onsdag 28 mars 2012

Paus



Lördag klockan 10.00.
Promenad på Operahuset i Oslo. 14 grader varmt.

En paus i det tungsamma arbetet med att paketera och arkivera ett liv. En vitamininjektion med försommaraningar, umgänge med ungdomar, god mat utomhus i ljummen kväll och planer för framtiden.

Som sagt - glädje och sorg på alla nivåer.

/E.

måndag 26 mars 2012

Förändring

Barnens farfar och morfar har gått ur tiden.
En förändring i vardagsbilden har skett igen.
Det tar kraft.

//E.

måndag 5 mars 2012

Tankar bakom en röd gardin

Här sitter jag och har det bra.

Det är lov. Jag har en del jobb med mig men det gäller att strukturera upp dagarna så man kan njuta så mycket det bara går av ledigheten. Så fantastiskt skönt att vara hemma i sitt hus en vanlig vardag. Bestämma över sin dag. Sin tid. Vad man vill äta, vad man vill göra, vad man vill ska höras eller ses. Ibland funderar jag allvarligt på hur det kunde bli så. Allra helst vill jag ju ha hela min familj omkring mig. Liv och rörelse, kära röster och gester. Men de kommer ju, de dyker ju alltid upp. Det är vetskapen om att någon kommer som gör det så bra. Fast jag erkänner, det kan gärna få dröja, jag njuter just nu... av min ensamhet.

Samtidigt undrar jag naturligtvis om jag alltid kommer att njuta av ensamheten. Hur kommer det att bli sen? Om man blir gammal och skör och inte kan ta sig fram som man vill. Om man blir beroende av andra, om man måste bli matad, klädd och stödd och rullad.... Ensam, utan förmåga att teckna, pyssla, skriva.... Skrämmande men nyttig tanke. Det gäller att ta vara på tiden.

Jag pratade med mor idag. Hon som bor ensam och klarar sig fint. Vi pratade om att ha hjälp hemma. Nej tack, det skulle vara illa. Att ha nån inne i sitt liv, liksom, sa hon. Jag fattar vad hon menar och det har jag tänkt mycket på idag efter tekoppen hos morsan. Naturligtvis känner jag tacksamhet över att hjälp av olika slag finns, tacksam över att någon ser till att dagen rullar för den som behöver och att man får sina livsnödvändigheter. Men jag kan ändå inte låta bli att tänka på begränsningen som det innebär att vara i ständigt behov av en annan människa.

Det är väl ingen ovanlig tanke, det var bara det att den slog mig med kraft idag då jag satt på en pall i vårt hus i total tystnad och såg solen smyga fram genom den röda tyllgardinen som familjeprinsessan valt till jul. Den är så tunn och skir så jag har glömt att den borde läggas i julförvaring. Och just idag var jag glad att den var kvar för den glänste så fint, tyckte jag.

Jag tänkte på tystnaden, det var som om huset höll andan efter tonårstiden. Inga mollbeats från källaren, inga ihållande duschstrålar med efterföljande ånga av herrparfym när dörren äntligen slås upp och en annan irriterat bufflar sig in efter att ha köat i fem minuter. Inga smäll i dörrar på övervåningen och tuggummipop. Bara tystnad.

Jaa, jag fastnade där på pallen. Klockan var bara lite drygt åtta på morgonen och huset och dagen var mina. Faktiskt tycker jag att jag just nu tar vara på tiden mer än nånsin. Det är inte ofta jag tycker att jag får tänka klart. Man blir alltid störd av naturliga skäl till vardags, men stillheten på en plats man gillar och trivs med, den är värd väldigt mycket. Så just nu, medan jag fortfarande kan välja vad jag vill göra med min tid utan att någon annan behöver hjälpa till, just nu ska jag ta vara på varenda sekund! Och i morgon ska jag sitta på den där pallen igen och titta på solen en stund. Och jag tänker inte ta ner julgardinerna!

//E

När en ny årstid håller på att födas fram...

...blir jag alltid så trött. Det är som om jag själv är med och krystar. OK, liiiite lättare förlossningar har jag framåt vårvintern. Men ...