Bautabjörken och sommartankar

Kolla!

Detta är vad jag ser om mornarna. I alla fall om jag sover utan att dra för sovgardinerna, som vi kallar de mörkfärgade tunga saker som jag hänger upp av hänsyn till vår nattsömn. Jag gillar Bautabjörken. Så länge inte Dagmar eller nåt annat argsint funtimmer härjar. Då är jag rädd för den. Bautabjörken alltså.

Som jag längtat efter den ljusgröna färgen. EN kväll gick jag till sängs och suckade över att trädet var grålila. Vaknade morgonen därefter och trodde jag var i en annan värld. Vilket jag också var, helt plötsligt! Den ljusgröna. Den ljuvliga. När man aldrig går och lägger sig och när man vill vara uppe i svinottan för att inte missa nåt. Trött som en gnu sitter jag här framför datorn i köket och förbereder grillmiddag mentalt. Snart ska det bli action också. Snart, bara kaffet gjort sitt.

När jag var liten var jag lika hänförd. Och inte tog det slut bara för att jag var fjortis lite senare i livet. Då skrev jag spaltmeter i dagböckerna om ljuv sommargrönska och ljusa sommarkvällar. Och framförallt - eftersom jag är uppväxt i ett trähus uppskattade jag också den där lukten som fanns hemma. Det luktade varmt trä, liksom. Till sommarkvällarna hemma hörde också ljud; bruset från stora vägen, bondens höfläkt, grannens feta hund som försökte skälla och enstaka skratt från folk som fanns i närheten av järnvägen.


Ännu lite tidigare i livet satt jag på huk i stora garderoben och glodde på en döende "Blåman". Sommarvärmen stekte träet, det knäppte och knakade i kvällssolen och den stora skalbaggen kämpade där den låg på rygg. Svartblå och läskig. Mormor hade sagt att dom kunde bitas. Jag satt länge och tittade, funderade på om den skulle få hjälp att överleva eller om jag skulle göra omvärlden en tjänst och låta odjuret dö en kvalfylld död där på garderobsgolvet i sommarkvällen, medan mormor dukade fram kvällsfika. Jag valde det senare. Stackars Blåman! Undrar om det kommer att straffa sig?

En gång satt jag på bron här på Slingervägen och glodde på sommarkvällen och funderade över sommartecken, lukter, ljud och minnen. Här hörs naturligtvis hojtrafiken och motorgräsklipparna och så stinker det grillat i kvarteren. Då vet man. Det förekom aldrig hemma på vischan i min gröna ungdom. Jo, kanske att man hörde en och annan hoj (troligen av samma kaliber som den jag äger idag) och då spetsade jag öronen minns jag och drömde mig iväg. Det händer att jag gör det nu också....

Hm, dags för mig att bidra till grillstanken.
Återkommer i gryningen.
/E

Hej igen...

Jag håller på att göra en hemsida med ett enkelt program som inte tillåter varken det ena eller det andra utom en massa länkar....
Därav min bloggfrånvaro. Jag hade liksom hoppats på att på ett par veckor (MAX) skulle jag ha en flashig hemsida med sjutton underkataloger till var och en i familjen som vill vara med och så skulle jag hänvisa dit när tanter kommer och frågar var jag har min ateljé alternativt affär. Det händer nämligen att tanter frågar om det.

Nå, tanterna har fått mitt mobilnummer och jag har blåsor på fingrarna av allt tangentpickande och dessutom har jag utökat min svärordlista med några fler mustiga påhitt.
"Du behöver inte veta något om hemsidor. Med några enkla tryck skapar du din..." Blablabla. Just nu har vi en kycklinggul påskdesign på vår hemsida för att jag känner för det. Min familj är icke tillfrågad. Eller jo, en son nickade förbindligt, liksom, då jag visade honom var han kunde be SINA tanter kolla upp honom. Han är musiker. Då behöver man ha en hemsida. Han kan få plats i min, som en av kycklingarna.

Skrivklådan kom som ett brev på posten efter ett par veckor. Det är ju bra. Jag ska nog ha kvar bloggen, den är betydligt mer lätthanterlig än nåt sprättans hemsideprogram. Saken är bara den att det vore fint att ha bildgalleriet nånstans eftersom jag ritar rätt mycket just nu och tanterna vill köpa mina teckningar. Det gäller att smida.

Men för att inte fastna vid datorn och vara en dålig förebild för mina vuxna barn så tog jag tag i altanskurningen igår. Altanskurandet tillhör sommarfestligheterna i mitt liv. Det brukar börja i maj då första värmen kommer och efter en dags underbart skurande, pyntande och pimpande blir det grillmiddag med en första sittning i den såpdoftande Vita Världen. I år var det regn, 6 grader varmt och jag hade tre tröjor på mig. Men det ska ju ske. Och jag kunde ju som sagt inte glo på skärmen hela lördagen.

Såpa luktar det inte, den var slut. Fick bli Ajax. Penséerna kanske överlever kölden, de lyste ju upp sin plats, så klart. Brandslangen trilskades och sprutade ner halva mig då jag skulle skölja golvet varpå jag fick rysligt ont i halsen i kylan. Men då jag väl börjat gick det ju inte att sluta. Jag framhärdade och slogs med prylhyllan och allt björkskräp som grannens bautaträd förser oss med. Rikligt, kan jag säga. Jag dränkte björkfrön i Ajax och frös om tårna och röt åt familjen att sätta på ugnen. Nån grillning var det inte tal om.

Då kom sommaren haltande på mitt våta golv. Jag slängde mig ner platt på mage och glömde halsont och kyla. En stor humla makade sig fram. Var hade den stackarn sovit? I nån gammal kruka med plastblommor?

Jag avslutade rengöringen av Vår Vita Värld och gjorde humlan sällskap en kvart. Den travade på. mer kavat för varje minut och styrde målmedvetet mot den vita spetsgardinen med pappersrosorna. På nåt sätt kändes det som ett hopp om att sommaren är på väg. För då bor det humlor på vår altan. Stora, tjocka, feta och mjuka ser dom till att det blir stämning. Dom bor i prylhyllan, det vet jag. Där skulle jag också trivas. Bland björkfrön och stadsdamm och en skvätt Ajax.

Varsågoda - ett antal altanbilder att njuta av....direkt från Vår Vita Värld.
Hejhopp!

E.

Sällan

Bloggen ligger just nu nere för fönyelse, men kommer snart igen med samma tillägnan till mina barn som just nu tar vara på livet utan att veta om det.

Under tiden får ni titta på en fantastisk bild av körsbärsblom i Kungsträdgården i Stockholm. Dream on, säger jag bara.

/E.

Chokladfrossan kommer och går....

....tillsammans med sonen som jobbat på chokladfabrik. Jag säger inte vilken fabrik - varför skulle jag göra reklam för nån? Men i vilket fall, när han är hemma så har han med sig diverse godsaker och sen är frossan ett faktum. Då följer även all annan gammal choklad med som man har liggande. Det blir som ett gift. Tar det slut går man bara till skafferiet och kollar om blockchokladen sen i förrfjol fortfarande ligger kvar i bakerilådan. Om inte annat finns det alltid kakao och smör så man kan ju koka ihop nån sörja som smakar choklad.

Nå, det är nyttigt med choklad. Man blir snäll, vacker och får tjockt hår. Det har jag hört. Eller läst, kanske det var. Jag brukar läsa forskningsrapporter, särskilt sådana som angår mig till vardags, så att säga. Om inte hela rapporter så i alla fall delar av, som den om chokladens inverkan på kvinnans välmående. Jag minns inte riktigt var jag läste det, men ni får lita på mig.

Jag har ett förflutet inom tandvården och ett pågående arbete med att hålla mig någorlunda i schack kroppsligt. Då duger det inte med chokladfrossa. Det vet jag. Men för sinnesfriden, klartänkandet och fantasins skull behöver man använda choklad ibland. Tänk att få sjunka ner i soffan och veta att allt är överstökat när det gäller jobb, strykning, betalda räkningar och ett tillfredsställande stort förråd med middagsråvaror för veckan, att slappa där med tre rejäla bitar mörk choklad med ingfära och citron, det kan förhöja stämningen åtskilliga grader. Eller att ta fram en tom, vit sida i blocket och sprida ut alla pennor runt om - just då behövs en hel drös med mjölkchokladplattor medan man sitter där och funderar på vad som ska komma ut ur pennorna. För att inte tala om den stressiga eftermiddagsrasten på jobbet då alla vill att man ska ringa, alla vill veta vad läxan till i morgon var och alla vill att man ska skriva 8 protokoll till på fredag, då behövs ett par hekto fruktspäckad nougat för att bringa ordning i oredan.

Jaa, choklad är viktigt.

En sak brukar jag glömma i chokladsammanhang. Det handlar om den drickbara. Det existerar ju bara inte. Konstigt. Inte en enda dag under min barndoms mörka vintermornar har jag vaknat utan lukten av mammas choklad och knäckemackan till. Det var en stående frukost denna smörja av grädde, socker och kakao utspätt med hett vatten.

Kakao, sa vi, så hette det. En gång dristade sig en gammal moster att komma med kakaot en morgon. Hon knackade på dörren till vårt rum och meddelade att hon kom med vår choklad, balanserande en bricka med rykande koppar. Misstänksamt glodde vi på kopparna (jodå, det var vårt porslin och det luktade som det skulle!) och så upplyste vi henne kort om att här hette det kakao. Inget fjask om choklad, inte.

Det fanns schócklamjölk och kakao. Schócklamjölken fick man när det var fest. Kokt mjölk vispad med kakaopulver och socker. Kakaot var till vardags. Det var ritual och det var viktigt. När O´boyen gjorde sitt inträde i våra liv tog mystiken slut. Suck.

Jag har under åren provat att bjuda ungarna på chokladmjölk i olika varianter men det har liksom inte riktigt slagit rot i de ungas smaklökar. Inte heller är eller har de varit några chokladgrisar. Undantaget är familjeprinsessan, varför jag lugnt kan konstatera att jag har rätt att ha chokladfrossor för det är något kvinnligt medfött. Och vi blir båda både vackrare, snällare och får tjockare hår för varje choklad vi äter! Så det så.

Och nu har tiden på chokladfabriken tagit slut och nya äventyr väntar den unge. Här hemma lägger sig chokladfrossan till ro för denna gång och lämnar ett behagligt rus efter sig samt ett par hekto extra att dra på tills det är avsprunget. Vackrare, snällare och med tjockare hår....
Glad påsk i efterskott!

//E

Brorsorna

Märkligt så fort tiden gått.....

Paus

Lördag klockan 10.00.
Promenad på Operahuset i Oslo. 14 grader varmt.

En paus i det tungsamma arbetet med att paketera och arkivera ett liv. En vitamininjektion med försommaraningar, umgänge med ungdomar, god mat utomhus i ljummen kväll och planer för framtiden.

Som sagt - glädje och sorg på alla nivåer.

/E.

Förändring

Barnens farfar och morfar har gått ur tiden.
En förändring i vardagsbilden har skett igen.

Det tar kraft.

//E.

Tankar bakom en röd gardin

Här sitter jag och har det bra.

Det är lov. Jag har en del jobb med mig men det gäller att strukturera upp dagarna så man kan njuta så mycket det bara går av ledigheten. Så fantastiskt skönt att vara hemma i sitt hus en vanlig vardag. Bestämma över sin dag. Sin tid. Vad man vill äta, vad man vill göra, vad man vill ska höras eller ses. Ibland funderar jag allvarligt på hur det kunde bli så. Allra helst vill jag ju ha hela min familj omkring mig. Liv och rörelse, kära röster och gester. Men de kommer ju, de dyker ju alltid upp. Det är vetskapen om att någon kommer som gör det så bra. Fast jag erkänner, det kan gärna få dröja, jag njuter just nu... av min ensamhet.

Samtidigt undrar jag naturligtvis om jag alltid kommer att njuta av ensamheten. Hur kommer det att bli sen? Om man blir gammal och skör och inte kan ta sig fram som man vill. Om man blir beroende av andra, om man måste bli matad, klädd och stödd och rullad.... Ensam, utan förmåga att teckna, pyssla, skriva.... Skrämmande men nyttig tanke. Det gäller att ta vara på tiden.

Jag pratade med mor idag. Hon som bor ensam och klarar sig fint. Vi pratade om att ha hjälp hemma. Nej tack, det skulle vara illa. Att ha nån inne i sitt liv, liksom, sa hon. Jag fattar vad hon menar och det har jag tänkt mycket på idag efter tekoppen hos morsan. Naturligtvis känner jag tacksamhet över att hjälp av olika slag finns, tacksam över att någon ser till att dagen rullar för den som behöver och att man får sina livsnödvändigheter. Men jag kan ändå inte låta bli att tänka på begränsningen som det innebär att vara i ständigt behov av en annan människa.

Det är väl ingen ovanlig tanke, det var bara det att den slog mig med kraft idag då jag satt på en pall i vårt hus i total tystnad och såg solen smyga fram genom den röda tyllgardinen som familjeprinsessan valt till jul. Den är så tunn och skir så jag har glömt att den borde läggas i julförvaring. Och just idag var jag glad att den var kvar för den glänste så fint, tyckte jag.

Jag tänkte på tystnaden, det var som om huset höll andan efter tonårstiden. Inga mollbeats från källaren, inga ihållande duschstrålar med efterföljande ånga av herrparfym när dörren äntligen slås upp och en annan irriterat bufflar sig in efter att ha köat i fem minuter. Inga smäll i dörrar på övervåningen och tuggummipop. Bara tystnad.

Jaa, jag fastnade där på pallen. Klockan var bara lite drygt åtta på morgonen och huset och dagen var mina. Faktiskt tycker jag att jag just nu tar vara på tiden mer än nånsin. Det är inte ofta jag tycker att jag får tänka klart. Man blir alltid störd av naturliga skäl till vardags, men stillheten på en plats man gillar och trivs med, den är värd väldigt mycket. Så just nu, medan jag fortfarande kan välja vad jag vill göra med min tid utan att någon annan behöver hjälpa till, just nu ska jag ta vara på varenda sekund! Och i morgon ska jag sitta på den där pallen igen och titta på solen en stund. Och jag tänker inte ta ner julgardinerna!

//E

Jag har inhandlat ett par sprillans nya turskidor. Nu ska det bli!

Nu för tiden går man in på sportaffären och säger vem man är så skräddarsys allt.
-  Vad har du åkt på förr? frågar experten.
-  På medeltiden tror jag det var. Träplankor...? Jag minns inte så noga.
Biträdet inser att jag är en kvinnlig variant på Stig-Helmer och plockar fram nytt. Själv ser jag framför mig långa turer på Storsjöns is med varm choklad och apelsiner, solen i ansiktet och vinden i ryggen. Jag har bestämt att det är god träning för min "surpåk", som brodern så riktigt kallar mitt onda ben. Dessutom gillar jag som bekant att vara ute.

Skämt åsido har jag tagit någon tur i Höglekardalen långt efter medeltiden och vet att det passar surpåken att hasa runt på turskidor. Därav satsningen. Det finns många mysiga mål att sikta på här hemma längs Storsjöns stränder. Och telefonen kan ju rädda en vimsande dam som plötsligt tappar orientering och ork. Det är liksom jag, det.

Jag får härliga flashbacks från byskoletiden. Ett par blå Edsbyns och vita pjäxor med turkost snöre. Jag gillade pjäxorna, ingen annan hade vita. Det långa spåret runt ängarna mitt i byn gillade jag också. På vårvintereftermiddagarna, när solen värmde och vilade på Renfjällskanten, då var det bara att skida iväg efter skoldagen. Från skolan, längs nyvägen, ovanför gårdarna och en vid sväng ner mot gammalvägen. Jag både kan se, känna och höra hur det var. Det är nåt att längta efter.

Vilket också får mig att minnas en tur med brorsan på andra sidan sjön hemmavid då vi var tio-tolv år. Massor av snö och mer på gång. Vi skidade iväg, utan vatten eller fika. Vi skulle ju bara iväg på en snabbtur på några kilometer bortåt fjällsidan. Inga telefoner, såna fanns inte på medeltiden. Vi hade bestämt oss för att åka längs en ås för att se var den slutade eller började och för att helt enkelt besegra den. Hade det varit jag i min mammaroll och mina ungar skulle åka samma tur långt bort utan nåbarhet så skulle jag väl gått i taket. Så skulle det varit idag. Nu var det inte så, då. Morsan sa bara hejdå och sen for vi. Vi besegrade åsen, åkte glatt nerför den långa och inte alltför branta sluttningen och kryssade mellan granarna. Ospårat, så klart.

Jag har tänkt på det ofta, hur man vinglade iväg bortåt storskogen utan att nån egentligen visste var man var. Men ingen olycka hände och vi kom hem, bevisligen. Skidorna var ett utmärkt fortsaffningsmedel för vintriga äventyr i jämtländska skogar och förmodligen ställde vi bara dessa mot husväggen och gick in och käkade pannbiff med lök efter alla turer i väglöst land.

Nu kommer det att vara annorlunda. Jag håller mig till spåren, ska njuta av solen och tala om var jag håller hus. Choklad och apelsin var det!

Hejohå! /E.

Jösses, jag lever i en cybervärld. Ipad (jobbet), datorn i knät, scannern i lekrummet och en färgskrivare därtill...mobilen i fickan och ett par gps:ar i huset varav en förhoppningsvis kan säljas, dock, men ändå. Om det ringer på det fasta telefonabonnemanget som vi ändå har kvar blir man nästan rädd. VEM ringer???

Jag vet inte vad jag tycker. Eller vad jag kan tycka. För livet ser ut så här.

Jag och min bror har köpt en mobiltelefon till mamma. Hon tittade intresserat på den och sen på mig. Hur gör man nu då?

Plötligt hoppades jag innerligt att min pedagogiska utbildning ska vara till nytta på ett helt annat plan. Eller mina egna erfarenheter. Och då ploppade en annan intressant tanke upp. Jag är mitt emellan. En särskild generation. Dom som sett livet före och efter Uppkopplingen.

Mamma tillhör inte De Uppkopplade. Hon har en telefon med sladd som sitter i väggen för jämnan. Hon prenumererar på papperstidningen och PRATAR med grannen. Biblioteket är hennes oas i livet och hon när en ständigt ängslan över att pappersböckerna ska försvinna och bytas ut mot ettor och nollor. Men hon förundrades över hur snabbt vi fick fram information om sonens tillfälliga bostad på en liten ort i Asien och till och med bilder på hur det såg ut, ljud hur det hördes och recept på sånt vi kunde laga om vi också ville veta hur det luktade. Fem minuter. No more. En annan dag fräste hon över mänsklighetens undergång genom allt skit som sprids sen Internet övertog världen.

Vi lyssnar och förstår.

Barnen, både våra och de unga jag träffar i jobbet, de vet knappt att det fanns en värld utan mobiler och datorer. Dom skulle inte klara sig utan att vara tillgängliga 24-7, eller låta blicken vila på displayen eller låta fingrarna dansa över touchscreens på alla möjliga apparater. Jag brukar säga att dom som föddes efter -85 har en medfödd gen. Man bara vet hur det funkar. Mina elever är vana vid min kommentar nu. Ibland säger dom själv detta innan jag hunnit.
- Du behöver inte förklara...vi vet ändå, säger dom och knappar, blippar och knackar sig fram i cyberspace.

Inte mamma. Hon vände på mobilen och funderade över två likartade begrepp: ladda ström, ladda pengar. Det primära i förutsättningarna för användning. Steg ett först. SIM-kort, pin- och pukkoder får vänta, tänkte jag, där jag satt och funderade över teknikens snabba under och att jag sett både före och efter. Och att jag just nu satt mitt emellan. Jag minns hur det var när jag hanterade mina första texter och sökningar på en dator. Jag minns också familjens första mobil, familjemobilen som var tung och stor och svart. Inte var det självklart hur man gjorde, inte. Dryga femton år senare läggs en Ipad framför mig på jobbet med uppmaningen att använda den. Det gjorde jag ju, inte behövde jag fundera många minuter på hur man gjorde inte, med undantag för min image som jag bestämt vill behålla: vad är det för fel på papper och penna??? Nån måste ju hålla även dessa verktyg igång. Säger jag alltid. Men jag har inga problem att använda det jag får framför mig. Det är bara att tugga i sig tidens gång.

Mamma behöver en mobil. Vi vill att hon ska kunna nå oss från alla hörn. Vi vill kunna nå henne, ska jag väl också tillägga. Hon kommer att gilla den, det vet jag. Men jag måste tänka på ett nytt sätt om jag ska vara till hjälp. Minnas hur det var att inte ha en aning. Inte som med ungarna i skolan. Man börjar liksom mitt i och bara säger "koppla upp er" eller "kolla om du får kontakt med nätet på din Ipad". Ord och meningar som låter som galenskaper i mammas, och ej att förglömma, många, många flers öron. Sånt glöms bort allt för ofta, men dom finns!

Nå, vi ska välan se hur detta fungerar. Lite fniss blir det allt då jag har svårt att se min mamma stå på gågatan och sms:a. Jag har svårt att se henne sakta ner stegen för att glo stint ner på en tingest i näven, glömsk eller omedveten om att tio vänner eller bekanta just skyndade förbi, samtliga stirrande neråt sina nävar eller pratande i tomma luften med blicken långt borta, förlorad i ett samtal i ett headset. Om det sker, hoppas jag i alla fall att det är ett undantag mer än en regel. Jag vill bevara mamma som mamma med pappersböcker och handskrivna vykort och brev. Och själv, själv hör jag till kategorin lärare som lämnar mobiltelefonen på skrivbordet under lektionerna till elevers, föräldrars och kollegers förundran. Jag som är mitt emellan.

//Eva. Tankar från en idé, handskriven i min anteckningsbok som alltid finns i väskan, redigerat en gång under lunchrasten på Ipaden och slutligen renskrivet från datorn som alltid finns vid köksbordet.