söndag 5 juli 2020

Sommarpyssel 2 - saker att göra på semestern

Ja, släktforskningen får vänta. Nu är allt fokus på Finn.

Finn är vårt första barnbarn. Man är farmor. På riktigt.

En dag i mitten på juni tog vi husbilen till Malmö där den lille bor. Väl isolerade från omvärlden skulle vi få ta del av den ljuvliga lilla parveln, ja kanske till och med få snusa och bära på undret. Att bila genom sommarsverige får mig alltid att känna förundran över det land vi bor i. Varje gång åker vi nya vägar, varje gång gör vi nya upptäckter. Varje landskap har sin charm. På grund av den outhärdliga hettan (ja, jag tillhör ju dom som gillar det vi ofta kallar "svensk sommar", dvs ca 23 grader och i bästa fall uppehåll), tog vi oss bara korta bitar. Den där gamla husbilen som kostat mekanikern åtskilliga timmar kvällar och helger, den älskar vi. I alla fall jag. Att kuska runt med huset på ryggen och alla tänkbara bekvämligheter - det gillar jag.

Nå, vi landade på en tom camping vid Fryken, sedan på en parkering nånstans i Dalslandsskogarna och på den tredje dagen rullade vi in på en cirkus i Malmö, där vi skulle bo. Eller nja, det var i alla fall en campingplats som ståtade med dyra hus att hyra (cirkusvagnar) samt ett stort cirkustält för eventuella happenings och en foodtruck, tillika. Lugnt och skönt. Vi och några få till. Lagom i dessa tider.

Och så fick vi då beskåda undret, så småningom.  Några få månader gammal, rund och go, låg han där och betraktade oss misstänksamt. Det lilla ljusa håret stod på ända, huden doftade bäbis och armarna var som gjorda att bita i... Ja, missförstå mig rätt. Jag kunde inte låta bli att bita i mina egna ungar heller. Vad jag minns skrattade dom mest. Möjligen kan det ha lett till att en av de små senare blev känd som "han som bits" på dagis och andra lyfte upp sina bebisar när jag och min kull kom.... Nåja, sånt man får fundera över på gamla dar.

Det är så märkligt. Jag och maken får vänja oss vid att se den lille filuren typ tre gånger om år om vi har tur. Ja, fast det gäller nu. Vi har redan planerat för hur det blir om några år då vi förhoppningsvis får rå om längre tider. Du vet, lekstuga, 14 kilo lego, sju hyllmeter sagoböcker, sandlåda, verkstad med allt som behövs för den lille kontnären, musikstudio, sportstuga, räserbil.... Ja, hos farmor och farfar ska allt hända. Det ser vi fram emot. Om ödet vill oss väl blir vi gamla och starka.

Vi var ju tvungna att återvända efter tre dagars oupphörligt snusande och tittande och bärande. Och jag skänker en varm tanke till en som inte längre finns med oss i livet. När vi var nyblivna föräldrar och inte visste hur vi skulle stå och gå eller sitta med den lille fanns Ingrid. Hon bodde två kvarter bort med tre ungar och gubbe. På nåt vis visste hon hur det kändes när man var nymamma. Jag minns glasklart när hon kom in och skyndade sig att tvätta händerna (35 år innan coronatiden) och sen förklarade för oss att "je ske bäre hit och syytt je". För dig som int´begrip så betyder det att man bara ska bära, ha i famn, ha i knät... njaä, det går inte att förklara riktigt. Och så tog hon sen bebisen i famnen och talade om för honom att han hade det bäst som fått oss som föräldrar, att vi var dom viktigaste som fanns och att vi älskade honom över allt annat. Men att ibland skulle hon in och sytta...

Det blev väldigt mycket syttat för Ingrid kan jag säga. Men det är en annan historia som jag ska berätta en annan gång. Saker man minns när man snusar på en bebis.

Som sagt, vi var ju tvungna att åka hem. Färden hem i normalväder gick via Öland, Lönneberga och Bullerbyn, Vikbolandet och Kolmården och väl hemma väntade växthuset med tomaterna och alla krukväxter som släppts ut till sitt sommarbete. Lyckliga farmor och farfar, ja, det är vi det, bjöd in blom- och husvakterna på grillmiddag. Och packade hojväskorna samtidigt. Återkommer.

Som vi längtat - son och sonson.

På väg  =  äventyr

Strömsfors bruk - en viloplats för natten.

Skogspromenad om kvällen. Vem står i skogen?

Södra Öland.

Vita gäss långt, långt borta på havet.

Mönsterås - sova på kajen, inte helt fel med denna middagsutsikt.

Bullerbyn. Åtminstone Norrgården och Mellangården. 

Sörmland i högsommarskrud.

Mot nya äventyr!
/E.

lördag 20 juni 2020

Sommarpyssel 1 - saker att göra på semestern.

Av nyfikenhet började jag söka information om släktingar via en släktforskningstjänst på nätet. Jag sökte på mammas sida. Anledningen till allt var egentligen den där emigrationen till USA i början av 1900-talet. Mormor föddes i Amerika, men tre år gammal fick hon bli svensk då familjen bestämde sig för att åka hem.

Sen jag var liten har jag fått höra att man åkte hem för att hälsa på. Planen var att återvända till Amerika men så gick det där osänkbara skeppet under, du vet Titanic, och då tordes de inte åka nåt mer. De blev kvar. Lite senare fick jag en annan version: mormorsmor Märit kunde inte trivas i Sverige, hon ville tillbaka till USA. Därav beslutet att återvända. Men som det blev som det blev, så fick Märit tre barn till och skötte ungar, kor, grisar och höns på en liten gård i skogen och sen dog hon ung, tyvärr. Då fick mormor ta över. Fjorton år gammal fick hon pyssla om och göra sin mamma snygg fast hon var död och sen bli mamma åt sina småsyskon med allt vad det innebar medan pappa Erik skötte jord och skog.

Som liten och under min uppväxt var det liksom bara så det var. Mormor hade suddiga minnen från Escanaba, där de bodde. Men hon hade sparat några mynt hon fått för att hon ”dansat” på båten och i hennes dagbok finns recept på Fry Cakes.  Som mellannamn hette hon Constance. Jag kände ingen som hade en mormor som hette Constance så det var minsann nåt att skryta med. Mormor berättade också om sin uppväxt på den där gården och det hände att vi åkte dit. Särskilt när nån av hennes syskon hälsade på i sin barndoms trakter. Efter mormors död hände det att min mamma och min morbror ville åka dit, fast de aldrig har bott där. Då fick vi ungar följa med och fika på brotrappan och känna historiens vingslag. 

Men just det där med Amerikaresan är spännande. Jag har plöjt ett antal passagerarlistor men har ju faktiskt ingen aning om varifrån de åkte och var de landade. Bara var de slog sig ner. Jag fortsätter läsa och leta. Gamla brev säger inget om emigration och resa och de tidiga åren over there och mormors lilla dagbok som jag har berättar inget. Däremot har jag fått detaljer från livet på den lilla gården och tänker att mormor var bra på att berätta och beskriva även om det är fragment. Att hon som 11åring fick gå och handla åt familjen, tex. Först ner genom skogen, sen över Indalsälven i båt (hennes far rodde för vattnet var för strömt) och sen en nätt promenad till affären i Björnänge (?) och sen tillbaka ner till stranden och invänta sin far. Och ändå fast det var lååångt och tungt och ensamt har hon beskrivit allt det vackra i Åredalen med fjäll och skog och vatten och dofter och ljud. Hon har också skrivit hur lyckliga de var trots ont om pengar, en död mamma och plikten att ta hand om sin småsyskon. 

Mamma har också både skrivit och berättat sånt som jag fått ta del av fast det är en annan tid. Om tidiga mornar i iskallt kök, om låååång väg till drömjobbet på affären och så lycklig trots brist på pengar och dagens lyx. Det där kommer ofta fram nu när jag gräver i gamla minnen både i dokument och brev och annat. Den där lyckligheten.  Det är nåt speciellt och jag tror att det var meningen att de skulle bli kvar där i Åredalen. Jag har forskat långt bakåt och ser att på mormors sida håller vi oss runt Renfjället och på morfars sida runt Hammerdal och Lit. 

Vi är jämtar ända tillbaka till 1400-talet. Känns fint, det.
Återkommer med mera spännande saker.  Här ses ett par minnen, ytterligare en generation som fick sitta på sina förfäders bro i Tvärsätt och naturligtvis njuta av Tvärån, fast storebror ängsligt håller fast lillebror. 




/E.



söndag 7 juni 2020

Lössläppt äntligen.

Luktviolerna tar sig.
Regnet strilar och växthuset doftar. Tomatplantorna är tjocka och fina och luktärterna kommer så sakteliga. Ljuvliga tid. Vi stålsatte oss för att inte kunna resa i sommar och jag hade precis räknat ut hur min rastlöshet skulle få utlopp i trädgård och stuga. Då kommer den efterlängtade reselättnaden.
Jag släpper det jag har för händer och riktar blicken mot packningen. Det vill säga köket till husbilen som står diskat och klart på köksgolvet. Kommunikationsradion till motorcykeln. Kartboken - roligaste vägarna. Var är den? Växthusspaden slänger jag på golvet.

Vi ska få se vårt barnbarn live. Fattar du? Längtan är stor, fast vi inte kan föreställa oss hur den ska vara sen. Efter att vi har (förhoppningsvis utan hinder av minsta snuvasymtom) fått snusa på den lilles huvud och hört hans röst. Hur är längtan då?

I förmiddags videochattade barnbarnet med sin farmor och farfar. Han blinkade flera gånger och vinkade vilket uppenbarligen betydde "kom genast hit". Han sa också nåt men det är hemligt. Nåja, vi får åka till Skåne - inte det sämsta. Eftersom det eviga åksuget i min tarm har hållits tillbaka med mer våld än vad jag anat, satte jag igång med att - städa. Just det. Om jag inte får åka NU, måste energin ut nån annanstans. Du vet, stryka gardiner till stugan och skura kaklet bakom spisen. Och absolut INTE jobba en enda dag till fast det är två veckor kvar. Jag har inte tid med det. Jag måste packa. Och sticka en barnkofta. Baka kakor och göra en lista på vad mamma behöver.

Den lille väntar. Jag ska bara tanka.

/E






lördag 30 maj 2020

Ooooh, sommarnatt...

När det blir den första sommarkvällen och sommarnatten längtar jag alltid till urhemmet. Det går aldrig att bortse från. Förr tyckte jag att det bara var ett tecken på svaghet, typ att jag ännu inte flyttat hemifrån och växt upp. Andra gånger har jag tänkt att andra kanske tror att jag blivit övertalad eller inte sett nån annan utväg än att dra. Men så är det inte. Jag älskar min stad och att bo i hjärtat av Jämtland. Jag skulle inte vilja bo nån annanstans. Men den där längtan den är jag stolt över numera och berättar gärna om den. Det skulle kunnat vara värre, jag är tacksam att jag har det jag har med mig i livet. 

Jag säger ofta att jag kommer från världens vackraste by och fortsätter envist att säga det. Och inget kan ta sommarnätterna i Åredalen ifrån mig. Rent krasst är det ju så att jag kan åka dit när jag vill. Därför bor jag lugnt kvar i min stad och tänker att ett par timmar bort, så...

Första sommarkvällen var i måndags. Växthuset fick sina tomatplantor och lavendelkrukorna trängs. Pelargonerna är utflyttade och samsas med murgrönan. Check. Nu är frön i jorden som ska se till att väggarna kläs av väldoftande blomster. Luktärter och bönor. Men det var när jag fann en påse grekisk lövkoja som jag fick en sån vansinnig längtan ”hem”. 

Mamma planterade då och då grekiska lövkojor i rabatten utanför huset, mitt barndomshem. På kvällen när vi rekat styvmorsviolsbeståndet och var på väg in i huset kunde mamma stanna tvärt och dra in den ljuvliga doften av lövkojorna i näsan och säga:
- Nu är det verkligen sommar. 

Jag gjorde ju likadant, förstås. Och dessutom kallade vi inte den väldoftande lilla lila blomman för grekisk lövkoja, vi trodde de hette luktviol eller nattviol eftersom de bara luktar på kvällen. Märkligt. Det var sommar. Det var luktvioler och en lila Åreskuta och höfläkten i Danielssons och en motorbåt på Indalsälven. Huset luktade trä när man kom in och kanske en avlägsen doft av kaffe och lite gammal och seg sockerkaka. Och snart styvmorsviolslukt när mamma fyllt en skål med sin bukett. Sen satt vi där i tystnaden vid köksbordet. Tittade på kvällssolstrålarna som låg  på gräsmattan och drack en kopp te med skorpa och marmelad. Eller gammal seg sockerkaka, ifall man ville. Kände hur fötterna liksom kändes lortiga av vägdamm och visste att jag måste tvätta tassarna handfatet innan jag hoppade i bingen. 

Allt det där överfaller mig alltid första varma sommarkvällen. Var jag än är. Och en överjordisk längtan. Återkommer med rapport om växtligheten. När jag ser om luktviolerna tar sig. 





E.








E.











söndag 24 maj 2020

Nu är det tvärtom

Jag ser tillbaka och inser att jag ofta säger att tiden springer. Det gör den väl också, i alla fall ut mitt vanliga perspektiv. Men, just nu har jag upptäckt att jag tycker tiden går oändligt sakta. Inget händer. Samma gamla pandemi, samma gamla nyheter som alltid säger olika saker men ändå samma:
Alla blir smittade men se upp så att du inte blir smittad. Håll avstånd men ok att krama en släkting, till och med bättre än att ta i hand. Åk inte men åk om det är nödvändigt. Åk till sommarstugan och stanna där men åk inte alls. Dom flesta märker knappast av sin sjukdom men för det mesta blir man väldigt sjuk. Det här är över till juli men kommer nog aldrig ta slut.

Allt beror på var man råkade lyssna/läsa.
Jag tror fortsatt på att hålla mig (oss) från andra men omöjligt i jobbet där vi trängs och det verkar plötsligt ok. Det hör väl till. Ett råd hit men ett annat dit. Suck. Jag som är så sjukt beroende av struktur och en plan i vardagen. För övrigt trivs jag alldeles utmärkt med att hålla mig från andra.
- Du har blivit som jag! sa svärsonen glatt. Han som inte nån gång stuckit under stol med att han gärna skulle vilja bo långt från folk.

Varför går då tiden så erbarmligt sakta? Jo, det är som att trampa i en seg deg. Varje dag segar sig fram. Det är fyra oändliga veckor kvar till semestern. Varje dag är som rysk roulette, bli sjuk eller inte bli sjuk. Snö eller inte snö. Betyg eller inte betyg...

Jag har planterat om tomaterna. De har växt sig ur krukorna. Men de går inte att sätta ut i växthuset, frostrisken är för stor. Jorden innehåller naturgödsel och alla står i mitt rum samt i köket. Ska vi nu vakna till bajslukt varje dag? Varför går det så sakta? Varför är det inte juni nu?

Finns det nåt bra då? Jo, det är klart. Jag städar bäst när jag lyssnar på ljudbok och betar av den ena efter den andra. Varvar med pappersbok om ändan vill sätta sig ner nån gång och händerna inte vill laga mat eller rita. Det finns såna stunder också. Men nu är det så att min tänkta barnbok snart är klar och det fattas bara att texten kommer på plats. Idag gjorde jag sista bilden. Sista bilden. Som jag segat på med detta. Nästa som en långsam pandemi. Men nu tror jag att allt är på plats. Jag firade med att köpa ett paket nya pennor och planera nya bildprojekt och börja beta av listan för Enhenna


Lev väl. Håll avstånd.
/E.

söndag 17 maj 2020

Gravturen. Hemliga platser.

Va?
Jag har en känsla av att det var igår jag skrev i bloggen, men tji fick jag. Det var på dagen två veckor sedan. Å andra sidan har jag sett till att Enhenna uppdaterats, vilket inte är en dag för tidigt. Det finns massor av roliga saker att minnas och idag tog roadtriplusten oss till hemliga breddgrader, hemlig som i hem. I alla fall för min del, till urhemmet. Vi åkte västöver.

- Ska vi ta en gravrunda? sa jag muntert så här i pestens tid.
- Varför inte, sa maken och var fortare ut genom dörren än jag. Vi lämnade glatt krattning och fönsterputs till nåt annat århundrade. Och så tog jag med ett par penséer i lerkrukor som mormor skulle ha gillat. Tänkte hon behövde lite blommor i sitt hår.

Vi tog alltså en gravrunda.

Gravrundan tog oss både till Duved och Åre. Våra morföräldrars minnesmärken stod kvar ordentligt och en och annan morbror och moster åt både maken och mig. Mormor och morfar fick en pensée var och så vinkade jag åt barndomskamraterna (alltså gubbarna och tanterna i byn) som ligger utspridda runt mormor och morfar. Det brukar komma upp en massa roliga minnen när jag ser alla dessa namn och då kan det hända att jag behöver besöka HEMliga platser som förstärker det jag vill minnas.

Samtidigt passar jag på att samla på mig idéer till nya inlägg i Enhenna. Ofta krävs att jag ska vara på plats för att minnas roliga och knäppa saker. Jag vet att jag ofta sagt att jag haft det och har det oföärskämt bra. Jag trivs med livet och har så gjort för det mesta, med sorger och annat trist som hör livet till, men ändå. Och ofta kommer jag tillbaka till barndomen i världens vackraste by. Jag har gjort den till en guldskimrande barndomsdröm med snälla vuxna överallt och inga problem i hela världen att bry sig i. Så enkelt är det ju inte men ändå. Jo, nästan. Det är därför Enhenna är viktig.

Efter gravrundan och en del idéer åkte vi hemöver igen och just när vi passerade mitt barndomshem på avstånd kom jag på en annan gång i en annan tid då jag stod på lägdan framför mig. På den tiden fanns det höhässjor fullt på lägdan. Jag hade gömt mig bakom en sådan hövägg och fångat in en katt som jag tänkte prova att sätta koppel på (läs snöre) och leka hund med. Men kattens matte anade ugglor i mossen och tur var väl det. Ja, det är en annan historia som jag tror Enhenna får regissera. För att du inte ska förfäras kan jag lugna dig med att jag aldrig skulle kunnat skada någon levande varelse. Jag utgår alltså från att leken inte hade funkat ändå.

Ja, nu stod jag där och glodde ner över lägdan och mindes saker. Det är hemliga platser, precis just en punkt där man minns något speciellt. Jag har några på lager, platser alltså, men vill inte avslöja alla. Men lite bilder kan jag bjuda på.

2020

1990

 Här ifrån har jag utsikt över ett antal hemliga platser. Det känns som om det var bättre förr.





Hemlig plats. Ganska lugnt på den här bilden, i alla fall. Hör du regnet? 




Plats med märklig dragningskraft fast jag vet inte varför. Men nåt är det i alla fall.





Ja, så där håller jag på. Säkert kan det här inlägget leda till en fråga om jag är berusad, tokig eller allmänt ålderssvamlig. Tack, jag tror inget av detta. Det är väl bara det att nu för tiden skriver jag vad jag tänker utan att ta så mycket hänsyn till vad folk tycker. Det kan behövas lite text som inte innehåller nya rön om hur jorden går under och vi alla långsamt utplånas på olika sätt.

Jag tar en gravtur med maken jag. Det är fint, det. Som när man var liten och morsan sa att "je ske fära på graven, je, ske da fålj mä?" Det gjorde man ju gladeligen. En tur in till byn, och kanske, om man hade flyt, ett besök på kiosken på torget och glass eller tidning och en chokladbit. Idag hade jag flyt igen, så här femtio år senare. Glass blev det och så öppnade sig det där minneshålet som gör att jag vill skriva.

söndag 3 maj 2020

Bilkarantän - coronaturerna

Så här i pestens tid gäller det att byta läge så gott det går. Vi är ju gamla vägdrivare så för oss är det ingen konst att hitta på små förströelser. Rastlösheten som gör att man måste iväg ibland har jag för länge sen förlikat mig med, maken likaså. Det funkar så här, att nån av oss säger att vi har en sak att göra idag. Sen följer ungefär samma mönster:
- Eller ska vi ta det senare så kan vi ta en tur till...
- Jo, det skulle vi kunna.
Sen packas kaffekorg. Och det där vi skulle göra sen det gör vi alltid sen. OK, det kanske inte går så fort med allt, men det kan ju vara det som är meningen. Efter mitten av mars har det varit så hela tiden, särskilt sen reseavrådandet trädde i kraft. Samtidigt får vi höra att vi ska försöka leva som vanligt men inte göra det och inte göra det och tänka på det och det. Jaha, vi isolerar oss alldeles utmärkt i bilen. Synd man måste göra avbrott för jobbet. 

Här kommer att antal bilder från vårt vackra landskap i vår och vårvinter, från april till maj. De flesta tagna genom bilfönstret i farten vilket innebär att de är just till för att påminna om dagen som var och dessutom har alla ett passande gult filter just nu då världen känns en aning pissgul i coronatider.








Det var barmark heejm...

Innan Isön. Oviksfjällen i bakgrunden och sörjig is. 


Ensligt i Hovde. Men kaffet var gott.

Lagom dag att åka runt på. Vart är vi på väg? Tja, kör mot Ångsta, eller nåt...

Kan man få hyra här? Som ett tåg i skogen i Ångsta.

Ibland tänker jag att det skulle vara fint att vara eremit. Skogen, huset, fåglarna... Och så gärna maken. Fast då är man ju inte eremit? Eremitduon A-n.

Kvarnen i Ångsta. Spöklig miljö nu, fritt fram för fantasin.

En Trisslott till den som kan se gamen. Vi hittade trädet bakom kvarnen. Grenarna påminner om spindelben, eller hur? Eller för mycket mascara. Det har man ju varit med om.

Om man slänger fram en arm med en kamera framför maken som kör och tar en bild i farten blir han inte alltid så glad. Men jag samlar på bilder (inte nödvändigtvis så proffsiga, mer som dokumentation av stämningen) och då är denna perfekt. 


Ett litet hus fullt med lera (torv?) och en isig sjö - kan det vara Bodsjön? 

Nånstans i skogen mellan Lockne och Bodsjö

Majmiljö

Ja, nu är det mer åt Persåsen till. Kvissle kanske.

Ja, det är nog Kvissle, i Berg. Det finns visst Kvissle lite här och där.

Nytt fikastopp denna dag i Hoverbergs hamn.

Hoverberg

Lågvatten än.

Ett lusthus vid vattnet. Men jag har ett växthus på gården. Och nöjer mig med det. Och en bryggbåt i Näkten. Väldigt nöjd. Väldigt.

Nu blev det vårligt. Röda små hus susar vi förbi. 

Mot Vigge, nånstans. Ett Hoverberg och en Storsjö. 

En lägda. 

Och en lägda till.

Lilla Ede, en liten värld för sig i skogen mellan 45.an och Mariebyvägen. 

Bäcken. Den där bäcken saknar jag från Solbergstiden. Faktiskt. Ljudet av en bäck är magiskt.

Ytterligare en lägda. I Solberg, just. Det är som i Skåne. 


Och där skymtar stan. Vi kommer liksom alltid hem lagom till god middag och en känsla av att vara rik. Man behöver inte fara långt - kom ihåg det. Kaffekorgen passar på alla ställen och alltid blir man lika lycklig över att det finns så många guldkorn i ens egen närhet.


Nya turer kommer. Med eller utan bilkarantän.
/E


söndag 26 april 2020

Tomatodlingen plus ett samtal med trädgårdsmästaren





Tomatfrön från växtbutiken. 40 kronor. Noggrant sådda och placerade på rätt ställe.

Salladsrest uppfiskad ur kompostpåsen, väl indränkt i olja, vinäger, chilipeppar och fårost. Slängd ovanpå jorden i en kruka som innehåller gammal jord med ett par fruktfrön i som aldrig velat gro.

Vad lärde jag mig?

1. Tomatfrön är överskattat köp
2. Marinerad kompostrest gror fortare än dyra tomatfrön
3. Hobbyodlare gör ständigt nya upptäckter.



Efter att ha sett på TV hur man kan odla diverse träd och buskar i kruka och övervintra dessa bestämde jag mig för att besöka något proffs och höra vad som funkar för detta ändamål i växtzon 7. (TV-odlare brukar ha en viss förkärlek till växtzon 1-5. Sen tar det liksom slut. Övriga växtzoner nämns inte eller liksom dribblas bort om nån reporter kommer ihåg att fråga.)  Jag såg i alla fall framför mig krukor med fina träd och buskar som skulle kunna pryda växthus och så småningom altan. Sagt och gjort. Mot växtbutiken. 

Trädgårdsmästaren stod i det stora tomma växthuset och friserade kunnigt ett litet träd i kruka. 
- Hej, sa jag, jag undrar om du kan ge lite tips. Jag såg ett program om odling av buskar och små träd i kruka som man sen kan övervintra... Kan du tipsa mig om bra växter?
- Ska du ha dom inomhus på vintern?
- Eh, näääe, dom ska alltså stå ut med vintern, visserligen med isolering typ nåt...
- Det går inte. Finns inte. 
- Men jag såg ju...
- Dom där TV-påhitten. Nädu. Det går inte. Kommer inte å funka. 
- Nähä. Ja, då får jag väl nöja mig med lavendelfältet jag planerar, sa jag. Dom verkar ha överlevt.
- Nä, det tror jag inte, dom är nog döa.
- VA? 
- Folk köper lavendel och planterar och tror det ska gå bra, är det här Frankrike, kanske? Va? Nähädu. Det går inte.
- Me..me..men...  
- Köp nån bärbuske och sätt i jorden och en lavendel i en kruka och sätt på bordet. Dom där TV-påhitten dom ger jag inget för. 

Trädgårdsmästaren återgick till sitt lilla träd ( i kruka, men det stod nog inne hela vintern, förstås) och knipsade lite här och där. Suck. Lavendelfältet blir inte av. Kan det vara så att jag borde ha insett det fast den där blomsterbruden på växtbutiken glatt sålde lavendel i fjol och uppmanade mig att plantera trädgården full? Jag vill minnas att jag i alla fall frågade något om växtzon men fick som vanligt ett svävande svar om att det nog ordnar sig. 

Jag har i alla fall fått besked. Klara besked. Inga krukor utomhus. Ingen lavendel.  Enebuske borde väl funka? Dvärgbjörk?Återkommer i ämnet när jag valt bärbuskar. Slipper i alla fall köpa isolerade krukor.
/E



söndag 19 april 2020

Saker att roa sig med i påsktider under två veckors isolering efter en förkylning

Man kan ju alltid börja städa växthuset. Tömma det, skrapa bort mossa och inkräktande grästuvor från i fjol mellan stenplattorna.  Snart så. Samlar lite energi för det. Med kaffe, god bok och lite slötitta på snön.

Det är inte många dagar sen vi promenerade över isen från stan till andra sidan . Fin tur det.  Tacksam att det går.

Man kan köpa frö ( minns alla de ljumma sommarkvällarna  i Såå då nattviolerna började dofta: ett riktigt sommarminne. )    Och sen fick jag ju tag i jäst som plötligt blev en bristvara i pandemins spår. Varför vet jag inte än, eftersom mjöl och socker och margarin finns i överflöd. Hmmm.... 

Efter att ha fått en hjärtknipande fin bild på mitt första barnbarn och hans pappa, nyss hemkommen från BB,  kom jag att tänka på när vi själva som nyblivna förvirrade föräldrar kom till vårt hem. Underverket satte vi ifrån oss på vardagsrumsbordet, den nyblivna farmodern bjöd på jordgubbstårta och sen fick den lille magknip när jordgubbarna passerade amningssystemet. Jisses, mer än 35 år sen.

Man kan ta en biltur för att bryta isoleringsförlamningen.  Vi åker nordost över till skoterparadiset.  Snön ligger meterhög på sidorna av vägen och vi hittar en öde fiskecamp där vi nödgas låna toa. Typiskt. Då blir man ju tvungen att köpa kaffe. En slät kopp, tio minuter på en tom veranda och sen ini bilen igen för att se om vi kan hitta en bra plats att intaga vårt medhavda fika på...😂😂

Sådärja, nu är det mer vårligt. En bra bok och en god gin och tonic.  Då så.  Växthusperioden invigd. 

Baka, baka liten kaka. Provar att göra en ”radiokaka”, det var länge sen. Utan jäst. Den köpte jag bara för att ha. Eller nej, jag skojar bara. Jag bakade limpor. Oroa dig inte, jag är ingen hamster.  Bingolotto kan man ju alltid spela också. Vi vann inget. 

Jo, man kan ju alltid ta fram gamla kort för att skaffa lite inspiration till diverse bilder och berättelser. Jag, min brorsa och vår mormor Ester Gerda Constance poserar framför Rönnen Den Större. Till höger vår nya bostad, en lagom etta med god ventilation, bohemiskt inredd med gräs och smörblommor.

Ny utflykt till fjälls. Hovde  denna gång. Öde ligger backarna, tyst på husvagnsparkeringen men  vi sätter oss som vanligt på en veranda i ensamhet och packar upp ICAmackor med salami och ost och tittar på Drommen. Jodå. Det gick en dag till.
Min enda kontakt med min mamma. Suck. Man ringer på. Någon öppnar en springa. Jag frågar hur mamma mår. Jodå, hon har ätit bra, dricker kaffe med tanterna och tittar på TV. Jag lämnar en kasse med  Hemmets. Journal, en chokladask, tulpaner och en liten tavla med ett litet brev. Hoppas hon minns vem jag är....

Man kan ju alltid köpa extra många tulpaner. 

Utflykt igen. Stugan. Ja, här kan man ju stanna. Garanterat folkfritt, ingen ström, inget vatten , ingenting utom en vedspis, en gasolplatta, ett par fotogenlampor och ett utmärkt utedass. Fast vi väljer att sitta på verandan i alla fall. Topp!

Ok. Erkänner att det är aptråkigt att sitta hemma och glo ibland. Det är då kameran på paddan kommer fram.  

Ja vad gör man mer? Lagar mat....

längtar efter att trängas i en kö, 

längtar efter asfalt och värme, 

...och sörjer över ett inställt Valborgsfirande så mycket retro som det kan bli.  Men det lär ju komma fler år. Hoppas alla hänger med.

Snart är det så här igen. Bilder från förra sommaren kan också pigga upp lite...

...som denna. Tacksam för att vi bor där vi bor . 

Och naturligtvis, så ofta det går, tar jag fram kritor, pennor och penslar. Det måste ljusna nu. Längtar, längtar, längtar....

//E