Och sen, när vi kom hem….

 ….då packade vi motorcykelväskorna och for mot havet och Höga kusten. 

Det är nåt skumt med Höga kusten. Jag får lite obehagskänsla då jag är på väg ditåt. Nu kommer jag säkerligen att uppröra en och annan men jag kan inte rå för att jag har den känslan. Nordingrå, Mannaminne, Bönhamn, Norrfällsviken…. Ja, ja jag vet att vi varit där massor av gånger och att jag alltid beskrivit det som vackert och fina hojvägar och innan dess lagom långt att åka på semester med ungskocken. Men nu när jag blivit gammal och ljusgrå så kan jag vara lite mer obstinat. Eller det vill säga jag har blivit MYCKET obstinat på sistone. En ska ju snart lämna arbetsliv och jordeliv om allt har sin naturliga gilla gång. Jag menar, på riktigt, man är på senaredelen (skoluttryck) i livet och då kan man väl säga sanningar lite då och då. Nåväl. Obehag och Höga kusten. Obehag är ett snällt ord. Det borde stå ovilja. Jag känner ovilja när jag ska ditåt. Trots det så hamnar jag där emellanåt, jag vill ju inte vara familjens bromskloss.

Hund, husbil, artroshöft…saker som haft en viss inverkan på hojåkandet, märker jag. Nåja, allt har sin tid. Men jag är inte redo att lägga av. Höftjäveln ska jag nog lyckas tämja, husbilen är kul men inte lika kul (det är lite sport för mig att packa ner ett par veckors packning i två smååå väskor) och det är fortfarande kul att köra. Däremot är det så att den lilla hunden behöver sol och värme för att åka hoj och inte regn och snålblåst. Då är man liksom lite mer låst. 

Hur som, vi fångade några dagar utan regn. Maken sa ” nu jäklar!” och då förstod jag att jag hade nån timme på mig att välja skor och packa necessären. Ritblocket låg redan i väskan. 

Sen for vi på vinst och förlust mot kusten i öster. Med en suck så jag mot kusten i väster, men se där regande det. Jag hittade liten stuga i Kramforstrakten. Vägen dit var motorcykelvänlig så det gick an att njuta av färden även fast det var åt fel håll. Dessutom ett litet spänningsmoment då vägen till stugan, som låg på en camping förövrigt, var slemmig, spårig och brant samt slutade med en hårnålskurva. På gräs. Alla prövningar på en gång. Men det höll och vi kände oss nöjda då vi parkade hojarna vid stugväggen. Ja, just ja, vi hade ju bröllopsdag också. Typ 40 år prick. Ja, vi har aldrig varit bra på att fira just detta, varför vet jag inte. Men den här gången hade vi packat skumpan. 

Det blev ju bra. Vi brukar se till att saker blir bra. Trots hotande hällregn klarade vi oss galant. Titta här. 

I sin enklaste form - god mat åt oss, tuggben åt Stårsa och så var det semester!

Rubinbröllopsmiddag vid campingstuga utanför Kramfors!

Dags att dra hemåt. 

Hejsvejs!



/E.