måndag 20 april 2015

Konstiga drömmar...

...man har.
Just nu är det spöken som gäller, tydligen.
I natt drömde jag att jag låg och läste i en tidning som sedan helt plötsligt sögs in i väggen. Jag kände hur håret reste sig i nacken där jag låg (ja, även när jag vaknade kallsvettig, på riktigt) när jag famlade efter tidningen och insåg att vägen var magnetisk och att jag kände av en okänd kraft som jag läst om i någon gammal bok. Det gällde att skydda barnen så jag knuffade ner lille Staffan som låg och sov bredvid mig och skrek att vi var tvungna att utrymma huset. Samma hus som alltid återkommer i mina drömmar. Stort och ödsligt med mörka väggar och många rum, varav några obebodda men med diverse möbler ändå.

Ja, alltså jag vaknade och kände mig helt urlakad MEN utsövd och funderade på att kliva upp och göra nytta. Kvart i tre. Nå, grannarna hade väl fått nåt att fundera på om jag börjat putsa fönster.

Lilla mamma börjar vänja sig vid all hjälp och jag börjar vänja mig vid det också. Det nya i livet, alltså. Mamma, med alla hustomtar, och så det allt mer tilltagande röjningarbetet i och omkring huset. Maken snickrar, rörmokar, målar, spacklar och slipar och mitt i allt beställer grejer till hojen. Själv har jag knappt tordas lukta på cykeln när jag passerar garaget nån gång. Då kommer det bestämt i alla fall att suga i åktarmen och det känns tryggt. Nåt vardagligt och stabilt. Jag lovar, första åkturen för året blir den vanliga runt viken. Allt annat vore fel. Varför drömmer man inte om det?

Det är kolsvart ute, maken har kommit in från friggispimpet och jag ska bekämpa eventuella mardrömmar ännu en natt. Konstigt att man minns en del drömmar flera år efteråt. En dröm som förföljde mig några nätter när jag var liten var att man kunde trampa på en mina om man gick fel i buskarna längst ner på vår gård närmast järnvägen. En natt trampade en familjemedlem på minan och gick upp i rök. Den skräcken satt i den. En annan gång drömde jag att vi skulle badas av mamma, jag och min lillebror. Något gick fel. Duschen kom ur mammas ögon och vi kunde inte stänga av. Huuuuuvvvvaaaaa. Jag ryser än idag. Ja, just det, ja. Nu har jag piggat upp er med lite mardrömmar.

Ha det i nattens skräckkammare!
/E

måndag 13 april 2015

Arbetsro

I morse tänkte jag att om jag inte arbetar kommer jag att gå in i den där väggen. Kanske.

Påsklovet har inneburit så mycket ommöblering i tillvaron att jag känt mig mer matt än jag någonsin tidigare gjort. Som jag tidigare sa så uppskattar man vardagen mer när det händer saker i ens liv. Och samtidigt märker jag att jag håller på att vänja mig vid att mamma inte längre är samma mamma. Och att jag följdaktligen inte heller är samma dotter. Det är tungt. Men ofta tänker jag på vad en vän en gång sa när vi satt och pratade om livets fram- och baksidor. Att när det händer något som känns tungt så frågar hon sig vad det är hon får nu. Vad ska hon dra för lärdom att detta? Det gäller att klura ut meningen med livet, liksom. Jag tyckte det där kändes bra. Det är klokt.

Nej, inte "går jag in i väggen", inte. Men ingen morgon har det känts så skönt att sätta sig i bilen och åka två mil till jobbet. På vägen dit hann jag, trots att jag var ensam och inte hade mina samåkare med mig, tänka på vad som var på gång både i bildsalen och i svenskan. Det var snorhalt och jag var rätt skakis när jag klev ur bilen, men på något sätt kändes det normalt. Så här är det varje år. Vardagsproblem.

Eleverna var trötta och klagade obligatoriskt på att lovet gått för fort och att man inte aaaaaaaaaaaalls minns vad man gjorde innan påsk. Bra, det är som det ska vara. Långa suckar över att behöva hitta sina påbörjade beskrivande rapporter om Sveriges minoriteter, argt letande efter bilder i bildsalen "som låg precis just HÄR innan lovet, vem har tagit min biiiiild?" Och så den sura tonåringen som betraktar min tröja och konstaterar att jag har ett litet hål på den. "Den där kan du ju inte ha en dag till!".  Jag känner mig som sleven i grytan när jag har dom där sura tonåringarna omkring mig. Det bästa är att man får vara sur själv ibland utan att dom hänger en för det. Som sagt, dagen har givit mig kraft och arbetsro.

Mot nya mål.
/E

lördag 11 april 2015

Och så blev det lördag.

Vår.
Jag måste säga att det är oerhört viktigt att få vakna till fågelkvitter. (Och duvorna, de räknas, trots makens morrande). Den utflyttade dottern sa, efter en övernatt hos oss i urhemmet, att det var fantastiskt att få vakna till fåglarna för det hade hon minsann inte hemma trots att fönstret stod öppet. Ja, det är skillnad på att bo på Slingervägen och Rådhusgatan....

Mammatankarna tränger på redan innan jag vaknat. Drömde om en stormig eftermiddag på tidigt 60-tal då vi promenerade från vårt hus till tant Gitta. Jag höll mamma hårt i handen. Strax innan man kom fram till Gitta kunde man se änden på gamla vägen som vi gick på. Där var det skog. Det syntes inte att gamla E75an fortsatte bortöver. Jag minns att jag tänkte att det var tur att vi var i trygghet bakom skogen, för där bortom visste man inte vad som skulle kunna hända. Det var en sådan stark känsla att jag skrev en dikt om det. Men ingen vet vad den egentligen handlar om, mer än jag. Och du, ifall du nu vet vilken dikt jag menar, efter att ha läst detta.

Jahaja. Mamman var mycket pigg idag och gladdes över att hon har den fina lägenhet hon har. Vi pratade vidare en stund och jag kände att hon kanske inte riktigt var i samma tid som jag.

Gör det nåt?
Nej. Hon har det bra, det är jag säker på. Och den omsorg som vi nu får stifta bekantskap med är fantastisk. Jag är djupt tacksam över allt, alla samtal med sköterskor och personal och all tid som de tycks ha att prata med mig. Tacksam för dem som jobbar inom omsorgen och hur de agerar och vad de redan vet om mamma efter bara ett par dagar.

Själv ska jag sätta fötterna i ett fotspa med timjan och salt, dricka vidrigt svart kaffe och fokusera på jobbet. På måndag måste jag få träffa mina elever. Där finns kraft och energi och vardagligt ungdomstjafs - längtar efter vardagen!

/E

fredag 10 april 2015

Fortsätter på mitt nya liv

Jag fortsätter framåt.
Nu har jag slagit mig ner vid köksbordet (mitt högkvarter sen årtionden tillbaka) och känner en stunds tillfredsställelse. Mediciner, 8 stycken, inhandlade åt mor som ligger hemma på soffan och myser med sina katter. Vi drack en kopp te och hon förundrades återigen över hur det gick till att hon plötsligt blev så sjuk.
- Du var nästan tre veckor på lassarettet, sa jag.
- Det minns jag inte, sa hon.
- Nä, det kan ju i och för sig vara skönt, sa jag.
- Just det, sa hon, jag minns det nog om jag börjar tänka på det men jag skiter i det.

OK, tänkte jag, och drack te och åt choklad som kommit från ingenstans i mammas köksskåp. Sen åkte jag hem och tog tag i min andra del av mitt nya liv. Inte den som handlar om att ta hand om sin mamma som aldrig tills nu varit klen på något sätt, utan den del som handlar om att flytta och avveckla tonårshuset. Det är svårt, båda delarna, men på olika sätt.

Garderoberna är tömda och allt kört på skräphögen. Nästan. Oroa er inte, ni som bor ute i världen, era värdefullaste leksaker är kvar. Och en LITEN väska med fyra sparkdräkter, två babyset som är handgjorda av vänner och ett par sockor, stora som tändsticksaskar. Sånt måste man bara ha kvar.

Fortsättning följer.
/E

onsdag 8 april 2015

Påsklov och nytt liv

Livet förändras ständigt.

Varje gång infinner sig en strak känsla hos mig, kopplat till mitt resonemang att ta vara på livet:
JAG LÄNGTAR TILL VARDAGEN!

Det här händer mig varje gång något oväntat sker som kommer att förändra mitt liv åt något håll. Det är då jag alltid funderar över hur lite vi uppskattar den där gråvardagen när allt flyter på i sina gamla fotspår. Jag älskar gråvardagen och suger i mig varje sekund av livet och nuet. Mindfulness, skulle nån säga, jasså, skulle jag svara. I så fall har jag hållit på med det sen jag var tonåring och ofta undrat över vilket funktionshinder det sorterar under. Det där att gilla det inrutade trygga där jag själv styr över överraskningarna.

Morgonens livsfunderingar (brukar ske som bäst i duschen) handlar om mamma som kommit hem till sig efter en sjukhusvistelse på nästan tre veckor. "Lite virrig" och glömsk har vi sagt att hon är, både vi närstående och hon själv. Nu har naturligtvis oordning skett i hennes liv som förvärrat detta och jag måste försöka anpassa mig till det nya i livet. Att ha en ny sorts mamma. Det är tufft ska jag säga. Jävligt tufft. Särskilt som jag måste bli en ny sorts dotter.

Men som alla andra brukar man ju anpassa sig i någon grad till slut och här sitter jag och väntar på vardagen. Alltså att jag ska fundera på vad vi ska ha till middag och vilket betyg Olle och Anna ska ha. Och kanske planera någon liten resa. Sucka över asfalt och ha dåligt samvete för uteblivna situps. Men det kommer väl. Det gör det alltid. Men till dess är allt kaos och oro.

Sonen fyllde trettio igår. Det var säkert en upplevelse för honom. Enligt alla sociala medier har han blivit ordentligt omhändertagen 95 mil bort från oss päron. Vi ska fira honom vid ett senare tillfälle.
Men det går att reflektera även över honom i mammaoron och längtan över vardagen. Hur var det när han kom? Jo, då längtade jag också till gråvardagen.

Jag minns kristallklart hur det var att föda fram gossebarnet på 1420 gram och hur jag och den nyblivna pappan ringde våra morsor när äntligen telefonautomaten rullades in tillsammans med fikat. Två dygn senare längtade jag till vardagen när jag väcktes av sköterskan som kom in med en hungrig bebis klockan halvfyra på morgonen. Jag minns nog att jag i mitt sömnomtöcknade tillstånd tänkte att det skulle bli skönt att få komma hem till vardagen och sova som vanligt.... Ja, ja, jag anpassade ju mig till det nya och blev tigermamman som fräste ilsket åt alla som ville "avlasta mig några timmar så att jag fick vila".  Jag höll på att längta ihjäl mig efter att det nya skulle bli gråvardag. Vilket det ju blev. Resterande två födslar var någorlunda planerade och ingick i vardagen men när den sista ungen kom var det kaos igen och jag minns mig själv försöka behålla lugnet för att invänta gråvardagen. Inte för att barnaskaran utökats ( det var ändå en hemlig dröm att ha en jättefamilj) utan på det sätt det skedde med sjukdom, dödsfall och efterföljande trauman.  Då sa jag det till och med till alla - NÄR BLIR DET VARDAG IGEN?

Just nu har jag svårt att se längre än till nästa timme. Hur går det? Har hemtjänsten funkat på morgonen? Hur var natten? Hur länge funkar det över huvudtaget?

Livet pågår. Men en vanlig sketen gråvardag - suck vad jag längtar.
/E

Det här är MITT!

Allt ni ser här är mitt. Ja, faktiskt. Ibland far jag hit och tankar. Jag andas in något som jag alltid kommer att längta till. Ja, jag...