Och så blev det lördag.

Vår.
Jag måste säga att det är oerhört viktigt att få vakna till fågelkvitter. (Och duvorna, de räknas, trots makens morrande). Den utflyttade dottern sa, efter en övernatt hos oss i urhemmet, att det var fantastiskt att få vakna till fåglarna för det hade hon minsann inte hemma trots att fönstret stod öppet. Ja, det är skillnad på att bo på Slingervägen och Rådhusgatan....

Mammatankarna tränger på redan innan jag vaknat. Drömde om en stormig eftermiddag på tidigt 60-tal då vi promenerade från vårt hus till tant Gitta. Jag höll mamma hårt i handen. Strax innan man kom fram till Gitta kunde man se änden på gamla vägen som vi gick på. Där var det skog. Det syntes inte att gamla E75an fortsatte bortöver. Jag minns att jag tänkte att det var tur att vi var i trygghet bakom skogen, för där bortom visste man inte vad som skulle kunna hända. Det var en sådan stark känsla att jag skrev en dikt om det. Men ingen vet vad den egentligen handlar om, mer än jag. Och du, ifall du nu vet vilken dikt jag menar, efter att ha läst detta.

Jahaja. Mamman var mycket pigg idag och gladdes över att hon har den fina lägenhet hon har. Vi pratade vidare en stund och jag kände att hon kanske inte riktigt var i samma tid som jag.

Gör det nåt?
Nej. Hon har det bra, det är jag säker på. Och den omsorg som vi nu får stifta bekantskap med är fantastisk. Jag är djupt tacksam över allt, alla samtal med sköterskor och personal och all tid som de tycks ha att prata med mig. Tacksam för dem som jobbar inom omsorgen och hur de agerar och vad de redan vet om mamma efter bara ett par dagar.

Själv ska jag sätta fötterna i ett fotspa med timjan och salt, dricka vidrigt svart kaffe och fokusera på jobbet. På måndag måste jag få träffa mina elever. Där finns kraft och energi och vardagligt ungdomstjafs - längtar efter vardagen!

/E