Fullt ös - medvetslös?

Tänk att en sådan vecka kan ge så mycket energi!
Jo, det var slitigt. Och jag kan inte skylla på någon annan än mig själv. Jag har valt det jobb jag har och de kurser jag går och den fritid jag vill ha. Sen kan man ju alltid önska att saker ska sprida sig på ett smidigare sätt. Varför allt just nu?

Mötet i måndagskväll ledde till en lösare planering av vårt kulturcafé i Hara. Krassliga och överjordiskt trötta gjorde vi mötet kort och torrt. Men bara tågordningen var klar så kändes det ok.

På tisdagen var jag på teater med klassen. Vi såg Fröken Julie, väl förberedda med läsning och diskussioner i klass innan. Vad eleverna inte riktigt hade fått veta var att det var opera. Lite försiktigt hade jag förberett på mycket sång och musik, handlingen förlagd till Afrika i kolonialismens dagar och föreställningen dessutom på engelska. Jag beundrar mina elevers tålamod. Jag fattade nada. Men det sa jag inte.

Jag har oerhört svårt för opera. Men ännu svårare för modern opera med lösryckta musikstråk utan sammanhang och melodi. Ja, ursäkta okunnigheten alla eventuellt insatta, men det känns som: jaa, jag klarade det! Nu är det gjort, färdigt, slut, överstökat. Tack och hej.

Jag såg på mina elever. Bredvid mig satt ett par unga herrar artigt lyssnande och smygtittade på sina klockor då och då. Trött? frågade jag den som satt närmast. Jo, sa han, hade man varit hemma hade man sovit nu.

Jag begrundade detta, klockan var drygt halvåtta och grabben tretton år. Men vad vet man.

På onsdagen for vi till Hara missionskyrka och hade vårt kulturcafé. Jösses, hörni. Detta fordrar ett eget kapitel. Lokalen, tanterna, stämningen, kaffepannan, 60-tal, jämtskan, kakorna....åååååhhhh. Att det finns! Vi var uppskattade, det hörde jag. Och Ingela som åkt ÄNDA till Hara för detta. Hedrande! Mycket! Undrar om detta månne inspirerar till ny novell?

På torsdagen hämtade jag andan något efter en förlängd arbetsdag. Men rapporten skulle ju skrivas. Så det blev nån timme.

Fredagen hade vi kursavslutning på Rörlig Bild. Det var ju en upplevelse. Jag tror inte jag varit så sprängfull av energi som efter detta diskussionsforum. Det var utan tvekan den mest givande delen. Det fanns kvar hela kvällen och påverkade mig så när jag i sista minuten kom in i Odensala kyrka på kvällen för att ha vernissage och bokrelease var jag nästan hög. Kände mig bara förvirrad. Det var en trevlig kväll, många ville köpa vår bok och handeln med änglakort gick strålande. Tavlorna var svårare, men om en månad vet vi mer. Dom hänger där dom hänger.

Jag hade en föreställning om att sova till tolv idag och sen möjligen plocka fram adventsmys. Men icke. Sju var jag ute en timme med hunden. Provade att vila igen men det var inte läge. Hjärnan gick på högvarv så jag klev ur bingen och petade lite till i rapporten.

Sen gick vi på krogen, jag och maken och sonen. Ja, efter ytterligare hundturer och ett par tvättstugeronder. Det släpar efter, det gör det. Ville inte laga mat. Men nu är det dags - mot förrådet!

//Eva

Guldkant på tillvaron? Vart då?

Det är kolsvart, det är vått, det är mååååånga dagar kvar tills jorden vänder åter mot solen, jag har för mycket att göra och så har jag sträckt en arm av allt släpande på böcker och inte hann jag baka pepparkakor idag, heller.

Shit! VAR är Guldkanten???

Hallå! Vad ska jag ha den här dagen till? Va? Inte ens ett litet Dagsljus trots att jag skyndade ut prick tolv med soppåsen för att se om det var läge att gå ut. Men nä. Inne på gården stod Skymningen och lipade åt mig. Jag skyndade in och kände att jag hade Mörkret hasande efter mig. Jag låste dörren. Tände kandelabern. Kokade körsbärssaft och letade Guldkanter. Men inte ens det. Sur-Eva satte sig vid datorn och surfade runt bland vädersajterna för att se om det kanske skulle kunna bli vinter nu när hojen är uppallad och jag har tagit fram halsduken och allt. Men icke. Allt slit i onödan.

Men joo, vänta nu, det behövs nog en skittrist dag för att jämna ut veckan som kommer för den blir späckad vill jag lova. Där har vi det. Så är det nog ordnat. Jag har ju bara roligheter framför mig (som vanligt) men så fort det går trögt blir jag besviken.
Måndag: möte och genrep med Gloria Mundi
Tisdag: teater med eleverna
Onsdag: kulturcafé med Gloria Mundi i Hara
Torsdag: jobbar länge
Fredag: Margareta och jag har release på vår bok Änglar anamma i Odensala kyrka och jag ställer ut akvarellerna till boken och några till. (Nervöst, ja.)

Guldkanterna ligger på hög och väntar. Men det blir tajt. Därför måste man väl tilldelas en skittrist dag. Så inte man kvävs av roligheter. Skit i regnet och det svarta. Sover en stund i stället.

/Eva
(PS. Jo, mina kids, ni är ju alltid Guldkanter, men ni har ju fullt upp att leta era egna. Annars skulle vi ju ha ständigt fredagsmys och det går ju inte.)

Konsten att inte umgås.

Stenhård disciplin, det är det som gäller.
Ska jag fixa detta att plugga och jobba så gäller planering, fokusering och fullständig avskildhet tidvis. Som till exempel nu, då jag helt ensam myser i det ljusgula rummet med domkyrkan som närmsta granne. Myser så till vida att jag slängde i mig en synnerligen spartansk middag, rakade undan allt från skrivbordet och plockade fram tegelstensböckerna. Datorn. Kameran. Kortläsaren. Anteckningsboken. Allt detta byggde jag upp till en mur så att domkyrkan försvann och så satte jag igång.

Ring inte. Jag har inte tid att svara.

Så här vill jag ha det. Jag har bestämt det. Jag vet - jag älskar nya människor och all inspiration det ger mig. Men tyvärr, denna gång ska jag inte inlåta mig i gängbildningar, spännande diskussionsforum, fikahäng eller bara socialt skitsnack. Nä, likt en mullvad ska jag disciplinerat renskriva anteckningar, dokumentera och skriva rapport. Lätt som en plätt. Man bara bestämmer sig!

Suck.

I bildsalen sitter troligen just nu ett antal trevliga typer som varit på krogen. Dom skulle ha med sig lite goda ostar och nån vinskvätt, måla, diskutera och planera nästa aktivitet.
- Nästa vecka vi ses kommer du inte undan, skrek dom efter mig när jag gick. Då ska vi ha glögg och pepparkakor och du kan ju alltid ta med dig bokhögen så kan vi hjälpa dig.
- Då ska fördjupningen va klar, halvvägs i alla fall, försökte jag dämpa deras glädje över livet, julen, pluggandet och alla färgburkarna.
- Den skriver vi ihop samma kväll! tjoade dom på.

Jag gick, jag som inte ska umgås, allt medan dom sprang omkring och plåtade allt och allas alster. Märkligt att det alltid blir en sådan dynamik i sådana här grupper. Ingen känner varandra utom möjligtvis ett par stycken. Alla åldrar och landsändar är representerade och spridningen på sysselsättning lika olika. Trots det, eller tack var det, så blir det genast en enorm samhörighet över svåra bilduppgifter och examinationer. Feedbacken och respekten för varandras arbeten är skyhög. Den som har bebis med sig har genast 28 villiga barnvakter och den som inte kan blanda till rätt grå nyans har genast lika många engagerade tipsare. Otroligt.

Tja. Det blir nog så att jag offrar en kväll bakom bokhögen och byter domkyrkan mot fängelseutsikt och deltar i glöggpartyt. En pepparkaka eller två så kanske jag blir mer medgörlig och vill umgås. Tror vi.

Slut på rasten// Eva

Postorderfirma startas om tjugo år.

En tjurig förkylning håller mig på mattan.
Nerbäddad i sängen har jag läst en bok som jag fick av Maud - Potensgivarna. Den handlar om ett par damer mellan 70 och 80 sisådär som startar en postorderfirma för att sälja potensmedel. Jag gillade boken. Inte för att den var särskilt bra skriven. Svensklärare som jag är blir jag lätt störd av vissa saker, men om man lämnar denna arbetsskada åt sidan, så tycker jag MYCKET om stämningen. Jag gillar att befinna mig på plats, och det gör man verkligen i denna lilla roman.

Jag såg helt plötsligt mig själv som äldre dam i gott sällskap med likasinnad som har idéer och framtidstro. Som har vett att njuta av det enkla, det naturen och livet ger, det vardagliga och slentrianmässiga och tillvaratagandet av det som man vill spara; allt från saker till traditioner. Boken är full av värme och humor och man förlåter snedstegen. Jag känner igen en hel del och undrar var jag själv kommer att hamna och hur det blir då. Innan man vet ordet av är man där.

Ja, oroa er inte, jag kommer troligen inte att starta tillverkning av potensmedel. Om tjugo år har säkert vetenskapen gjort behovet av ett sådant överflödigt. Men en titt i tidningen, precis som damerna i Potensgivarna gjorde, kan ju lätt ge en fingervisning om vilken typ av postorderfirma som torde vara gångbar. Just nu gäller det att spå sig eller att kapa av en bit av baken alternativt magen för att få en plattare dito. Kapningen sker med antingen piller, operationer eller mystiska remmar som vibrerar bort delar av kroppen.

Vad kan vara gångbart om tjugo år? Jag kan behöva tips från allmänheten så jag redan nu kan börja planera. Jag kommer säkert att bo kvar i vårt lilla hus och det finns också viss risk (eller hopp om?) att nyinflyttade grannar indirekt kan bidraga till mina idéer. Precis som i boken. Naturligtvis kommer min firma att finnas enbart på nätet. Absolut måste det vara ett piller av något slag, något jag kan koka ihop själv. Jag ska redan nu börja bunkra socker och glukos så jag kan ha detta till hands när behovet sätter in och jag behöver tjäna en hacka. Folk är tydligen beredda att betala vad som helst för att någon annan ska göra om deras liv.

Jaa, jag fick en massa idéer i alla fall där jag låg och snorade och läste. Inget ont som inte har något gott med sig, bröder och systrar....

/Eva

Tomtemask och monstermask

Halloween.
Det har varit rätt dämpat kring denna skräckens helg i år. Eller beror det på att barnen i kvarteret inklusive vårt eget gäng har växt upp till sofistikerade helgfirare med andra vanor än att skrämma grannar?

Vi har i sanningens namn väl aldrig haft nåt riktigt Halloweenparty. Jo, jag har minnen från någon orange helg med geléspindlar på bordet och en ny läsksort med pumpor på. Vi hann liksom inte riktigt med, tror jag. Halloween kom när våra barn var i början av skolåren och jag har någon bättre bild på David då hans annars så änglalika och rara lilla ansikte ser ut som något som är uppgrävt och hårdsminkat. Måste ha varit en monsterfest. För övrigt hyllar jag gärna det mångkulturella och hoppas på ännu fler jippon som innebär att man får klä ut sig. Sätta lite färg på tillvaron.

När jag var liten var det mest till tomte man klädde ut sig. Vi var inte ens påskkärringar. Det var inte modernt då. Men jag minns att mammsen hade en trevlig tradition att vi skulle gå till ett par av familjens vänner och tomta med små julklappar varje år. Jag minns särskilt en gång då vi stod och slog in en pytteliten docka och en pytteliten bil i två paket. Jag och lillebror skulle gå ensamma av något skäl. Jag kände ett högtidligt och stort ansvar för att vi själva skulle bära julen med oss till vännerna.

Vi gick och gick, svettades under masken och funderade på huruvida vi skulle kunna dricka den saft vi alltid blev bjudna utan att ta av maskerna. I första huset klarade vi det. Lämnade paket till den ljuslockiga prinsessan som låtsades att hon inte kände igen oss, drack saft med sugrör genom det lilla munhålet i masken och åt hemgjord teaterkonfekt. Nästa hus. Slängde in bilpaketet till en liten krabat och tackade snabbt nej till polkagrisarna. Vi var rädda för hunden. När vi slutligen kom till tant Gitta, för att lämna vår julgåva, fick vi rådet att vila och ta av de svettvåta tomtemaskerna. Åh, jag minns att det var som en lättnad. Kunde man det? Ta av sig? Men då blev man ju ingen överraskning? Va? Julen tog ju halvslut? Men tydligen blev det jul ändå och så drack vi saft igen och åt kakor utan att få skägg i munnen. Ändå, minns jag, tog vi på tomtemaskerna för att inte prinsessan skulle se oss när vi gick förbi hennes hus. Då kunde vi ju ha förstört julen totalt för henne och det var ju inte tillrådligt.

Undrar om ungarna idag har samma ansvarskänsla när dom ringer på dörren och sträcker fram kannor, koppar och korgar för påfyllning av godis. Annars kommer det surt tillbaka. Hot om repressalier finns alltid med. Påskhäxorna är mindre aggressiva, dom bara ler sött och man förstår att det bara finns vit magi. Den här Halloweenhelgen hade jag starkt funderat på att själv klä ut mig och sitta på pass innanför dörren. Jag hade gärna velat skrämmas genom att själv skrika bus eller godis och sen sett vad som hänt då. Hade jag då fått ett par kilo surt förvärvade karameller efter mil av trampande innanför svettiga masker? Eller hade de stackars små monstren gett upp och darrande sagt "bus" eftersom de inte haft tillräckligt med godis i korgen ännu? Hade det gett mig privilegiet att få spela hartsfiol på deras fönster under natten? Det hade varit skoj.

Till nästa gång ska jag nog vara beredd.
Eva

Skolstårs igen.

Underlig känsla att komma tillbaka. Att hamna i skolbänken. Att plötsligt hitta till olika platser jag inte visste att jag kände till. Komma tillbaka - återuppleva. Inse att det är SEX hela år sen och inte förra veckan. Mycket märklig känsla!

Jaja, det låter högtravande men verkligheten är mer krass. Man inser att tiden gick för fort igen och man inser att det är en speciell känsla att vara ny i klassen. Dom andra har ju redan blivit kompisar och bildat små öar. Hur kul är det på en skala?

Skämt åsido, det är alltid en mystisk känsla att vara ny. Fast jag är den som redan varit där och hunnit iscensätta mina kunskaper i praktiken och lärt mig en massa. Jag borde känna mig äldst och klokast och veta EXAKT var penslarna står och EXAKT hur Fröken vill att jag ska dokumentera. Ändå blir man Den Nya Eleven, precis som man blir den Nästbästa Kompisen på femtonårsjubiléumet eller Stårsa At A Astrid när man råkar en åldrig bybo från hembyn. Mycket konstigt. Nån som vet vad jag surrar om?

- Varför har du inte varit med från början?
- Va? JOBBAR du?
- Det är okej att du sitter där. Tror jag i alla fall.
- Vi har redan gjort grupper, men det ordnar sig säkert.

Jaa, där stod jag och undrade om jag fick sitta var jag ville, om fiket var kvar på samma ställe och om jag skulle hitta till receptionen för att skaffa mig ett passerkort. Alla sprang vilt hit och dit med kaffemuggar och påbörjade arbeten och såg ut som om de inte sovit på sju år. Någon grät över för mycket uppgifter och någon hade bett om uppskov på inlämning av portfolion. Första intrycket, fast jag känner den där bildverkstan så väl, var att här svettades man blod från åtta till fem. Minst.

Jaha. Så känns det att vara ny och ändå inte. Bli betittad och befrågad. Möjligen bedömd. Fast sånt skiter jag i nu för tiden. Jag är jag och det känns skönt. Så har det inte alltid varit. Ändå kan det ju vara lite kul och känna på hur det känns som ny elev i klassen ifall man nu av olika skäl inte vet det.

Men ändå...det är roligt att vara här, nu som då. Fast roligare nu. Jag vet ju vad jag vill och kan, det beror på dom sex åren som gått. Tror jag.

Första timmarna bestod av föreläsningar för att efter en snabb kafferast, då jag märkte att jag gick som i ett invant mönster till rätt instans för införskaffning av ett passerkort, äntligen få kasta sig över kritor och kol. Studiemotiverad och kunskapstörstande som jag är, praktiskt taget hängde jag längst fram och sög in allt som sades och förevisades med sån frenesi att Fröken oroligt frågade hur det var med mig. Det var ju omtänksamt. Jag ska inte göra det med mina egna elever. Det kan bli en komiskt misstolkning.

Klockan är närmare elva och jag har slitit mig från bildarbetet. Bildsalen är mörk, jag blir tvungen att vänta tills i morgon. Sorglöst - det är vad det är.

Eder pluggis.

Nu börjar det brännas.

Nej, det var ingen bra rubrik.

Men jag har mycket att göra och känner stor irritation över att jag inte får vara hemma ett par veckor och bara göra klart det där jag måste. Typ allt.

Bränn inte ut dig, bara, mailade en kompis till mig.
Nä, jag tror inte jag gör det. Jag flyter mest ovanpå. Känns det som. Därför ska man inte skriva att det börjar brännas nu, för det kan misstolkas. Men det jag menade var att nu börjar jag plugga bild på universitetet och jag fattar inte riktigt att jag är där. Jag har knappt nosat på litteraturen, vet inte om jag minns var bildsalen ligger, minns inte hur man skriver en rapport, minns jag vad jag pluggade sist? Det kan ju vara bra, eftersom alla andra i gruppen, som började för en dryg månad sen, kommer att vara oerhört påloggade medan det var sex år sen jag var där sist. Don´t like. Men så är det.

Fördelen med att vara på plats intensivt är att det blir råplugga som gäller då man är där. Det gäller att inte hamna i samspråk med allt för många som ska gå och fika på Rutiga Duken hela tiden och sitta och prata skit i evigheter tills allt har stängt och bara krogen är öppen vilket inbjuder till en fortsättning till långt in på småtimmarna.... Så där kunde det vara. Jag blev medlurad flera gånger. Varför jag alltid hade med mig läxhögarna hem till Östersund igen. Det går inte nu. För nu ligger jobbhögarna kvar hemma och väntar. Ja, det kommer att bli ett hundår (vem hittade på det idiotiska uttrycket, Zingo?) med skola och skola i två olika bemärkelser. Men sen har jag det jag vill ha för att slåss i snålblåsten ifall det skulle behövas. Man vet aldrig i dessa tider.

Det finns ju en annan sida också: det är ju lite kul.

Jag skäms inte ett dugg att säga att det är lite kul att bo för sig själv heller, åka till havet kommer jag att hinna på fredag också. Det är ett måste innan hemresan.

Men hur som helst. Nu börjar det brännas, och jag funderar på hur det skulle vara att gå och skrota hemma, njuta av ingenting, skriva den där novellen som vi skulle göra, måla några akvareller till, titta noga på hösten. Och bara vara.
Det tänker jag mycket på.

Eva

Den nya lagen om att slappa

Apropå Ingemars kommentar i mitt förra inlägg så kan jag inte låta bli att fundera över veckan som var.

Först och främst - jag har ett toppenjobb. Alla som känner mig lite mer vet att jag har det, eftersom det helt enkelt är så att jag är kvar på samma plats. När något inte känns intressant längre brukar jag byta. Hursomhelst, toppenjobbet är slitsamt många gånger. Det händer ofta att det äter upp någon helg av och till. Och gör det inte det så har jag en lång lista på saker som jag tänker göra. Och gör. I alla fall oftast. Slösa tid på ingenting kan man ju inte. Eller...

Jag pratade med en elev i sjuan i veckan. En glad kille, som precis som de flesta grabbar i den åldern, har för mycket myror i brallan för att gå att fånga in en stund för lite eftertanke. Han hade fått ett papper framför sig med uppsatsrubriker ur niornas nationella prov i svenska. Han ville gärna testa trots att det är långt dit, se det svåra i denna omtalade och ångestfyllda prövning.

Efter att noggrant ha läst igenom rubrikerna såg jag att han försvann in i sig själv med blicken riktad ut genom fönstret. Runt om honom satt kompisar och skrev och det rådde en sorts författarstämning som kan få mig att bli euforisk. Men min sjua lät sig inte påverkas av pennrasp och ett och annat fniss. Han var som uppslukad av sina tankar. Jag bestämde mig för att ta reda på vad som hände och då pekade han på rubriken "Konsten att ta det lugnt". Det skulle handla om vardagsstressen.
- Man skulle va i skogen, sa han.
- Och avstressa sig, menar du? frågade jag. Skriv om det då!
- Ja, alla skulle va tvungen och va i skogen. Eller bara ligga på sängen och glo.
- Hur skulle det då bli, tror du? undrade jag.
- Jaa, inte jämt alltså, men det skulle som va en lag på att man va tvungen och slappa ibland. Då kanske inte folk stressar så mycket sen.
- Jag skulle gilla det, sa jag.
Han tittade länge på mig med busfröögonen och så sa han:
- Du skulle det, va? Fixa det då! Man skulle ha en timme på dan när man bara gjorde ingenting. Kan man inte ha det på schemat?

Vi resonerade en stund om detta och livet och sen skrev han med spretiga bokstäver en början på sin uppsats: "Det är många ungdomar som har det stressigt. På skolan har man mycket och göra och på fritiden måste man göra en massa också i stället för och slappa..."

Jag ser fram emot att läsa! Fatta vilket toppenjobb jag har! Vilken styrka som finns i ett klassrum med dessa superintelligenta varelser mellan 12 och 16 år. Framtiden är ljus. Bara detta att det borde vara lag på att slappa!

Tillbaka till Ingemars kommentar om en vän som givit sig själv ett års ledighet. "Ett mellanår". Vi behöver mellanår lite till mans. Jag skulle vilja påminna om det moderna ordet och företeelsen "retreat". Allt fler behöver och borde göra det - ingenting! Det borde om inte finnas en lag så ett erbjudande om att bara vara ibland utan att vardagen kantrar, det skulle rädda många själar.

För övrigt minns jag som om det vore igår när jag stod framför det gigantiska fönstret i vår fyra på Konstapelgränd med en halvårsgammal Staffan på armen och tittade ut på den kommande vinterns första snöflingor. Tiden att göra ingenting tillsammans med en bebis kändes som högsta vinsten. Att bara vara. Uppleva möjligheten att en snöstormig torsdagsmorgon mitt i kolsvarta vintern få välja att koka fingerfärg och bada en halvtimme i stället för... Vilken lyx!

Nej, jag säger bara, skaffa fram den där lagen kvickt!
Själv ska jag ta och gå i skogen. Och tänka.
Puss-hej!

Om man själv får välja

Jaa, det blev liksom ingen lördagsakademi.

Som jag väntat och längtat. Och faktiskt på slutet planerat. Jag hade tänkt ett par tavlor, motivet fanns. Så blev det en snurrig natt. Vaknade vid tre och kände att allt inte var som det skulle. Feber, tänkte jag, och snurrade ett par varv till. Somnade om och vaknade vid halvsju. Jag skulle ju upp. Upp och iväg. Måla.

Hunden suckade då jag släpade, verkligen släpade, mig ur slafen. En promenad så är allt ok, tänkte jag hurtfriskt och steppade ut på bron. Ingen snö - men kallt. Nåja, kameran i ena fickan, hundpåsen i den andra.
- Vi går runt, va? sa jag till doggen som vet vad det innebär. Det är den längre turen på ett par kilometer. Det var så vackert allting, kameran värkte i fickan, men den kom knappt fram. Mina fingrar hade förfrusit i nyvantarna. Doggen såg inte heller ut att gilla turen runt parken. Hon surade när jag föreslog henne att jaga fåglar, åtminstone dom som samlats kring fotbollsmålet för att vaddå? Jaa, inte vet jag. Dom var där i alla fall, ett morronpiggt gäng som såg ut att ha nån sorts taktiksnack. När hunden slött gjorde en lov åt deras håll drog dom vidare. Och då insåg jag att jag höll på att frysa ihjäl.

Stapplande upp för trapporna bestämde jag mig - jag har rätt att avstå från min efterlängtade, självvalda målarhelg. Ett telefonsamtal bara så kan jag åter ramla i säng och känna efter om jag möjligen har svininfluensa. Eller i alla fall en släng av densamma.

Sov gjorde jag sen. Tre timmar. Och jag kom aldrig iväg. Inget måleri.

Men så mycket som mitt hem betytt idag kan nog ingen fatta. Jag bara älskade att sova ostört till mitt på dan. Sega på och sen åka och köpa ljus när det var sen eftermiddag. Saknade inte mitt måleri. Kände mig rik att vara hemma. Undrar vad det innebär? Det är snart midnatt och känslan släpper inte. Det är så skönt att bara vara. Att inte. Just att inte.

Eller hur.../Eva

Jaså det är höst nu

Det har jag inte märkt.
Det blir så här de perioder jag jobbar väldigt mycket. Jag har en sån period nu. Åker tidigt, kommer hem sent. Kollar mailen, frågar ungdomarna hur dagen varit, pratar med mannen under en snabb promenad - enstavigt, jag brukar den tiden bara begära tystnad och frisk luft. Sen är det datorn igen och planering av nästa dag. Det går liksom runt. Tänkte just på helgen och att jag skulle nog åka bort någon liten tur, då jag kom på att jag bokat in mig på Lördagsakademin på Jamtli. Det, mina vänner, är rekreation. Jag kommer att bli tvungen att måla. Inget annat.
Ingen som vill följa med?

Återkommer då det lättar.//E.