Jag saknar min mamma

 Vi gick förbi en dunge med aspar idag. Det susade ordentligt när en befriande bris drog fram i hettan. (Ja, det är HETT när det är 25, i alla fall i min värld.)

Aspesuset fick mig omedelbart att tänka på mamma och jag kände en enorm saknad. Ofta, särskilt i mina tonår när morsor mest var i vägen, var jag förundrad över hur hon uttryckte sig om naturen. Hur arg eller irriterad jag än var för tillfället så var det omöjligt att inte lyssna.  

Hon satt på bron till huset och lyssnade till asparna. "Dom viskar, hör du det?" sa hon. Asparna var viktiga, de skulle alltid stå där och viska. Ibland talade hon om asparna med sån ömhet i rösten som att det vore barn. Jag minns att jag liksom också stannade upp, som om jag missade något hela tiden. 

Ibland kunde hon sitta vid köksbordet och med några få ord beskriva en ljuvlig sommarkväll. Då kände jag en viss oro, för jag var alltid rädd att hon skulle försvinna. Ljumma, ljusa och alldeles ljuvliga sommarkvällar i Åredalen gick inte att på något vis jämföra med någon annan plats på jorden, det förstod jag. Men min mamma blev så drömsk när hon talade om sommarljus, violdoft, starens knäppande och sjön som var alldeles stilla att jag var rädd att hon liksom skulle uppslukas. Det fanns en längtan efter något okänt, något som inte vi ungar räckte till att täcka upp för. Så upplevde jag det. Samtidigt var jag påverkad av det hon sa. Och jag tänkte att det fanns nog ingen annan mamma som såg sommarkvällar eller hörde aspar på samma sätt. 

I alla fall ingen som avslöjade sina tankar. Jag saknar min mamma, för jag behöver höra det där ibland. Annars försvinner ögonblicken i mediabruset eller vardagsstressen. Ja, jag stänger ofta av allt, när jag är ensam. Lyssnar efter mammas röst för att hon ska berätta vad jag ska känna, se eller höra. Men det blir inte samma sak. Jag får vara tacksam att jag har de här speciella minnena och att hon var så förnöjsam när hon delade med sig. 

/E

Tänketid

 Sen jag sist skrev har livet rullat på. I hög fart dessutom. Och jag behöver lite lugn och ro, vardag, den gamla kära lunken som man uppskattar bara när man begriper att uppskatta den. Men den där tänketiden, som jag kallar den, den behöver jag numera mellan varje händelse utanför ramarna. 

Min kusin dog. Dagarna före och efter kändes kaosaktiga. Men till Bergen kunde vi åka, mitt i sorgen, eftersom vi skulle hinna hem i god tid innan begravning. Och den resan var planerad sedan långt tillbaka. Längtan efter sonen är konstant, dessutom ett ankare att hänga sig på när allt annat blev kaos. I Bergen skulle allt vara som vanligt. Vilket det också var. 

Vi kostade på lite, firade våra båda jämna födelsedagar med Bergensbanan, hotellnatt i Oslo och goda middagar både ute och hemma hos Staffan. Väl hemma igen återgick jag till det svarta och begravningsångesten. 

Jag talade med min fina bokklubb igår, då vi hade möte, om Bergenresan. Någon frågade och jag fick tänka efter någon sekund ifall jag verkligen hade varit i Bergen. Jag minns inte riktigt. Kusligt, men sanningen är den att resan är, kanske inte för evigt men just nu, förknippad med min kusins död. Jag kommer inte ifrån det.

Kanske borde jag samla mina bilder igen, något jag inte riktigt pysslar med längre, efter en resa eller någon upplevelse. Mina gamla fotoalbum är sprängfyllda med minnen. Frågan är bara vad som händer med dem sen. Troligen eldas de upp. Jag har svårt att se att våra barn eller eventuella barnbarn skulle vilja spara femtio fotoalbum med inte bara foton utan även teckningar, poesi, biljetter, brev... Den digitala världen har tagit över, även mig, uppenbarligen. Men faktum är att tänketiden, det som andra kanske skulle kalla reflektion, blev ännu mer värdefull då jag satt i timmar med album och pennor och dagböcker för att föreviga resan ytterligare en gång. 

Nu har det snurrar fort efter begravningen. Midsommar orkade vi inte fira i år, vi var rätt matta och låg i soffan eller gick med hunden, bara. Sedan tog husjobbet i Solberg över igen. Vi lade ner all energi på de två fönster som var kvar att måla och sen kom det en spekulant och köpte hela härligheten. Vi har kanske inte heller fattat det riktigt, men nu rullar nästa jobb igång. Tömning, städning... Men det ska bli ett nöje, sanna mina ord. 

Återkommer om livets små glädjeämnen, trots allt är vi lyckligt lottade och bör ta vara på det med öppna ögon. 

/E. 

Förlust

 Nattens sömn var tung, djup och antagligen behövlig. Drömlöst har jag sovit mig igenom nio timmar, som ett litet barn. Vaknar med en känsla av stor förlust. Någon har stulit något från mig. 

När meddelandet "personen du söker verkar vara off line" dök upp på skärmen för en månad sen förstod jag att något var fel. Min kusin, som växt upp i samma urfamilj som jag, var borta för alltid. Den lilla ungen med hängslen på byxorna som sprang i sina träskor i gårdsgruset för att kolla vad vi större ungar höll på med, dök omedelbart upp för min inre bild. Inget annat. Jag ringde och fick inget svar och en timme senare kom meddelandet jag visste skulle komma. 

Begravningen är över, nu återstår tankar och minnen och jag måste vänja mig vid att inte ringa eller få samtal som ibland kunde vara nästan en timme långa. Vi hade mycket osagt och det är inte länge sedan vi pratade om gamla släktingar som han inte hade full koll på men som jag skulle berätta om, helst med bilder. Jag sa att det märktes att han började bli till åren, då brukar man intressera sig för sånt. Alltid för sent, liksom. När de man skulle frågat redan är borta. Som vanligt svarade han att han bara var 25, standardsvaret sen lika många år tillbaka. Jag skickade en bild på hans farmor och farfar, min mormor och morfar. Jag berättade att sorgen över att mormor lämnat urfamiljen snabbt byttes mot glädjen att en ny person skulle fylla tomrummet. Det skulle komma en unge till i familjen och vi som var lite större fylldes av olika känslor, minns jag. 

Allt kändes ovant och spännande och jag, som skulle fylla 14, skämdes till och med lite. Det var som att få ett syskon sent. Som tur var, var min bästis i samma situation och hon skämdes lite också. I vår unga tonårsvärld var man för gammal att skaffa bebis när man redan hade ett par tonåringar. Jag berättade det här för min kusin för några veckor sen. Vi skrattade gott åt det. 

Alldeles för tidigt ändades livet och nu dyker massor av fina minnen upp. Kontakten oss emellan har alltid funnits om än i vågor både på grund av åldersskillnaden men också livssituationer. Trots det har urfamiljen samlats i olika sammanhang med alla respektive och nya små tillskott. Åldringar har lämnat oss av naturliga skäl och begravningar har vi klarat av med en känsla av saknad och tacksamhet för att vi haft varandra så länge. Men en ung människa ska inte dö. Då blir allt annorlunda. 

Roliga minnen om min kusin och annat skriver jag hellre om i Enhenna där jag samlar sånt som handlar om livet jag varit med om, mest med en gnutta, eller för mycket, humor. 

Nu ska jag försöka fatta vad som hände och sörja. 

Det är livet jag talar om. 

/E

Sovmorgon i Bergen

 Ingen hund som kryper närmare väcker mig. Det är tyst. Maken andas nästan ljudlöst. En vuxen son nyser en gång bakom den stängda dörren. Är han vaken? Det regnar inte, en svag doft av okänt matos letar sig in igenom gläntan i fönstret. Det är två meter till nästa husvägg, som gränsar mot gatan, den branta backen. De vita trähusen ligger tätt, tätt ihoppusslade på sluttningen. Bakom det här huset reser sig Sverresborgen, huset nästan lutar mot klippväggen. Tryggt. Här bor min son i en mysig lya. Vi är inhysta i sovrummet och själv sover han på soffan införskaffad för att just kunna sovas i vid behov. Enligt honom. Själv är jag mer tveksam. 

Gårdagens tågresa genom Norge sitter i kroppen ännu. Idag behövs benspark. Ondskan vilar på lur medan jag har roligt och njuter av tågresor, bilturer och långa sovpass utan hund. Saknar hunden, men hon har semester på annat håll, bättre för henne. Om tre dagar är vi tillsammans igen. Då sätter hon fart på oss. 

Idag ska vi utforska öar och byar närmare havet. Vi vet en plats vi vill besöka och luncha på. Det ser vi fram emot. Det rör sig i köket, kaffedoft!  Staden sover, fast en festival pågår. Konstigt. Det är ju fredag och Bergensfestivalen pågår. Vad gör Bergensarna? 

Snart får vi hotellfrulle uppdukad igen. Ungen,  för han är "ungen" även som vuxen, skämmer bort oss med allt man kan önska sig. 

/E. 

Listor, blodtryck, senap och tonåringar.

 Listor kan vara bra när det blir så mycket på en gång att hjärnan kokar över. Det funkar för mig, lika gott som att skriva in varenda grej i kalendern på väggen. Många trevligheter blandas nu med jobbigheter, en träff med ortopedläkaren gav högt blodtryck och då slogs på stora trumman. 

Att få höra att man har högt blodtryck ger ju en högt blodtryck. Bara det, alltså. Jag har aldrig ätit medicin, Tacksamt inser jag att livet hittills varit toppen även i det avseendet. Mina två små piller på frukostbordet går att försaka, eller helt enkelt strunta i under resetider. Det är D-vitamin och zinktabletter. Ja, nu slinker ju en och annan smärtstillande in då jag har Ondskan att dras med. Enligt mina doktorer tycks man kunna knapra rätt mycket sånt. Där är vi oense. 

Nåja, det höga blodtrycket ska nu genast kollas upp, beordrar min vardagsdoktor. Ja, ja, jaaaa! känner jag att jag grymtar inombords och känner hur blodtrycket stiger. Bara "allt" är överstökat så har blodtrycket sjunkit. "Allt" är sånt som ska göras. Jag skriver alltså listor. 

1. Baka drömmar

2. Städa badrummet och toan

3. Stryka det extremt få saker jag har som nödvändigtvis måste strykas

4. Kloklippa hunden

5. Köpa snus och senap.....

Typ. Men listor har en lugnande effekt. Man stryker ju det som gjorts och det blir så synligt att man faktiskt hinner göra tre saker på en timme, inte under flera dagar som det känns ibland. 

Besöket hos ortopeden var intressant. Ondskan skulle diskuteras. Vändas och vridas på. Han, för det var en han, berättade allt som kunde gå fel. Allt. Det var allt från risker i vissa rörelser till infektioner i såret. Hårresande. Jag kände redan där hur blodtrycket steg. Men samtalet avslutades med att "de flesta blir bra och nöjda. Hoppas jag inte skrämt dig". Jo. Jag är skärrad. Men för att jag skulle få lite betänketid skulle vi höras på telefon i augusti. "Ring på min födelsedag", tänkte jag lite galghumoristiskt. För när den infaller har vi gjort allt vi planerat och jag kan börja julstöka så allt är klart inför ett eventuellt höftbyte. Ja, vi får se. 

Jobbet får dominera tankeverksamheten nu ett par dagar till. Elever i högstadiet, näst sista veckan innan sommarlovet. vikarie... Tänk ett varv till på den kombon. Men jag kanske ska tillägga att mitt varande inom klassrumsväggarna nog sänker blodtrycket. Ungar i tidiga tonåren är fortfarande bäst.

/E

Nyss...

 ...skrev jag om famlandet efter meningsfull tillvaro när alla ungar flyttat ut och jobbtiden är förbi. Nu ska jag försöka få tiden att räcka till med allt som ska göras. Jag behöver lägga detta på minnet till nästa gång jag inte riktigt vet vad jag ska göra med dagarna. 

Kulturnatten i Ånge, där jag ska försöka kränga både barnbok och bilder (kräver iordningställande av husbil för säsongen).

Det lilla kakpartyt här hemma för att fira våra 70årsdagar (kräver storstädning av huset och lite hushållssysslor inför både daggäster och nattgäster).

Bergenresan och tågturen som vi planerat ett år (kräver ytterligare packning och dessutom en del inköp till den där vuxna ungen som tacksamt mottager lite svenska varor när vi kommer, såsom snus och smör). 

På detta kommer en veckas jobb. (Som en överraskning). Ja, jag tackade ja, helt enkelt för att plånboken glappade stort och skrek efter mer guld till resor och räkningar.

Nu har jag fullt upp alltså. 

Då lämnar en familjemedlem i min urfamilj jordelivet alldeles för tidigt. Allt stannar upp. Man skriker "varför" inom sig flera gånger. Nu, när vi står inför den vackraste tiden på året, ljusa nätter och resorna till utflugna barn och äventyr längs vägarna, då finns det ett mörker som ligger och vaggar fram och tillbaka i utkanten av allt jag försöker planera och göra.  Minnen och röster surrar i huvudet och blandar sig med inköpslistor och vikarieinstruktioner. 

Hundpromenad i skogen får lugna själen i mitt virrvarr idag. 

Det tunga som kallas sorg

Ibland liksom hejdar sig tiden ett tag

och någonting alldeles oväntat sker.

Världen förändrar sig varje dag,

men ibland, blir den aldrig densamma mer.

Alf Henriksson 

Funderingar över livssituation

Jag har kommit fram till att min rastlösa själ ständigt letar efter familjen. De kaotiska åren efter att tre små ungar blev fyra och vi hade ett hem som kryllade av ungar ( alltid fler än fyra, några kompisar måste räknas in ) var fyllda av nattvak, konfliktlösning, lek och utflykter till  skogen när det inte var skol- och idrottsrelaterade aktiviteter. Alla var konstant trötta och rätt fattiga, men jäklar vad mycket roligt vi gjorde. Vi kände oss rika på storfamiljen.  Egentid var ett ord som inte var uppfunnet och vad skulle vi med det till? Vi var ju småbarnsföräldrar och ungarna var viktigare än allt annat.

När det blev dags för förskola minimerade vi tiden så mycket det gick, vi jobbade båda skift så det gick alldeles utmärkt. Jag läser gamla dagböcker just nu, försöker hitta bra exempel på dagar att bevara i Nordiska museets samling. Då kommer jag ofrånkomligen tillbaka i kaoset. För kaos var det nog, även om vi levde mitt i det och inte fattade det. Ett vanligt kalenderblad från mars månad -96 bevisar hur det var. Vissa dagar hade vi två möten (skola, sjukvård, sportaktiviteter, kalas, kurator, tandvård, fotografen,...) och inga dagar var tomma utom möjligen nån söndag. Söndagen fick då snabbt bli en utflykt till skogsbrynet med grillkorv... 

Ja och sen fortsatte livet med att barnen blev unga män och kvinna och flyttade och vi fick uppgifter som att "köra soffor" när ungarna flyttade runt under ett antal år. Samtidigt hade vi fullt upp på hemmaplan med att umgås med våra åldrande föräldrar och för min del engagerade jag mig i andras tonåringar. Jag erkänner, det fanns dagar då jag längtade till pensionen eller att ungarna skulle växa upp.

Ja nu så. Nu är alla på plats. Gamlingarna i graven och ungarna mitt i livet. Och vi, vi har dagar då det är helt tyst och inget händer. Nu är vi ju två rätt friska pensionärer som trivs ihop. Men för min del känner jag mig sjukt tomhänt nu när "jag har all tid i världen" som nån elak jävel sagt att man minsann har som pensionär. "All tid i världen" påverkar mig så att jag rätt ofta frågar mig varför jag måste dammsuga just idag, det kan jag göra om en månad eller två... Jag måste inte "hinna innan".... Det låter som om jag tappat meningen med livet, fast så allvarligt är det inte. Men för en som alltid haft full rulle blir det lite döfött att ha "all tid i världen". Helt enkelt för att jag blir allt för seg, skjuter på allt med en fråga varför jag ska göra det här just nu. Strykhögen växer, frysen borde frostas av, garderoben borde städas. Typ. Men till min irritation resonerar jag att det kan jag göra sen. Nää, allt var bättre förr! Full fart! Eller, ve och fasa, är det den där känslan av att man inte behövs längre som kommer smygande? Ska jag bli ett sentimentalt och sorligt livsreportage i Allas veckotidning? 

Näpp. Nu får jag se till att kliva ur bingen. Kaffet är urdrucket, hunn har pinkat på gården och vill ha en riktigt promenad, jag ska baka en kaka och sen ska semesterresor planeras. Eller så gör jag det i morrn...

/E 

Kungen och dom

 Det tar emot att skriva. Inombords råder full orkan. Det är hånfullheten, mobbingen, hatet, aggressiviteten och inskränktheten (=dumheten?) som påverkar mig mer än vanligt nu för tiden. I takt med sociala mediers framväxt har människans möjlighet att visa sina sämsta sidor växt så till den milda grad att inte ens i de tämligen beskedliga fb-grupper jag är med i går man säker. Odla i växthus, byta pelargoner eller tips på trix för hunden. När man minst anar det skjuts en elak kommentar från ingenstans till någon stackare som råkat ha en annan åsikt. 

Jag undviker att sätta mina tankar i skrift mer än så här. Då skulle jag nog bli avstängd och blockerad både här och där. Men det påverkar mig mycket, det gnager och gnager. Idag har mest suttit på en stol och tomglott. Kanske håller jag på att bli rubbad på riktigt, jag menar mer än vanligt. 

Vanligt, ja. Jag brukar göra något som bryter dysterheten, när jag blir så här. Till exempel brukar jag åka till urhemmet och gräva i jorden. Bokstavligen. Hos en vän, eller på kyrkogården. Känns som om jag gör en "reset" av mig själv då jag andas in luften från där allt började och jag minns vem jag är igen. Eller så blir det en biltur. Skit samma vart, miljöbyte någon mil bara. Gubben är alltid till tjänst fast vi minimerar åkandet så mycket det går.

Eller så kan man se precis allt som går att se om kungens firande av födelsedag och bröllopsdag och vad det nu är. Kungen och hans gäng, alla andra kungligheter som hälsade på, slott och middagar och vinkande till folket. Det var så himla befriande att sitta och glo på detta och tänka att allt är som vanligt. Stabilt. Drottningar och prinsessor har fortfarande hattar, dräkter och pumps. Ungarna onaturligt stillsamma och välputsade från skor till kalufs. Och så tänker jag att det är kulturhistoria, en länk bakåt i släktled som "alla" känner till och att det är helt obegripligt samtidigt. Tänk att födas till prins, att leva som en ovanlig hela sitt liv. Jaa, jag avundas inte. Men hur som helst. Det livade upp mitt mörker lite. Och vi hade en fin Valborgsmäss. 

/E.

70 bast...

...fyllde han i förrgår, livskamraten. Vi firade med middag hemma med delar av familjen, de som fanns till hands. I all stillhet. 

För min del känns sjuttio som verkligt urgammalt, det är något jag har med mig sen barndomen. Sjuttio, det är liksom definitivt ena benet i sopkorgen. Då kan man lätt räkna hur många dagar man kan ha kvar om man får leva enligt statistik och inte bli akut sjuk. 

Min äldsta och närmsta vän, som jag hängt med sen jag var sexton, har samma tankar som jag. Vår hälsa är lite sisådär, men vi har båda olika problem med lederna så vi brukar alltid säga att är det inget värre, så....

Men när det kommer till sjuttioårsdagen, eller dagarna, så har jag och min kompis diskuterat det där med kalas. Vi har båda haft rejäla kalas då vi fyllt jämnt förut. Men nu orkar vi inte riktigt ens tänka på det. Det om något säger väl en del om att en förändring mot det sämre (?) har skett. 

Smörgåstårta, sa min vän, det har man när man är gammal. Och kalas mellan ett och fyra på eftermiddagen, så folk har vett att gå hem. Man bjuder inga som skulle kunna misstänkas vara kvar fram till småtimmarna, fastslog hon. Jag var direkt med på noterna. Men smörgåstårta låter lite b, jag är mer för kaffe och tårta, på sin höjd snittar. Liiite bubbel kan man ha, sa min kompis. Okej då. Nåt billigt, inte skumpa. 

Ja, så där höll vi på. Hon och jag planerade men vi ska inte ha kalas ihop, vi har ju varsin make som också vill vara med och tycka. Särskilt min som också har jubileum. Men nu råkar det vara så att min gubbe tycker som jag. Kalas, nä, det hade vi när vi fyllde sextio. Nu får det vara nog.

Sextioårskalaset var ett gigantiskt grillparty med hyrd lokal. Där hade vi smällt upp ett jättetält, för det skulle regna, och ställt ut tre stora grillar. Vi hade hyrt band och sett till att folk klätt sig i rockabillystil. Vi hade tipspromenad i lottade lag där vinsten var att få fixa tårtor. Laget som vann första pris fick välja fritt bland alla ingredienser. Sämre var det för fjärdeprisarna, de hade inte mycket kvar att välja på. Sen var det full fart till fram på småtimmarna. Det ösregnade och jag körde skytteltrafik in till stan med folk som dels skulle på Storsjöyrans sista timmar, dels skulle hem och sova. Någon annan städade lite. Jag hade hunnit prata med fem av femtio personer ungefär. Som det är på storkalas. Trevligt, kul, alla trivdes vad jag vet, och det var lyckat. Men som sagt, inte satt vi i lugn och ro och babblade med alla man ville babbla med. 

Jaa, sextioårskalaset, det kändes som ett fyrtiårskalas och inget annat. Vi hade ingen ondska någonstans i höfter eller knän och vi dansade i stället för att gäspa. Ja, det var det, sa vi efteråt och hörde oss för med varandra vilka vi eventuellt hade hunnit prata mer än en minut med. Det kändes som om vi redan då tyckte att det var färdigpartajat på den nivån. Minns jag rätt mumlade vi något om sjuttiofemårskalas nästa gång... 

Nja. Det återstår att se. Först sjuttio. Som sagt, maken har redan provat på, jag kommer efter lite senare i sommar. Min kompis lite tidigare i sommar och för övrigt andra nära vänner som också råkar fylla sjuttio under den ljusa tiden. Nu är vi gamlingar. Tyvärr hänger inte huvudet med för vi tror fortfarande att vi är femtio och det är ju inget. Det är bara det att trots vår själsliga ungdom så gäspar vi båda två när vi hör ordet fest. Man ska ta alla tillfällen att fira, säger någon i min närhet, och visst ska vi det. Jag ska fira mig själv med en kaffekorg på min barndoms badstrand, på ænner sia schöön. Slå det, den som kan. 

/E 

Där tänkte jag fira min dag, gott folk. Tveksamt om min bror kan vara med då, och morfar ror ju sen länge långdraget i sin himmel. Men det vore rätt coolt att sitta där och sörpla kaffe och tänka tillbaka på det tidiga sextiotalet på Äggviken. 

Nuläge

 Om jag sitter kvar här i den öronbedövande tystnaden (jag har väl tinnitus eller så är det andevärlden som susar) så slipper jag dammsuga.  Eller sopa golvet i växthuset. Båda känns jobbiga med ondskan ständigt klösande i benen. MEN jag går mina kilometer med hunden, jag kommer att gräva i jorden och jag ska hämta trampcykeln i förrådet. Jag ska. 

Ondskan kan hållas i schack med en apparat som skickar signaler till hjärnan att allt är bra. Hurra. Det funkar, men inte helt, eftersom andra delar av kroppen är misshandlade av fyra års haltande. Jag kan ju fan inte ha elektroder över hela mig, då skulle ett VMA gå ut direkt. Invasion av ufon. Nåt vi ändå väntar på, nån måste ju styra upp skiten. 

Igår kom en kompis från barndomen hit. Han är oerhört sig lik, nästan fånigt. Förutom den intressanta förvandling vi genomgår när vi nu på ålderns höst någon gång träffas och talar om vår gemensamma by. DÅ blir vi gamla. 

Han pratade om barnbarn som är i samma ålder som då vi lärde känna varandra, alltså i början av skolåldern. Han berättade om vilka som nu bodde var i byn och vem som tagit över det och det huset. Namn kom upp som man glömt och allt kändes så evigt länge sen. Jag tänkte på mamma och hur hon var och vad hon bar med sig för minnen när hon var sjuttio. Jag hade velat fråga, men det är sent påtänkt nu, liksom.  Och så pratade han om sin morsa som fortfarande är pigg, still going... Konstigt. Hans mamma och min var ju nära kompisar.  Ja,ja, det sitter jag och funderar över just nu i stället för att städa växthuset. 

Förresten hade vi "kaffefrämmande" innan också. Vi har några spontanbesök per år, som UTAN att ringa först knackar på. Det får mig att alltid ha kakor i frysen. Det är nästan som förr i tiden. Igår hade vi alltså fika två gånger, lyxelilyx, som en bekant från 70-talet jämt sa. Men idag är jag glad om jag får ändan ur soffan och som sagt, dammsuger parkett och sopar stengolv. Mot lördagseftermiddagen!

/E. 

Den här leksakshunden kan man faktiskt få att gå med på prommis ibland. Hälsogarantin.