne i maj - min favoritmånad.
/E

tisdag 23 april 2019

Nya tag för att ta vara på livet.

Bloggen tillägnas i första hand nära och kära. Här ska jag dela med mig av tankar och erfarenheter jag har gjort och gör. Förhoppningsvis för att någon i min närhet ska få fundera över livet också. Men det märks helt klart att skrivandet mattats av ordentligt.  Jag går tillbaka i blogginläggen och ser på vad som skett tills idag.

Ca 40 inlägg 2009, för tio år sen. Mellan fem och nio i månaden lite hastigt räknat. Jag tänker inte att skrivandet ska vara ett jobb, men det är kanske så man ska se det om det ska bli gjort. För samtidigt som det är en källa till funderingar adresserad till nära och kära så är det för mig nödvändigt att skriva för att tänka. När jag var som mest aktiv i skrivandet hade jag ett citat av okänd författare klistrat på skissboken "Jag skriver för att veta vad jag tänker". Det är väl så det är. När det blir tjorvigt omkring mig kommer också skrivandet i kläm, det händer mycket och orden springer runt i huvudet och kommer inte ner på tangenterna trots att det är då jag borde skriva ner. I stället är min telefon proppfull av anteckningar om vad jag måste ventilera.

Ja, men vart vill jag då komma? Jo, jag var just och tränade. Råkade träffa på min coach som alltid har tid att vara coach även utanför våra gemensamma träffar. Människan är som ett energipaket! Just idag eldade hon på alla möjliga saker som jag funderar på och skickade ut mig i solskenet med orden: "Ut i solen och var rädd om den där livsglädjen du har!"

På vår lilla stund i receptionen (barhäng med peptalk) hann vi avhandla nödvändigheten av mindfulness, nödvändigheten av att bromsa, att skratta, att våga, att göra, att skita i... Och att vi inte måste och dessutom utbytte vi erfarenheter av att råka ut för energitjuvar och erfarenheter av att ta vara på just livet. Tack!

På vägen hem tänkte jag mycket på det där och en del frågor hon hann ställa till mig. Jag gick förbi mamma med ett paket kattmat till kissen. Där och då rann en sådan saknad över mig. Klockan var nio drygt och mamma satt i solskenet i soffan och läste ÖP. Hon såg ut som vanligt. Som hon alltid gjort. Och ändå, hon är liksom inte där. Eller så beror det på att jag säger "Hej mamma" jämt. För att försäkra mig att hon vet vem jag är. Hon letade lite i minnet och hittade orden som borde höra ihop med mig: Skolbarn som är friska? Är det lov snart? Hur orkar du ha det där jobbet? Och slutligen något om katten - det är katten som är mitt liv. Ja, det ser jag ju. Dom lever i en symbios. Morsan och hennes katt. Den sköter hon om, ger mat och fräsch sand. Allt annat är kaos. Det är det som jag saknar -  att det inte spelar nån roll om vi fikar eller babblar om jobbet, för det minns inte mamma samma sekund som orden är sagda och kaffet uppdrucket. Och då dyker genast nästa tanke upp: vem är jag nu? Dotter känner jag mig inte som, direkt, om du fattar vad jag menar. Och ungarna har klivit ur boet så ibland undrar jag om jag är morsa själv längre eller bara en förvaltare av det kollektiva familjeminnet. Alla lever i nuet. Morsan minns inget och inte ungarna heller för den delen. Va? Fyller han eller hon år? Va? Bytt jobb? Vem? Va?

Ja, det är tider att leva i. Kollektivet är inte viktigt längre, alla bara har sig själv att sköta. Och då funderar jag på vem jag är nu? Mitt kollektiv har lösts upp. Nu är det bara jag och min man, vilket inte är så bara men jag är VAN vid många röster och viljor och glädjetjut och drömmar runt om mig. Då funderar jag också på skrivandet och ritandet. Jag går direkt i fällan: Varför gör jag det här? Vem bryr sig? Och den känslan är liksom ny.

Men jag är nog inte ensam om den, för med tanke på allt oviktigt som sociala medier fylls med bara för att få en applåd (ja, det händer att jag också lägger dit saker men har tröttnat på sistone eftersom det tar energi och tid från annat). Ingen har ju tid att applådera en IRL. Eller hur?

Så där ja. Då var det klart för denna gång. Jag har tänkt och kommit fram till att om jag inte ser på allt detta med humor kommer jag att bli något jag för mitt liv INTE vill bli: Bitter. Tack, det räcker.

Men nog var allt mer äventyrligt då vi var några som bodde ihop. Tackar min egen lust att skriva när jag hittar blogginlägg från 2008, på den tiden jag skrev flera gånger i månaden. Det här är en av meningarna med livet: att minnas alla guldkorn. Det ska jag göra på hemmet. Se till att jag får med mig en dator med bruksanvisning för en med minnesluckor!


en 25 juni 2008
Hejmkokemejkover? 

När det stormar och regnar kan man ju alltid göra om sig för att förgylla tillvaron. Det tyckte i alla fall familjens prinsessa (vår tjej) och manade på hårfärgsinköp.
Jahaja, sa jag och protesterade inte. I tonårssammanhang är det en tämligen harmlös handling - hon kunde ju ha velat göra hål i läppen...

Vi styrde mot butiken.
- Jag skulle vilja vara ljus nu, sa hon.
- VAAAA???!! skrek jag och tvärstannade. DU? Blond? ( Jag sa till och med fjortisblond, förlåt alla som bryr sig).
- Jaa, pep hon. Men så tog hennes starka jag över, det som jag beundrar, och så sa hon bestämt att hon visste ju inte direkt om hon passade men hon tänkte prova.

Till saken hör att hon haft en längre period av en kolsvart outfit. Men nu är det alltså från Marilyn Manson till Marilyn Monroe? Tja. Som sagt. Tämligen harmlöst, men det tar ju ett par minuter för en annan att byta bild av sitt barn. Mina fotoalbum visar på ett starkt intresse för att göra om sig, en sorts karta över diverse heimkokemejkovers. Själv har jag gått igenom en del stadier. Rödaste mahogny som artonårig fotomodell, lila som tjugoårig rebell. (Haha! Försökte få mamma att ringa jobbet och säga att jag var sjuk. Långvarigt. Men nix, det blev till att ge sig iväg. Kära vännen och arbetskamraten E skrattade nästan ihjäl sig och har en ovana att fortsätta skratta ihjäl sig åt detta när vi träffas så här trettio år efteråt. Åt mitt lila hår, alltså...). Efter detta har jag gått igenom en hel del. Roligast var min blonda period och därtill en ansenlig mängd kilo mindre. Kul att gå ut, ingen kände igen mig. Jo, en, som frågade ängsligt om jag varit sjuk eller så. Efter det återgick jag till rödbrunt och några kilo plus. Känns lugge, som ungarna säger.

Grabbarna har varit illblonda alla tre i olika perioder. Det har varit lockar, det har varit rakat, det har varit gelé och spray och inrakade tecken i stubbad frilla. Älstingen lovade spara till dreads när lockarna äntligen fick växa ut i Australien, ivrigt påhejad av mor och mormor. Men det sket sig, hemma i Boden kom saxen fram.

Familjens rockstar blev stajlad inför spelningen på Yran för ett par år sen. Kom hem kolsvart och vaxad, välmejkad och söt. Sen blev det lite ljusare igen, men innan han och kompisen drog till Peace & Lovefestivalen i förrgår så åkte svartfärgen fram igen. Mamma fick fixa. Och då ville ju jag inte vara sämre så då drog jag till med Röd Corvette som jag fått av vännen K. Och det tog skruv! Så varför inte göra om sin tuffa punksvarta tjej till en mjuk blondin med vitt läppstift? P skulle älska henne ändå, berättade hon stolt.

Efter tre (3!!!) blekningar och åtta telefonsamtal till pojkvän och flickkompisar för att avge detaljerade lägesrapporter skickade jag henne i säng av pur matthet. Då var håret spräckligt från vitt till illorange. Det kan vara bättre när vi vaknar, försökte bästisen som skulle sova över. Jovisst. I morse väckte jag två blondiner, en mycket riktigt blond, en skrikigt gulvitorange.

- Jag vill vara bruuuun, snyftade den skrikfärgade.
- Ållrajt, sa jag och välsignade att jag bor nära butiken. Och att vi är lediga. Och att man kan göra det själv. För att inte tala om alla goda skratt vi fått sen igår.

Jag är nu morsa till en brunett. Undrar vad det innebär?

Stor kram till alla som gör om sig.

söndag 10 mars 2019

Jag tycker om vintern.

Du läste rätt.
Nyss hemkommen från Malaga har vintern återvänt till min trädgård och stan med för den delen. Vi har haft en veckas sommar, känt på hur det är att gå barbent på dagarna och med långkalsingar på kvällarna. Som svensk normalsommar. Enligt min åsikt perfekt.

Som traditionen bjuder gruvade jag mig tillsammans med "alla andra" i buss och flyg för att komma hem till kylan igen. Men faktum är att så fort jag klev ner från flygplanstrappan och var rädd att halka i mina springskor så kände jag ärligt och innerligt att jag gillade lukten av snö och vinter. Och samtidigt kom jag på mig själv med att fundera på om jag inte alltid gjort det egentligen? Jag menar EGENTLIGEN.

Jag har växt upp med en mamma som alltid hatat vintern och snön, vilket jag förstår eftersom det orsakade henne så mycket möda och besvär där vi bodde. Jag hjälpte till att hata vintern och snön och sympatisuckade över skottning och mörker. Faktiskt så tyckte jag det var skitjobbigt med vinter på riktigt i de ögonblicken. Men jag har också klart för mig att jag gjorde vilda krigsdanser när äntligen snön kom som "alla andra" barn och jag har lika många vackra foton av vintern som sommaren i mina album. Det känns skönt att ha kommit till den insikten. Att jag gillar vintern också, alltså. Faktum är att jag fick motstå en obetvinglig lust att rulla mig i snö idag. Det som hindrade mig var att jag var på väg till mamma och hade en tid att passa och att jag inte var klädd för detta från midjan och neråt liksom.

Fasen vad det är skönt att bli äldre och klokare. Nu blev liksom livet ytterligare ett snäpp lyxigare. Tack.

/E




söndag 17 februari 2019

Lösryckta meningar. Nästan. Och några bilder.

Jag tänker att vi ska ta vara på livet så vi beslöt oss för att utöka fordonsparken med en husbil anno gammal.

Man har så roligt som man har möjlighet att göra sig.

Nu har vi gäststuga för hemkomlingar. Ingen friggis byggs alltså. För övrigt planerar vi som bäst sommarens äventyr och jag känner mig oerhört rik. Hoppas jag har gjort mig förtjänt av det här livet på nåt sätt.

Husbilen står just nu under lupp för vad som kan tänkas förbättras av min energiske make som behöver ha nåt att göra hela tiden. Själv sitter jag mest och funderar på plast. Jag som plastsanerar så sakteliga vårt hem, får nu ta ny sats och tänka att en husbil inte bör ha så tunga saker i sina skåp. Suck.

Förresten, trodde du att vi ska sälja motorcyklarna? Nej. Vi åker vidare. Men kanske inte Europa runt just i sommar. Återkommer med planer.

Livet rusar framåt och jag har fullt upp att stanna upp och tänka - det som jag tänker är att ta vara på livet. Sen förra inlägget har vår yngsta son blivit trettio år, oerhört konstigt, som vanligt. Men det har han. Vi hoppas han ska gilla en valsafari i nordliga Norge i sommar. Den näst yngste ska flytta dubbelt så långt bort som han bor nu och bli skåning. Vad ska jag göra åt det annat än gratulera? Är ungarna lyckliga är vi lyckliga. Är dom olyckliga får vi hjälpa till på alla vis så det kan bli bättre. Så är livet.

Jag ritar och ritar och tar hand om morsan (nej, jag tar mest hand om hennes katt) och läser böcker. Försöker stanna tiden ibland. Ritandet har snart nått till den punkt där jag tror mig ha mitt bokmanus klart. Idén är flera år gammal så det är på tiden.Sen har jag nästa bokmanus i huvudet, men det handlar mest bara om bilder. Målandet är meditativt, har jag märkt. Ibland kan det vara på gränsen till ett hinder, men det återkommer jag till när jag vet hur jag ska formulera mig.

Blablabla, känns det som, just nu. Men skrivandet är viktigt. Också. Jag skriver för att veta vad jag tänker, sa någon. Helt rätt. Fast just nu känns inlägget som lösryckta meningar. Okej då.

Älskade oas - Näkten. En spontanfika på en kylig veranda. Tyst, alldeles tyst. Men hackspetten hörde vi.

Arbetsrum, från en värld till en annan.

Kul med en traktor i solskenet, mitt i stan på gräsmattan.

Choklad, choklad, choklad.....

/E

söndag 13 januari 2019

Lite choklad, så...

God fortsättning på dig. Jag hoppas att du dricker mycket choklad. Glöm för all del inte den gamla hederliga vattenkakaon: en rågad matsked kakao, två rågade teskedar socker och sen minst tre rågade teskedar grädda om detta nu går att "råga", men ja, ni fattar... Rör ihop och fyll på med kokhett vatten. Ingen mjölk och sånt, utan just vatten. Eventuellt kan man ju dra till med ett lass vispgrädde ovanpå till storfesterna, men då är det inte samma sak längre.

I dagarna har vi haft julgransplundring. Det vill säga jag hastade ut med allt rött och plockade in allt blått. Vi gör så, byter liksom kollektion. Nu är det blått fram till våren. Då kommer pastellerna fram och sen blir det grönare ju längre in mot sommaren vi kommer. Lilla mamma har kvar sina julgrejer. Det är inte så lätt att byta om till vår hos henne om hon inte är på humör. Men julavslutning har vi haft och då hade vi rekorderligt bullfika och pratade faktiskt om kakao. 
- Minns du att du alltid väckte oss med en kopp kakao på säng varje morgon innan vi skulle till skolan när vi var små? sa jag och hoppades se en glimt av kom-ihåg.
- Var ni så bortskämda? sa mamman bara och sörplade kaffe. 
- Bortskämda? Nej, det kallas omsorg om sina barn på hög nivå. 
- Jaha. Ja, kanske jag minns det, då, medgav hon. Kakao? Kan det ha varit bra det?
- Japp, det tyckte i alla fall vi. Knäckemacka fick man också. 
Mamman konstaterade att vi har ju ändå "vårte som folk" så det var väl bra då.

Jag minns tydligt hur man liksom mer eller mindre sovande satte sig upp vid det där bruna fällbordet och drog in kakaolukten i näsan ordentligt. Sen var man på g. Antar jag. När vi någon gång drack choklad (nej, kakao, menar jag!) andra tider på dagen kunde man ta lite av den där kakaosmeten och bre på knäckemackan innan morsan kom med hetvattnet. Då hade man en mycket god macka och en mycket god kopp kakao. 

Någon gång har jag faktiskt gjort en kopp kakao i vuxen ålder. Men det är inte samma sak. Hittade ett recept på vansinnigt god drickchoklad med chili och ingefära och apelsin och grädde och mer choklad... Ja en riktig kärlekshandling att bjuda någon på. Prova det. Och så en sista varning: drick inte Oboy. Fast det kanske inte finns längre? Surrogat till en gammal hederlig kopp kakao. Urk.



/E.

torsdag 3 januari 2019

2018 - Händelser jag gärna minns och varför





JANUARI

All denna snö - plötsligt var man som barn igen. Jag kunde inte låta bli att ta fram ett gammalt foto från 1966 och minnas hur det var när man överlycklig dränktes i snömassorna och byggde grottor överallt. Inte så kul för de vuxna som skulle ta sig till arbeten och skotta sig ut varje morgon om plogbilen och vägskrapan inte hunnit med. Men i nutid bor vi i stan. Här kan man inte bli insnöad så lätt. Eller kan man? Jag kan ju säga att flinet fastnade i mungipan på de som tyckt till om en bondtraktor i stan när maken plöjde undan snökanterna åt diverse grannar. HAHA!
 Slutsats: Traktor är bra att ha. 




FEBRUARI
Vi får fira mamma som fyller 88. Mamma är glad och uppskattar tårta och fest, men lever numer mesta tiden i sin egen värld. På något konstigt sätt känns det skönt att se hennes saker som hon gillar och alltid har haft: böckerna, keramikräven, foton av barn och barnbarn och tavlor målade av nära och kära. Det gör att mamma ännu är mamma. Dessutom har hon en katt, den brukar ligga och sova på soffryggen med utsikt över gården. Utan katt ingen pigg morsa. Och hon kan fortfarande uppfostra mig lite när jag kommer på besök, vilket är rätt så ofta.
Slutsats: mammor är alltid mammor även om de byter världar.


MARS
Malta igen. Ett återseende efter nästan 40 år. Vår första charter, samma stad. Vissa delar är orörda. Det blir en speciell resa för att återse och återuppleva en del minnen. Inget är dock som vi minns, kan vi konstatera men visst känner vi vagt igen oss på vissa platser. Det är svalt, det är lagom. Inga bad men vi gör som vi brukar och  vandrar runt och utforskar. Sista dagen får vi tungt besked att min svärmor, pojkarnas farmor och Thereses mormor, gått bort. Skönt att vi är på väg hem.
Slutsats: Inget är som förut



MARS
Påsken blir konstig, sorg och glädje blandas i en enda röra. Svärmor blir säkert lotsad in i himlen nästan hundra år gammal. Alla våra barn samlas och det blir ett fint återseende som trots begravning och saknad även rymmer en del härliga stunder. 
Slutsats återigen: Mammor är alltid mammor även om de byter världar




APRIL
Nånting mitt mellan spontan och planerad resa till Askersund för att köpa en skopa till traktorn. Bil och släpvagn släpar oss genom vårsverige. Jag älskar den här typen av tripper och vi stannar en natt för att vi är tvungna på Rättviks mer eller mindre stängda camping. Eftersom vi har erfarenhet av campingstugor och bara ska sova och äta har vi inte med mer än sovsäckar och enklaste matsäckarna, typ sallad i plastbytta, liten burk nescaffe, liten burk torrmjölk, två youghurt och semesterlyxen två små ölburkar. I stugan finns en kokplatta men utöver detta inget. Inte en enda skymt av en kastrull för att koka morgonkaffet (livsviktigt) i, varken i köksskåp eller i servicehus. Två timmar innan allt öppnar som kan servera oss kaffe inser vi att nöden inte har någon lag och att en av oss är gammal scout. Alltså experimenterar vi med att dela en ölburk i mindre delar och kokar således en deciliter kaffevatten var åt gången. Viss rökutveckling dock, men inget brandlarm gick. 

Slutsats: Res aldrig utan kaffetermos. (Kunde ju skriva res aldrig utan öl, men det faktum är att det inte vore samma sak)







MAJ

Familjevis tågar vi in i Fryshuset för att se om ett visst rockband tar sig vidare i finalen. En vårhelg i Stockholm tackar man inte nej till precis. Den innehåller också mer än att se en av prinsarna i familjen ha växt till en mycket duktig rockmusiker, även om nu detta var det allra viktigaste. Maj  - det innebär körsbärsblomning och vackert väder med smak av sommar. 
Slutsats: Stockholm är bäst i maj och ungen är en värdig rocker.



MAJ


Långa kvällar med iskall jordgubbssaft med citron a la Gitta. Favoritmånad i kubik. Alla planer görs upp, ljuset finns med dygnet runt, det knoppas och det grönskar och växtvaruhusen annonserar vilt. Kartboken åker fram, hojarna ses över, så många middagar som möjligt intages utomhus och allting börjar lukta semester.

Slutsats: maj är den viktigaste månaden i sortimentet.

JUNI


Midsommar firas i Dalarna. Vänner med gård vid Siljan bjuder in och allt blir precis som bilden av svensk midsommar brukar se ut. Goda middagar, grillning, midsommarknytis, majad stång och pilkastning på liten festplats i liten by. Kan det bli bättre? Liiiite kallt så som sig bör och en envis förkylning för min del som säkert inte blev bättre att 45 raka mil på hojen från hemmet till Leksand. Men avrostning inför långresan behövs och nu är sommaren inledd på allvar. 
Slutsats: midsommar i Västanvik är på riktigt.



JULI


Årets hojresa går till Moseldalen. Första mötet med området där Mosel och Rhen går samman sker på motorvägen i närheten av Koblenz. Vackert så det gör ont med en knallröd sol som hänger över floddeltat och staden. Jag kör inte i diket men överraskad av utsikten är det svårt att hålla kurs. Vi stannar i Moseldalen några dagar och tar oss sen ner till Bodensjön och Alpranden innan vi åker uppåt genom ett hett och platt Tyskland. Gästfriheten och vänligheten vi möter är översvallande och resan blir mer än lyckad. Trots det känner jag en viss hemlängtan när vi tar oss genom ett nästan dagligen 30-gradigt landskap som kräver dusch så fort motorn stannat. Men det var det värt.
Slutsats: Tyskland är ett utmärkt semesterland.


JULI

Vi inviger bryggbåten på riktigt med utombordare, ankare, sjölukt, vattenkluck och solsken. Underbara oas. Det finns folk som går kurser för att lära sig slappna av och varva ner. Vi åker till Näkten. Kryssar fram mellan öarna och njuter av att vi har detta smultronställe. 
Slutsats: Näkten = mindfulness




AUGUSTI


Ett sms: "Hej! I morrn kommer jag och I! Tänkte hämta me mej lite grejer så vi kör till Östersund i morrn..."
Jaha. Prins nummer ett överraskar alltid. Snabba ryck. Glad blir man ju alltid - vem vill inte se den som bor längst bort lite oftare? Tur vi inte planerat att vara borta....
Slutsats: Det är underbart när utflugna barn kommer hem. Alltid.


SEPTEMBER


Jag tar mod till mig och kastar bort Nallepu. Han har brutit nacken och tyvärr fått lida i flera år på det viset. Han är skinnflådd och opererad men livet har runnit ur den träullsstoppade krabaten. Nallepu har följt med sedan jag var ett par år ungefär. Idag känner jag fortfarande hans lukt och mjuka päls (åtminstone där den inte nötts av) som tröstat och vattnats av både glädje- och sorgetårar genom åren. Han får bli en änglanalle och detta foto ska ramas in. Eller så ska han få en egen bok, kanske. Nåt ska jag hitta på.
Slutsats: En nalle säger mer än tusen ord.



SEPTEMBER


Vildmarksvägen får avsluta hojsäsongen. Denna vidunderliga resa på så nära håll kör vi en helg för att återse Stekenjokk och vägen över fjället som är så fin att åka på. Minnesvärt - något att göra om ofta. Vi hyr stuga i Gäddede på campingen, en positiv överraskning. Rekommenderas. Dessutom tar vi en sväng till Namsos för att klämma i oss lunch dagen efter. Vilka pärlor vi har i vår närhet!
Slutsats: Jag kommer inte att flytta från Jämtland någon gång.


OKTOBER


Ställer ut mina sagobilder tillsammans med en vän. Det kommer många människor på vernissagen i Krokoms lanthandel. Det är fint att ställa ut där. Men jag kommer nog att hitta andra vägar för mina bilder. Ibland vet jag inte vad de kan vara bra för. Jo, jag vill nog att de ska leda till samtal med barn eller för all del alla åldrar. Vad är det i bilden? Vem? Vad tror du? Var skulle du vilja vara? Vad kommer du att tänka på? Kanske blir det en sagobok? 
Slutsats: Jag satsar väl på att göra klart den där boken då.


NOVEMBER


Stockholmtripp. Dels för att träffa delar av familjen och dels för att se det nyöppnade Nationalmuseum och Midvinterblot.
Det är inte samma känsla som då jag såg den första gången. Är det verkligen samma tavla? Trångt och fullt av folk inser jag att vi kan åka hit en annan gång. Men i övrigt är allt som det ska. Vi äter gott, umgås gott och känner oss rika.
Slutsats: Midvinterblot kräver en utredning.



DECEMBER


Massor av snö vräker ner lagom till jul efter att ha hållit oss på sträckbänken ett tag. Som vanligt är det underbart roligt att pynta, klä julgranen , köpa en ny porslinstomte, hänga upp smällkaramellerna och farmor girlanger, tända alla ljus och stjärnor och stakar och lacka och smyga och fylla julgransmattan med paket. Och laga all god mat. Och bädda alla gästsängar. Och så kommer ALLA att vara här några dagar ytterligare en jul. 
Slutsats: Julmys är ett livselixir.



Tacksam för ännu ett års livserfarenhet.
/E.



söndag 30 december 2018

Tacksam och förundrad

Julen har vandrat vidare och i backspegeln ser jag en dryg vecka med två vuxna hemvändare som bott här i föräldrahemmet ("ja, det här är mina föräldrar och det här är deras hem, alltså är det mitt föräldrahem", sa nån.) Som sig bör har ju även de två som finns inom räckhåll till vardags hängt i föräldrahemmet dagligen. Bra det.

I förra huset hade vi tre plan inredda - räddningen för en tonårsfamilj med många önskningar och viljor. Att nu tränga ihop sig i en enplansvilla, förvisso med två extra små sovrum, kan ju vara en utmaning för alla. Men faktum är att det går bra, mycket bra. Man får njuta i kubik bokstavligen. Och ju längre tiden går ju mer förundrad blir jag över våra fyra barns olikheter. De har ju alltid egentligen varit olika, men när man är unge och bor hemma gör man ändå liksom samma saker i en viss utsträckning och har på nåt sätt ganska lika vanor av praktiska skäl. Men hur det spretar nu är så fascinerande. Jag kan inte låta bli att undra hur framtiden, efter oss föräldrar, kommer att se ut. Kommer de att ha nytta av varandra som jag tänker att syskon ska ha? I min värld är man ju liksom bundsförvanter, sittande på ett gemensamt lager av värderingar och minnen om man växt upp tillsammans. Allierade i svåra situationer och beredda att ställa upp i kris.

Jag vet att olikheter ger styrka i ett välfungerande team. Jag stödjer mig på det, så känns det bra. Jag har ju inte velat att de skulle vara annorlunda ändå, bara glada och lyckliga, vidsynta och empatiska personer, beredda att ta reda på hur det verkligen förhåller sig med saker och ting även om det kräver tålamod.

Men en sak har de gemensamt: det digitala flödet som aldrig lämnar deras händer och ögon. Hur kunde det bli så här? Tekniken har alltid haft en oöverträfflig lockelse, det vet jag nog. Minns TV-spelsdebuten och hyra av box på Videoteket när man skulle ha barnvakt. Minns en unges tioårsdag då vi föll till föga och tänkte ok, han får ett TVspel, vi bestämmer ju ändå än så länge hur mycket det ska spelas. Efter det var det som att öppna en flod för farsan kom hem med en dator. (En väninna till mig som också hade en man som släpat hem en dator sa trött att "det var en sak till att dammtorka" och så skrattade vi åt vårt gemensamma öde.) Ja, jag säger att det inte enbart är av ondo, jag klarar mig troligen inte utan min digitala park själv, eftersom jag alltid bär på den och jobbar med den i en skola som håller på att helt digitaliseras. Men ändå, OM inte detta hade varit så utbrett, VAD hade vi då sagt till varandra under en dryg veckas samvaro i en enplansvilla fylld av långa armar och ben och skägg och tatueringar? Hade vi spelat Monopol och högläst ur nån julklappsbok? Byggt en snögubbe bara på kul eller åkt ut i skogen och grillat korv? Jag bara undrar.

Nåja. Jag är glad att vi har det här gänget. Det är bara att gilla läget och vi har ju skrattat massor åt galna filmer som visats via någons konto i sajberspejs och delat roliga klipp och foton. Vi har lyssnat på musik som kompositören stolt presenterat och hållit kontakt samtidigt med vänner som inte är i närheten. Men ibland längtar jag till skogen. Levande ljud och vyer, samtal och lite övningar som kräver andra rörelser än fingrarnas.

Julen har som sagt passerat och jag är lycklig över hur det blev. Och mitt i allt flippande och blippande och skrollande fick jag till det: Jag röt att alla skulle vara tysta och fokuserade för det var Kalle Anka på TV. Lite suck och stånk var det allt, men ett och annat öga bytte skärm och själv fick man fick gosa ner sig i soffan med skägghögen och finna rätt julstämning med rätt personer omkring sig till Allapappapappapappapadiaaa.

/E.


Fattas några familjemedlemmar, men dom ser ju att ha trevligt i alla fall :)


Ingen jul utan paket och gran


Känn lukten av snö!

Bild som genererat ett messengerhjärta från en hemvändare. Känns fint.

onsdag 12 december 2018

Lilla mamma



I går var jag på besök hos mamma. Anhöriga skulle få information. Och fylla i en enkät. Vi var inte många själar där och efter en deciliter glögg och en pepparkaka och en ifylld enkät letade jag reda på mamma. Hon satt i en fåtölj en bit från sina "grannar" och sippade på glöggen.

- Husch! sa hon och reste sig och tog mig i armen. Hon ville hem. Sa att hon fått nån äcklig sockerlag och att det var alldeles för mycket folk ute.
- Det är glögg, mamma, sa jag. Och dina grannar har väl besök, kan ju vara trevligt med lite liv och rörelse.
- Nähäädu, det vare då int!

Sen gick vi "hem" till mammas lilla lya. Satte på TVn för hon ville se om det var nån deckare och så kom en tjej in med en skinkstut och kaffe. Skinkstuten delade mamma systerligt med kattan. Jag föreslog att vi skulle ta fram julgran och några tomtar. Granen för att kolla om belysningen funkar även i år (gran och belysning köpte vi i ett behändigt allt-i-ett-kit förra året), och tomtarna för att  pryda en lite gråtrist kommunal lägenhet anpassad för åldringar som behöver passning och service. Men mamman satte sig på tvären och då ploppade den gamla, rätta morsan fram för en stund. Hon röt att jag fick väl inte ta fram julgran och tomte förrän dan före dan. Punkt! Så har det alltid varit och det är ingen ändring nu! Sådeså!
- Fast jag tror nog vi kommer att pynta lite tidigare i år hemma hos mig, försökte jag. Det blir ju så ljust och fint...
- Det är DU, ja, röt morsan. Du är som en julskyltning, allt ska fram i september! Men näääääserru, här ska det va som på MIN tid och förresten DIN också så var har du fått dom där idéerna från att allt ska fram NU? Två veckor innan jul? VA?? Du och bror din fick då klä granen kvällen innan julafton och DET var stämning, det!

Jag höll ju med och tänkte att julen är för barnen. När det är barn och allt är så där bullerbyjuligt då är det på riktigt jul. Faktum är att vi har varit likadana och sparat allt tills det nästan inte går att vänta längre för då är julen över och så har vi frossat med gran, paket, tomtar och ungar dygnet runt under juldagarna. Kastat ut julgranen i bästa fall fram emot slutet av januari. Men på sistone har det varit tvärtom. Julen smyger in i huset i slutet av november och åker ut till trettonhelgen. Inte så dumt. Men det är ju inte småungar med längre, som sagt, så det är inte så noga. Bara det är jul.

Upplivad av att den gamla, rätta morsan dykt upp för en stund passade jag på att babbla lite om julklappar och Jansson och kolakakor och undrade vad hon ville ha hjälp med. 
- Vi gör som vanligt om du har tid, sa hon, du hämtar mig och så far vi på stan en dag och så hjälper du mig att vara smakråd när jag köper ungarnas klappar. Sen fikar vi. Ska vi säga fredag innan jul? Då har jag kanske hunnit dra av golven och bakat lite?
- Perfekt, sa jag, det gör vi.
Och så nickade den gamla, rätta morsan nöjt och frågade om jag ville ha kaffe så att jag tog mig ända hem, så lång väg jag hade att resa.

Jag påminde om att jag bor tio minuter bort. Gångväg. Men nu var mamma tillbaka i sin värld och sa att jag fick lov att ta det lugnt om jag skulle springa över lägdan.

Ja, ja. Hon har det nog bra i sin värld. Katten spinner, mat serveras och det görs saker för att det ska vara lite trivsamt i vardagen. Men jag tänker att tillvaron är så långt från min gamla, rätta morsa som det bara kan bli. Tur då att hon i sin värld handlar, lagar mat och drar av golven en gång i veckan minst. Och träffar släktingar. Hon trivs med att "grannarna" tittar in med fika, att dom bjuder hem henne på mat och att dom kommer med tidningen. Det är konstigt att ha en mamma som inte längre är mamma och jag funderar ständigt på när det började egentligen. Men dom där stunderna när gamla, rätta morsan dyker upp är kul. Och vi skrattar rätt ofta, faktiskt, både med den nya och den gamla morsan.
Käraste mormor och morfar. Troligen en julafton då morfar klätt granen och vi har klätt upp oss. Vi har tomte i blick. Snart ska det bulta på fönstret... Huset doftar hyacint, barr och lutfisk. Morfar doftar rakvatten och mormor vitlök. Och vi har fått dricka julmust eller enbärsdricka och öppnat ett paket var som fanns under granen på morgonen.

/E

Lite babbel från skrivbordet där jag sitter och ÄGER tiden.

Två veckors ledighet innan vår planerade resa som vi hållit på med sen i julas i princip ska bli av. Husbil inköptes på impuls (nästan) och ...