onsdag 31 oktober 2012

Monstren och bananerna

Pling pling!
Det ringer på dörren och maken öppnar.
- GODIS ELLER BUUUUS!!! gallskriker tre grabbar i 10-årsåldern och stirrar uppfordrande på gubben.
Jag som står bakom kulisserna hör att han förhandlar för att komma undan repressalier. Det slutar med att han ber monstr...förlåt, grabbarna, vänta tills han konsulterat huskorset. Det är jag. Huskorset.

Förtvivlat springer maken omkring i köket och välter stolar och river ut mjölpåsar ur skåpen. Han vill gärna hitta åtminstone en endaste liten chokladkaka eller ask med TuttiFrutti från 1974. Men icke. Huskorset säger barskt att inget finns.
- Ge ungarna en FRUKT. Det är nyttigare! säger hon. (Och sen kommer dom inte tillbaka, tänker hon belåtet. För då inser dom att här finns inget godis, inte.)

Maken hämtar fruktkorgen och fem bananer åker ner i deras bautakasse. Sen är allt lugnt till nästa kväll.

Pling pling!
Dottern är hemma på besök och öppnar dörren.
- GODIS ELLER BUUUUS!!! hör jag det bekanta gallskriket. Nu stirrar grabbarna på en vilt flabbande ung dam. Undrar om dom saknade den snälle gubben, ifall det nu var samma gäng..? Den skrattande dottern kippar efter luft och går dubbelvikt till köket och hör nu - hon tar en klase bananer och slänger ut till monstren! Fattar ni vad det innebär? Utskrattade och utan godis. BANANER TVÅ GÅNGER!

Typiskt. Vem är ensam hemma om kvällarna? Jo, det är huskorset, det. Här får man sitta i ensamt majestät med lysena släckt och dörrar och fönster låsta. Maken roar sig i verkstan, ungdomarna har för länge sedan dragit sin kos. Det plingar oupphörligt på dörren. Det knackar och gnisslar och gnälls runt knutarna. Kvarterets alla monster och spöken har samlats för att straffa familjen som bara hade bananer.

Egenhändigt tillverkade monster på den tiden
 man spökade enbart i sitt eget hem.
/E

onsdag 24 oktober 2012

Bild

Läraryrket är sannerligen ingen dans på rosor. Det hade jag då inte trott heller.

Men en sak är säker - då jag kliver in i bildsalen händer mycket positiva saker även om jag som sagt ibland sliter mitt hår över att inte hinna allt och sedan vara tvungen att bedöma. För tillfället har jag satt mina elever lite på pottkanten genom att slänga ut ett diffust projekt om antiken. Hur går det?

Ja, jag vet efter alla dessa år att ett välplanerat arbete med en påläst lärare och rätt fyrkantiga direktiv ger bra utdelning rent ordnings- och produktionsmässigt. Men ibland hinner jag inte eller bara inte riktigt  har tänkt klart innan vi tillsammans kastar oss in i ett projekt. Då kan det sluta var som helst. Nu har jag ett antal mål att inrätta mig efter så för att täcka in några större områden samkör jag konsthistoriska delar och det som fortfarande kallas modern teknik, dvs digitala former av skapande.

Eftersom eleverna arbetar med antiken i övrigt hakade jag på med att i bildsalen fråga om dom kunde berätta för mig hur antiken såg ut. Framför mig satt ett drygt tjugotal romare och greker med koll på sitt liv och leverne. (Dom jobbar i story-line, dvs dom ÄR greker och romare just nu). Tyst stirrade dom på mig en stund, tuggummin vändes, hårtussar snurrades, suckar hördes. Eftersom det nu var bildlärarn som frågade antog dom direkt att jag ville veta om arkitektur, skulptur, utsmyckningar och stilar. Spridda kommentarer hördes om lerkrukor och stenpelare och snygga gubbar med blad i håret.

Det är den här fasen jag egentligen tycker är bäst, det där med funderande och fantiserande ungar i tretton - sextonårsåldern. Det är inget fel på kreativiteten ska jag säga. Idéerna började ploppa fram och snart hade jag ett myller av killar och tjejer som med uppkavlade ärmar gick till attack mot materialskåp och datorer. Jag lyckades överrösta idésprutandet en gång innan jag drunknade i havet av skapandet. Det var när jag ropade att allt skulle dokumenteras med kamera, redigeras på ett fiffigt sätt och sättas ihop med text till en vettig digital presentation. Efter det hukade jag mig.

En timme senare stod jag kvar i en ekande tom bildsal med nödtorftigt städade bord. Det liksom dammade i luften av kartong, gips, lera, akrylfärger och pappersklippsrester i regnbågens alla färger. Det är konstigt - dom läste av mig och mitt minst sagt ogenomtänkta projekt innan jag själv hade planerat. Återigen kan jag konstaterar att det är lärarn som lär sig mest i klassrummet.....och jag får samtidigt en skopa skaparlust slängt över mig  av en hög ungdomar i sina bästa år.

Bildbloggen är uppdaterad med ett tidigare projekt - karaktärer i lera, med mina elevers tillstånd.



//E




tisdag 16 oktober 2012

Nostalgi

När det blir riktigt mycket på jobbet och jag märker att jag tappar en dag i veckan då brukar jag försöka haka fast mina tankar i något konkret i hemmet. Nu, innan klockan slagit tio och jag snart ska förflytta mig till horisontalläge, tog jag ett språng upp i mitt lilla hobbyrum och tittade på färglådan, vände på en del bilder som stirrade på mig och rättade till gardinen. Suck. Nu är det ett allt för sällan besökt hobbyrum i föräldrasamtalstider och betygssnack. Rummet bredvid gapar också tomt och kolsvart. Helt plötsligt flyttade hon. På riktigt minsann.

Och där nere tömmer vi så sakteliga. Gillestugan kommer fram igen, den som en gång gjordes om till pojkrum med självlysande tapet. Och i det andra pojkrummet innanför gapar hyllor tomma och en rätt knepig crosstrainer står och dammar. Den är felkonstruerad, därför används den inte. Det har vi bestämt. Maken och jag. Men den fyller ju ut lite....För resten har vi inte tid.

Äsch. Jag vill liksom plocka lite bland saker för att skingra tankarna kring jobbet, och då upptäcker jag att jag bara har mina egna saker att plocka i, inte alla andras. Typ samla sockor, dammråttor och borttappade presentkort under sängar. Jag har nog problem med det här i alla fall. Blir det så att när barnen flyttar tar jobbet all tid? Jag menar verkligen ALL tid. Här har jag tappat bort en hel dag och undrar vad jag gjorde då? Huset som vi nyss flyttade in i. Snart ska vi flytta ut. Jag vet hur det blir. Även fast det kommer att dröja minst ett år tills vi är redo så kommer vi att stå där som fån och se oss som nyss inflyttade. Så här:

Och nu ska vi välja rum....


//E.

måndag 8 oktober 2012

En liten resa

Märkligt så många resor man gör med "soffor". I familjen är det ett samlingsbegrepp på allt från en påse strumpor till en - soffa. Det handlar om flyttningar mellan städer och länder och lyor. Ibland kan man köra hur mycket som helst mellan lyorna på ett och samma ställe.Det är då jag känner mig som en skådis i en unik film med både Monty Phyton och Mr Bean tillsammans.

I helgen kördes en soffa till Stockholm. Så här:

En son ringer och undrar om vi har lust att köra "nån soffa eller så". Jodå, vi har bara väntat på detta. Man kan ju inte bo utan TV, TV-bänk och stekpanna.
-Ållrajt, säger vi, vi kommer den femte, det passar bra.
Snart ringer en annan son som råkar finnas i samma stad:
-Hörrö, finns det nån säng?
-Jorå, säger vi, det finns en inplastad och körklar i förrådet. Den kan du få.
-Ballt, svarar den sängbehövande och så kommer det sig att vi lastar en säng ovanpå biltaket, väl inslagen tillsammans med en utfläkt TV-bänk.

Väl framme i Stora Staden ska prylar fördelas. Vi kör stekpanna och TV till Blackeberg. Vi lastar även av sängen och pular in denna med, då vi inte hade tid att köra ut till Rågsved samma kväll eftersom vi ska installera oss själva i Solna och sedan hinna höra sonens senaste rockband på en söderkrog. Dagen efter åker vi till Sundbyberg och hämtar en son som sovit hos kompisar, kör till Blackeberg, lastar sängen, kör till Rågsved och lastar ur hos nästa son. Brorsan ringer:
- Middag i Hässelby! Ja, det tackar man inte nej till. Men först köra lånad säng till Solna. Ny last på taket. Dubbelt så högt som sist. Åker till Solna och lastar av.

Kafferast.

Dottern vill shoppa. Bilen till Kista. Alla affärer på plats och gratis parkering. Sen åker vi till Hässelby och käkar innan vi skjutsar en son till Blackeberg och oss själva och ett par ungdomar till Solna.

På hemvägen missar vi Uppsala. Men det gör inget för det finns genvägar rakt in i Sverige, som den pittoreska-Sverige-bilder-suktande mamman i familjen vill åka på, varpå alla andra genast gör som hon säger och så blir det Ockelbo pizzeria till lunch och kisspaus i Ljusdal.

Check.

Ja, jag klagar då inte. Vi har ju världens finaste ungdomar. Vad kan man mer begära? Jo, att man får köra en soffa till eller två innan man lägger sig.

Delar av soffa i gul korridor. 

Tre grabbar och en paketerad soffa. 

Rådslag om nya soffkörningar?

Soffan sätts fast. Eller tas loss. 

Dirt and Disorder. Paus i soffa.
//E

När en ny årstid håller på att födas fram...

...blir jag alltid så trött. Det är som om jag själv är med och krystar. OK, liiiite lättare förlossningar har jag framåt vårvintern. Men ...