Ta vara på livet! Rapport från Tegelbruksvägen: Uppdatering

Ja, då sätter vi igång då. Bästa stunden på dagen, alltså jobbdagarna, är när middagen är äten, kaffet upphällt med skummande havremjölk på toppen och soffan är intagen. Det är nu det ska ske. Det är nu jag ska läsa böckerna, skapa nya bilder, planera fotoalbum och helst skriva något. Att jag har ett antal elevtexter att läsa skjuter jag glatt på tills kniven ligger mot strupen. Alltså, jag börjar med att skriva något.

Jag börjar i juni. Sista inlägget var den 6 juni. Mellan då och nu har vi gjort nya erfarenheter och samlat in nya intryck till våra minnesbanker. Den 6 juni hade jag just lovat att jobba ett år till. Lovat och lovat, det var vad jag meddelade chefen helt kort. Jag borde gå i pension. Men att ha lite extra stålar i fickan när det suger i restarmen är inte helt fel. Dessutom är det stimulerande att träffa arbetskamraterna och eleverna, även om världen förändrats och man känner att skolan inte är prioriterad direkt. Vad har jag att komma med som inte Google kan? Jag funderar mycket på det. Ser fram emot när AI tar över och jag kan ägna mig åt knypplingen på hemmet. Not.

Nå, resten av juni, som var varm och skön, utom midsommar, ägnades åt att njuta av att jag är med i en bokklubb och att vi har så oerhört fina möten med så mycket fina samtal om livet, förutom de böcker vi läser. Det bästa är att det fortfarande finns folk som vill läsa en fet bok och sedan samtala om den. Det är brist på det idag, inbillar jag mig.

Jag och Elin har kämpat på med vår barnbok och under sommaren har vi väntat på ytterligare några förlags svar. Refuserade, så klart. Vi har inte heller trott att det skulle gå så lätt. Men vips så nappade ett hybridförlag och i dagarna har vi tackat ja efter någon månads vånda huruvida vi skulle satsa eller ej. Hur kommer det sig att vi gör en bok? Det har du ju aldrig hört nåt om… Ja, för att göra en längre historia kort:

Elin, som jag inte kände så väl, råkade sitta vid samma lunchbord som jag på jobbet. Hon avslöjade en dröm, att hon ville ge ut en barnbok men hade ingen som gjorde bilder. Jag sa att jag var skitbra på att rita (man blir mindre blyg med åren) och fem minuter senare var vi ett par monsterförfattare som planerade för nästa litteraturpris. Det var drygt ett år sen. Manus och bilder har gnuggats åtskilligt. Vänta och se.

I juli kom husbilen fram. Husbilen har på något sätt slagit ut hojåkandet. Vi var förvarnade av andra som upplevt samma fenomen. Fast det har också med doggen att göra. Ska hon med, och det ska hon ju, ska det vara sol och varmt. Och jag, jag ska svinga min artroshöft över hojen som om inget hänt…nja.

Men det kommer vi till sen. Det blev en liten tur i alla fall. Men först husbil. Planen var Skåne, Tyskland, Danmark, Norge och hem. Packade bilen full, glömde som vanligt en tredjedel, men tillät oss inte att tänka efter förrän det var för sent att vända. Ytterhogdal är en bra gräns. Därifrån kör man inte hem igen för att hämta favoritkudde, regnkappa, kartbok och diverse nödvändigheter. Lite kuriosa kring detta: våra grannar måste ha full underhållning när vi ska på resa. För vi åker, fem minuter senare är vi tillbaka, åker igen och återvänder ytterligare fem minuter senare och SEN far vi ordentligt. Saker vi glömt. ”Vi gör en Alexandersson” säger vi bara lätt och ser lagom blasé ut då vi hoppar ut och in och hämtar glömda grejer.

Vi åkte till Skåne. Ägnade några gulddagar åt prinsen och hans föräldrar. Åt gott, lekte, tog promenader i fina, mysiga Malmö, åkte till Ystad och köpte Sveriges bästa wienerbröd (jaså?), åt middag med Finns mormor och morfar i Lund, promenerade i Lomma, såg vår svärdotters bilder på utställning i Malmö, gick på Davids qigong i Folkets park, lekte mer med Finn…och så var det dags att åka vidare.

Skåne. Rätt och slätt.

Wienerbrödshaket nummer ett? Det är i alla fall här, i utkanten av Ystad, på Fritidsbaren.

Lille Finn och lilla Stårsa.

Dags att lämna cirkusen (vi brukar parkera här) och dra vidare.

Det är nu vi upptäcker att vi bara pratar om Norge och Norges vackra natur och allt vi längtar efter, förutom ytterligare en son att hänga med. Varför Tyskland? Varför inte åka till Norge då? Jag kan bara säga att det är så skönt att bli gammal och klok och irriterande opålitlig för alla, eftersom vi bara ändrar oss när vi är ute och åker. Så då så, då for vi längs västkusten (inte ens via Danmark) till Norge.

Via ett regnigt västkusten (och en liten sväng på Tjörn och Orust) åkte vi in i Norge och landade i Telemark, en plats vi inte besökt. Vi stannade i världsarvet Rjukan ett par dagar för att njuta av stan och se lite historiska platser, bland annat Vemork. Och jag minns en svartvit film på en inrullad tjock-TV i ett mellanstadieklassrum. Magistern pratade om "tungt vatten" och sen skulle vi få prov. Undrar hur det gick...?

Efter Rjukan gick färden via Hardangervidda till Bergen. Det är lika vidunderligt fascinerande varje gång vi åker i Norge. På något skumt sätt känner jag mig lurad på konfekten som inte upptäckt allt detta tidigare. Norge - som alltid förknippat med Grenserasten, åksjuka och läskigt äckliga våfflor med vidrig getost som spädde på åksjukan. Norge? Vad hade dom? Trondheim, kanske, men där regnade det ju jämt och visst, vi var på dans i Flora i tonåren och det var väl kul, men Norge, nä, det låg inte ens på listan över tänkbara resmål de första 30 åren av mitt liv. Jag skyller på Grenserasten, åksjuka och getvåfflor.

Staffan tog emot oss med öppna armar som alltid och så stannade vi i Bergen några dagar för att njuta av en av de vackraste städer jag vet och för att lika mycket njuta av son nummer ett i ordningen som pysslade om oss som kungligheter.

Sen for vi hem. Jaa, hunden blev åksjuk. Ingen vet varför. Möjligen kan det bero på avmaskningen. Har inte hänt förr, men som hunden är människans bästa vän ville vi inte utsätta det lilla plåstret för obehag i onödan. Och kanske längtade vi liiiite hem för att tanka Jämtlandsluft och byta packning.

Hemfärden gick över Jotunheimen. Jag behöver inte säga så mycket om det, bilder får tala. Jag har ju redan tjatat på om Norge och du vill väl inte läsa det en gång till? Tänkte väl det.

Kolla här. Återkommer om ett par dagar med flera äventyr.

Mot Rjukan, Gaustatoppen.

Minnessten vid Vemork, Rjukan

Här skymtar man en av de speglar som satts upp högt upp på berget i Rjukan då solen inte når fram en stor del av vinterhalvåret. Speglarna fångar sol och så badar torget i solsken i alla fall under en del av vintern.