torsdag 19 november 2015

Hemlängtan

Just i kväll när jag lagat mat, ätit med mina kära och handlat åt mamma efter en lååång dag hamnade jag i soffan, ensma en stund i det tysta huset. Tittade mig omkring och kom på mig själv med att tycka att nu får det vara nog på lyxen. Alla nya möbler och ryamattan och ljudlös diskmaskin... Nu vill jag hem! Klart, slut på semestern.

Det var då jag kom på att hemmet är sålt till en annan barnfamilj som ska börja pynta för julen och så helt plötslig tänkte  jag surt att dom vet ju inte hur det ska se ut med alla smällkarameller i dörröppningen och ljusslingan i altantaket. På några sekunder hade dock min hjärna återgått till det normala och jag insåg min situation. Satt jag inte och längtade bort? Eller längtade tillbaka? Jojomensan, precis vad jag gjorde.  Och det kom som en överraskning. Vemodet tog över förnuftet en stund.

Nu har jag packat in saker i det som kommer att bli "mitt rum". Skrivbord och tusen pennor. Det kommer att bli bra. Men ändå. Jag längtar hem just nu.

/E

tisdag 3 november 2015

Det börjar bli kris...

...för nu är det alldeles för mycket måsten. För ett par dagar sen gick jag en liten promenad (ja, ingetr planlöst irrande som en vän till mig brukar säga, utan en promenad med ett uppdrag). På vägen kom jag på mig själv med att det skulle vara skönt med en mer normal vardag med kvällspromenad, arbetsplanering, ritstunder, skriva lite, ja, sånt där som inte riktigt får plats nu. MEN, jag klagar inte, för det känns verkligen som om jag kommit hem. Nu har första ruset lagt sig, men det känns fortfarande som att bo på hotell. Ett lätt sus i någon fläkt, (eller är det kylskåpet?), trafikljud från stan, tystgående diskmaskin och dammfri bokhylla.

Någon saknad av Slingervägen finns ej. Nej. Trots alla händelser. Å andra sidan hände väl det mesta på Konstapelgränd med all glädje och sorg och en framväxande vänkrets.

Nu är vi här. Vi plockar med saker, vi samsas om var tavlor ska sitta och vi planerar ännu en tur till IKEA. Men huvudet är fullt av sådant som måste ut. Det är därför det är kris. Jag håller på att spricka av brist på rit- och skrivtid. Eftermiddagen ägnades åt en tvåtimmars föreläsning om seriespråkets betydelse. En sekvens av kursen bestod av en miniworkshop.
- Gör ett utkast till din serie. Du får två minuter! sa hon som höll i rodret.
Runt mitt bord hördes suckar, ungefär som från en skock elever som alltid tycker att det är för lite tid, medan jag grabbade pennan och sprutade ut gubbar, bilar, snöbollar och en arg mormor på en pappersremsa. Min serie var klar på en minut, och då var det som om jag klippt ett litet hål i rithörnan på hjärnan och lättat på trycket. Det liksom spritsades ut saker genom pennan. Jag var inte särskilt förvånad. Det är ju sånt jag gått och burit på några månader. Mina kamrater stirrade på mig och min penna och såg nog hur kallsvetten bröt fram när jag skulle stoppa mig själv efter att tiden var ute. Efter ett idogt brottande med att få loss pennan ur min egen hand kunde jag vända min uppmärksamhet till föreläsaren igen.
-Inget doodlande på papperet nu, fräste jag inombords åt mig själv. Koncentration!

Ja, det är inte lätt. Men jag har ett skrivbord hemma, just nu överbelamrat med tjugo fotoalbum som inte har något annat ställe att vara på. Men sen. Sen ska jag rita. När hyllorna är inhandlade, badrummet klart och lådorna uppackade.

Lev väl. Rita lite du också.
/E

Det här är MITT!

Allt ni ser här är mitt. Ja, faktiskt. Ibland far jag hit och tankar. Jag andas in något som jag alltid kommer att längta till. Ja, jag...