När en ny årstid håller på att födas fram...

...blir jag alltid så trött.

Det är som om jag själv är med och krystar. OK, liiiite lättare förlossningar har jag framåt vårvintern. Men värkarna gör sig ordentligt påminda då med.
- Kan den bara inte komma ut nuuuuuuuuuuu?
Precis som när man klämde fram ungarna. Vill minnas en viss trötthet och längtan efter ordning på torpet. Men nu ska det klämmas fram en vinter och helt plötsligt en morgon satte värkarna igång. Dubbelvikt går jag tillbaka in i sovrummet och kvider nåt ohörbart till maken.
- Är det krig? undrar han. Eller har posten inte kommit?
Två saker som irriterar ordningen på Tegelbruksvägen. Nej, säger jag, det är blötsnö. Och så kryper jag tillbaka under kuddarna och förbereder mig på en tvåveckors kamp, ungefär. Tar två Alvedon också.

Det har inte alltid varit så. Jag minns när jag var rätt liten. Jag har en tydlig bild av mig själv då jag kliver upp ur sängen i rummet jag delar med mamma och lillebror. Jag drar gardinen lite åt sidan och ser inte Åreskutan för det snöar tätt. Jag hoppar jämfota av glädje och skriker ” det snöar, det snöar!”
Jag minns också mamma som suckar djupt och kanske kröp hon under kuddarna också, fast utan Alvedon, hon tog mest Magnecyl mot plötslig värk.

Sen hände något nån gång i tidiga tonåren. När en ny årstid skulle födas fram blev jag som förändrad.  Irriterad eller svårmodig. Skilsmässa och omställning, ungefär. Snöglopp och plötslig brist på acceptabelt coola skor. Lite senare var det ett tecken på att danshaket i skogen stängde. Man fick sukta efter romantiska smygpussar bland myggorna bakom nån gran. När ungarna kom ännu lite senare var födslovåndorna lika med inköp av nya bävernylonoveraller.

När våren är i antågande kommer nya värkar om än lindrigare med hjälp av ljuset. Men alltså, kan det bara bli SOMMAR på riktigt? Man går med ena foten i sandal och den andra i känga. Ena dagen ljuvlig värme och skymt av tussilagoknopp, andra dagen snöstorm. Håhåjaja.... För att inte tala om plåga sommar till höst.....

Från den där tiden när jag märkte av mina våndor inför årstidsväxlingar har jag ett foto. Det finns helt enkelt ingen annan förklaring till denna bild än att jag på något sätt velat föreviga situationen då en vinter håller på att födas.

Ja ni fattar....kanske?

/E.

PS.

Alltså, jag vill verkligen säga att jag inte kan leva utan årstider. Det skulle vara helt otänkbart!!

E.