söndag 25 november 2018

För en bråkdel av en sekund





För att få lite skogslukt i näsan och kolla läget runt lilla stugan vid sjön for vi på utflykt. Inhandlade inte utan besvär en engångsgrill ("Grilla nu? Då får vi leta på lagret...") och några goda korvar och så var det bara att åka förväntansfullt genom den novembergråa bygden mellan Storsjön och Näckten. 

Jag behöver inte tjata om rofylldhet, stillhet, tystnad, vattenkluck, korpsång och tallsus, för det har ni hört så många gånger. Men efter alla dessa år brukar det alltid hända något nytt, stort eller litet. Det är magiskt. En gång var det till exempel att vi hittade makens pipa mystiskt bortrövad och inkilad mellan plankor under altanen, en annan gång öppnade jag locket till lådan där vi har gasoltuben och ett getingbo följde med. Det som hände idag var att vi gick en tur i skogen och passerade ett miniberg, en jättesten som formats till ett klippigt landskap i miniatyr. Och precis just då, när jag fick syn på stenen, fick jag det där suget som kunde komma när man var liten och fick lust att leka. Det som jag sörjer och förundras över att det bara kan försvinna. 

Saken är den att jag för en millisekund fick lust att hämta några dockor eller andra figurer och låta dem leva och agera i det steniga landskapet. Fler möjligheter for genom min hjärna, kanske några som har en utflykt i en skärgård eller på ett berg där man inte får vara, kanske indianer och cowboys i Klippiga Bergen eller en äventyrlig klättring. I samma sekund hann jag fundera över vilka dockor eller figurer och vad fick jag det ifrån? Sen var det över. Jag stod kvar en stund, men känslan försvann. 

Jag har pratat med andra om när och hur förmågan att leka försvinner. Ingen kan riktigt sätta fingret på det. Men jag vet att den julen jag fick den hett önskade Barbie Twist (som jag tjatat om under sommaren) och packade upp paketet med darrande händer, överlycklig, tog sorgen över när jag helt plötsligt inte kunde leka. Jag satt där med den plastdoftande dockan i handen och pillade på hennes riktiga ögonfransar, böjde armar och ben utan att känna någon sensation och tårarna bara rann. Stackars mamma. Hon blev helt förtvivlad över att ett barn helt oförklarligt grät på julkvällen när allt var så ljust och glatt och mysigt. Jag hade inte någon förklaring, visste bara att det hade med en tappad förmåga att göra. Jag kände ingenting! Jag kunde inte leka! Men jag var så förvirrad över detta att jag bara sa till mamma att jag blev illamående och kanske skulle kräkas. Det var en bra lögn, för de andra gick tydligen på det och så blev jag lite extra omhuldad. 

Jag lekte aldrig med Barbie Twist. Andra saker körde över henne, till exempel mensvärk, finnar och heta förälskelser. Och det tog nog väldigt många år innan jag egentligen förstod vad jag blev ledsen över. Det finns bara ett enda ord som passar in på känslorna den julkvällen: besvikelse. Men som sagt, idag kunde jag faktiskt förnimma den där känslan. Magi.

/E

onsdag 14 november 2018

Svenska i en högstadieklass


      



Svenska i en högstadieklass

Fröken:         "Gomorron!  Nu ska vi fortsätta analysera boken."
Pigg grabb:   "Haru färgat håret?"
Fröken:         "Ja, jag brukar byta färg lite då och då. Nu är det den brunröda perioden. Ta fram                                   böckerna"
Pigg grabb:   "Hur gamma eru?"
Fröken:         "62. Hurså?"
Pigg grabb:   "Haru en ålderskris? Då brukar man ändra hårfärg."
Förfärad tjej: "TYST! Sånt där säger man INTE!"
Pigg grabb lyfter på ögonbrynet åt förfärad tjej, vänder sig mot fröken igen, förväntansfull.
Fröken:         "Tror inte det. I så fall har jag haft ålderskriser ungefär vart femte år sen jag var                                     sjutton."
Generad grabb längre bak suckar och himlar med ögonen åt pigg grabb som nu fäst blicken i taket och begrundar frökens svar.
Fröken:          "Jo, analysen..."
Pigg grabb:    "Fast jag har hört att man har en ålderskris...."
Arg tjej:         "Men SKÄRP DIG! Guvapinsamt!"
Pigg grabb:    "Vaddå? Hon sa ju nej."
Fröken:          "Jag lovar att berätta ifall jag får nån ålderskris. Ok?"
Pigg grabb:    "Nu kör vi analys, va?"
Arg tjej, generad grabb och förfärad tjej andas ut med ett långdraget väsande. Pigg grabb ser nöjd ut, fröken minns varför hon valde jobbet och analysen går alldeles utmärkt. 



/E

torsdag 1 november 2018

När en ny årstid håller på att födas fram...

...blir jag alltid så trött.

Det är som om jag själv är med och krystar. OK, liiiite lättare förlossningar har jag framåt vårvintern. Men värkarna gör sig ordentligt påminda då med.
- Kan den bara inte komma ut nuuuuuuuuuuu?
Precis som när man klämde fram ungarna. Vill minnas en viss trötthet och längtan efter ordning på torpet. Men nu ska det klämmas fram en vinter och helt plötsligt en morgon satte värkarna igång. Dubbelvikt går jag tillbaka in i sovrummet och kvider nåt ohörbart till maken.
- Är det krig? undrar han. Eller har posten inte kommit?
Två saker som irriterar ordningen på Tegelbruksvägen. Nej, säger jag, det är blötsnö. Och så kryper jag tillbaka under kuddarna och förbereder mig på en tvåveckors kamp, ungefär. Tar två Alvedon också.

Det har inte alltid varit så. Jag minns när jag var rätt liten. Jag har en tydlig bild av mig själv då jag kliver upp ur sängen i rummet jag delar med mamma och lillebror. Jag drar gardinen lite åt sidan och ser inte Åreskutan för det snöar tätt. Jag hoppar jämfota av glädje och skriker ” det snöar, det snöar!”
Jag minns också mamma som suckar djupt och kanske kröp hon under kuddarna också, fast utan Alvedon, hon tog mest Magnecyl mot plötslig värk.

Sen hände något nån gång i tidiga tonåren. När en ny årstid skulle födas fram blev jag som förändrad.  Irriterad eller svårmodig. Skilsmässa och omställning, ungefär. Snöglopp och plötslig brist på acceptabelt coola skor. Lite senare var det ett tecken på att danshaket i skogen stängde. Man fick sukta efter romantiska smygpussar bland myggorna bakom nån gran. När ungarna kom ännu lite senare var födslovåndorna lika med inköp av nya bävernylonoveraller.

När våren är i antågande kommer nya värkar om än lindrigare med hjälp av ljuset. Men alltså, kan det bara bli SOMMAR på riktigt? Man går med ena foten i sandal och den andra i känga. Ena dagen ljuvlig värme och skymt av tussilagoknopp, andra dagen snöstorm. Håhåjaja.... För att inte tala om plåga sommar till höst.....

Från den där tiden när jag märkte av mina våndor inför årstidsväxlingar har jag ett foto. Det finns helt enkelt ingen annan förklaring till denna bild än att jag på något sätt velat föreviga situationen då en vinter håller på att födas.




Ja ni fattar....kanske?
/E.

PS.
Alltså, jag vill verkligen säga att jag inte kan leva utan årstider. Det skulle vara helt otänkbart!!
E.