Nytt kapitel?

 Idag pratade jag med min chef om pensionen. Berättade att i september får det vara nog. Hon frågade hur det kändes.

Fattigt, borde jag ha svarat. I fall jag hade varit ärlig och mer krass, alltså. Men i stället satt jag och undrade om hennes fråga visade på ett seriöst engagemang i min livsförändring. Hon bubblade glatt på om fritid, barn och barnbarn och aktiviteter och vänner och tid och mer tid. 

Jag hängde inte riktigt med. Det låter som nåt man ansåg att pensionen innebar för hundra år sen. Idag är det nog allt för ofta annorlunda. Ont om pengar, dyrt att leva. Vad svarade jag då?

Hur det känns...tja, som vanligt när jag byter fot. Man får se vad som händer nu. Jag är inte funtad så att jag saknar en arbetsplats så att det skulle innebära nån mindre depression. Jag bara går vidare. Tänker att livet bjuder det väl på nya möjligheter. Det har varit kul och jag har trivts oerhört bra annars skulle jag väl inte ha stannat i mer än tjugo år. Det är arbetskamraterna, alltid dom, som haft största påverkan i alla mina arbeten. Bytt jobb har jag gjort många gånger och aldrig känt någon saknad mer än att vissa personer från olika arbeten har funnits kvar i mitt liv efteråt men att umgänget glesats ut av fullt naturliga skäl.

Nej, jag är nog färdig med det här. Dessutom börjar kropp och knopp att protestera. Jag har inte riktigt ork att argumentera för lärandet, vilket jag tycker att jag gör varje dag. Inte heller tycker jag det är så hippt att knappt hinna på toa, slänga i sig lunchen och springa upp och ner i stentrappor. Näpp, tackohej - leverpastej. 

Vad ska hon hitta på nu då? Tja, jag lär börja med att sälja hojen. "Nej, åh, nej",  eller "äntligen" tänker du som känner mig. Men då kan jag glädja/förskräckta dig med att jag funderar på en med sidovagn. Återkommer, för nu blev du nyfiken, va? 

Allt för djuret - min hälsocoach.

/E