måndag 29 november 2010

I väntans tider.

Ja, jag menar advent. Förstås.

För mig, som är traditionspolis, är det viktigt att göra rätt. Vilket jag påpekar lika ofta som maken åberopar rätten till Fars Dag, gärna en hel vecka. Vi diskuterar Fars- och Morsdagsfirandets vara eller icke vara av och till, men advent är lika viktigt som självaste julafton. Där äro vi samstämmiga.

Jag gillar att fixa till det och allt ska vara som vanligt. Men ändå inte. Därför brukar jag rota fram alla julsaker och välja vad som eventuellt ska få pryda hus och hem detta år. Tomte eller inte på dörren? Rund eller fyrkantig ljusstake? Plingplongkyrka eller inte? Och så där håller jag på. Dessutom måste jag också köpa något nytt, om så bara en pytteliten kvast flugsvampar att dekorera med.

I år har jag tur, det BEHÖVS verkligen något nytt - en elektrisk adventsljusstake till Thereses rum! Så jag åker iväg till Rusta och känner den där glädjen som alltid kryllar i kroppen när jag hamnar bland grälla färger, pynt, pyssel och onödiga men totalt oumbärliga satser med pärlor, papper och glitter, typ.

Det är då jag ser ljusstakarna! Ljuslila, illturkosa och rosa. Va?! Är det jul eller loppmarknad på Portobello? Nä, någon måtta får det vara med påhitt! Det går omöjligen att känna rätt stämning med en illturkos adventsljusstake på fönsterbrädan. Förtretad lämnar jag detta tivoli (jag klampar lite extra med fötterna när jag tomhänt går förbi kassan) och åker hem. Utan en endaste liten påse med paljetter, till och med. Vi får se hur det blir, kanske kommer jag över chocken och tar mig då till en annan butik. Den gamla hederliga elaffären på Storgatan känns som ett stabilt och pålitligt alternativ.

På vägen hem ser jag att flera har FUSKAT och redan pyntat sina fönster och gårdar. Att dom inte skäms! Jag tar med mig hunden och går en besiktningsrunda i kvarteret. Vad ser jag? Jo, inte mindre än samtliga har tjyvstartat! Ja, inte närmsta grannen som troligen fått känna av mina gliringar genom åren. Han kämpade förtvivlat med sin adventsgran på söndagkväll - i senaste laget, alltså. Men hellre det.

Det skulle se ut om man tog och firade med tomte och klappar redan den 14 november, eller klädde midsommarstången samtidigt som majbrasan brann. Vi är snart där. Allt är huller om buller och ungarna lär sig inte ens att se skillnad på påskhäxan och Halloweenmonstret. Ur led är tiden!

Naturligtvis har jag alltid föregått med gott exempel. Adventsljusstake med kronljus varje adventssöndag. Högtidligast till middagen. (Förr i världen till frukost, men av olika skäl har morgonvanorna förändrats, trots advent). Den röda stjärnan hängs i sovrummet (som det var hemma när man var liten), trästjärnan i vardagsrummet och elstaken i köket.
I min egen ljuva barndom hörde även adventskalendern till den stämningsfulla delen. Jag menar den där i papper med luckor. Jag kan fortfarande minnas det fantastiska i att öppna lucka 23, hitta en liten ängel och veta att det var bara timmar kvar. Säkert var det glitter runt om också och så var bakgrunden djupblå och så....Suck.

Annat var det med våra ungar. Förutom TV-kalendern och varm Oboy i soffan om vintermornarna kunde de se fram emot chokladkalendrarna som mormodern kom med. Och som det inte räckte med detta så hade vi en sån där kalender med saker på, en urfånig idé vi böjt oss för i ett anfall av masspåverkan. Men bara en - och fyra barn. Alltså, en kalenderpresent var fjärde dag hade man som barn i huset att vänta sig. Punkt slut.
Sen var vi så fiffiga att vi köpte en plastbondgård och slog in alla djuren. Att sen fyraåringen påpekade att hans andra paket inte var någon överraskning, det är smällar man får ta i en julhektisk organisation:
"Gris. Också" sade han med darr på rösten.

Ja, det är roliga saker att minnas. Prylkalendern försvann ganska snart men chokladkalendrarna har hängt med långt upp i åldrarna som en kul grej. Mormodern har glatt leende överräckt dessa år efter år. Jag kan fortfarande se ungen, som en gång harmset plockat fram gris nummer två ur sitt lilla paket, då han som tonåring tar emot chokladkalendern med ena ögat på TV:n och det andra på mormodern. Han sliter  rappt isär kalendern i två flak så chokladbitarna hoppar som små glödloppor och så hivar han in alltsammans i två rediga grabbnävar.
"SCHLUT" säger han förtjust och tillägger "gott" för säkerhets skull.

Nu är även detta en tradition som bevakas. Tyvärr är nämnda tonåring ute i djungeln och lär bli utan när mormodern upprätthåller ordningen. Men jag hoppas att dom någonstans i sitt kommande liv fortsätter att bevara eller i alla fall minnas våra traditioner. Att dom också ska minnas att det var kul att tända ett ljus och ligga och filosofera under en adventspappersstjärna och känna förväntan. Även om allt förändras runt omkring.

//E.

torsdag 18 november 2010

Va? Är klockan november redan?

Oj.
Jag tittade ett par år bakåt i tiden och såg att i november 2008 skrev jag några rader om min årstidstavla. Den som fortfarande bara är en skiss. Eller nä, den är kanske mer en målad skiss. Men den är i varje fall långt ifrån färdig. Som vanligt kom så mycket annat emellan.

Ifall du undrar vad en årstidstavla är så kan jag tala om att det handlar om att förändra min egen årsbild. Min egen bild av tiden, på något sätt. Varför den ska förändras handlar bara om någon diffus idé att se om man kan måla sig till en annan uppfattning av något så abstrakt som till exempel en tidscykel. Det går ju egentligen inte att se. Lik förbenat har jag en tydlig bild i skallen. Har du? Eller förresten, du har kanske slutat läsa här. Tänker att "nu hittar hon på nåt märkvärdigt för att...."

Men nej, jag menar allvar. Jag har alltid sett året framför mig som en klocka. Klockan ett ligger januari. Då vet ni också att klockan sju ligger juli. Allt förpackat i praktiska tårtbitar, färdiga att serveras allt eftersom tidsmaskinen vrids medsols ett hack. Mars, klockan tre, varsågod, en tårtbit med ljusturkos snö och långa eftermiddagssolstrålar. Eller en bit oktober, choklad med brandgult och eldrött strössel? Jodå, lite krispig, kanske. December, garnerad med vispgrädde och hundratals små kulor i lika många färger.

Vem har satt dessa griller i mitt huvud? Inte jag. Det är Fröken.

Fröken i skolan. Hon hade en stor urtavla uppklistrad där året var indelat precis på detta sätt. Vi fick bidra till att garnera de olika tårtbitarna med bilder som vi ritade och klippte ut. Just nu minns jag bara skidåkaren i blå toppluva på bruna skidor i februari och tussilagon i april. Där fanns också en segelbåt, men det var inget jag tog till mig då segelbåtar inte existerade i min barndoms vattendrag. Det kändes som om det var Frökens. Hon kanske kände nån som hade en sån där båt.

Ja, så nu vet du. Och jag har funderat på det där. Ifall jag gör en egen med november klockan fyra, till exempel, hur blir det då? Om jag gör en stor och sätter upp på väggen så att jag måste se den varje dag, kommer jag då att tycka att det ska bli lite lättare att det blir vinter för nu går det ju äntligen nerför och sen får ju sommaren ligga på topp, liksom. Jag tänker i alla fall prova att förändra min världsbild, i varje fall då det gäller årstidsklockan jag ständigt har framför mig.

Nå. Det var också ett inlägg. Så du vet vad jag gör ifall jag inte kommer på jobbet som vanligt. Jag kanske tror att det är sommarlov....

//E.

lördag 13 november 2010

Jo, och själv ska jag till Kluk....

Tänk va konstigt - världen känns inte så stor längre. David är i Ecuador och luffar runt med ryggsäck och flickvän. Staffan åker till Kambodja för att det är ballt. Båda kommer kanske hem i maj nån gång eller vad det var. Och här sitter vi och tänker att dom kunde lika gärna ha åkt till Jönköping, längre bort känns det inte just nu.

Ja, vi skulle ju rent krasst kunna åka och hämta dom ifall dom skulle bli sjuka eller rånade. Det skulle vi. Plåstra om och trösta. Dom är ju bara 23 och 25... Men å andra sidan vet man ju knappt vad som händer då dom bara är på sina respektive bostadsorter Oslo och Boden, lika långt åt båda hållen härifrån sett. Och tokigt folk finns det överallt, det är då ett som är säkert.

Själv tycker jag att idén jobba och resa är utmärkt. Alltså jag menar jobba sjukt mycket och resa långt länge. Inte vardagsknega och fara till Mallis en vecka. Det finns nog inte något man lär sig så mycket på som att besöka världen live på något sätt.  Att träffa andra kulturer och människor på en annan plats måste slå alla andra källor till vetande på fingrarna. Tror jag.

När jag blir pensionär ska jag göra samma sak. Jag har redan börjat förbereda maken på husvagnsboende på random platser och försäljning av egenhändigt tillverkade prylar som vi blir stormrika på så att vi kan ta hojarna och dra jorden runt, en världsdel i taget alltså. Man ska inte förta sig.

Och annars då? Jo, man smårör ju på sig. Nyss Stockholm, i morgon Kluk och om några veckor hemlig plats i Västjämtland då snorungen till kusin inbillar oss att han fyller fyrtio. Man blir berest redan nu och roar sig kungligt på allehanda sammankomster. Så....jodå.

Vi hörs!//E.

torsdag 4 november 2010

Nordens Venedig / Fjollträsk

Efter att ha avvinkat sonen och flickvännen på Arlanda inför äventyr i andra världar ägnade jag ett par dagar åt att umgås med min bror och hans familj, som så påpassligt råkar bo i närheten. Maken, som också var med och vinkade, valde att styra sig hemåt.

Det var när jag och Ingemar stod och tittade in i en vildvuxen trädgård på Barnängen och minns soliga sommardagar för tjugo år sen som plötsligt ett annat minne flimrade förbi. Det var om en av de otaliga gånger jag varit på besök i denna stad som jag tycker bjuder på så mycket. Jag kom ihåg allra första gången jag var där!

Det var rätt sent i livet, sent med dagens ögon sett. Jag var sjutton år och kom från landet. Lasse var över tjugo och kom från Stan. (Stan var Stockholm, inte Östersund, det fick man absolut INTE säga, då avslöjade man ju att man hade nollkoll och trodde att världen slutade bakom knuten).

Jag var kär, tyckte jag. Mamma hade gått med på att jag åkte ifall jag bodde hemma hos mammas väninna. Tryggt och säkert skulle det vara, för även om Lasse var välkänd och trivsam, så kunde man aldrig veta. Med på resan följde en kompis som var lite äldre. Hon skulle bo hos en tant i en annan del av Stan. (Min kompis hade för övrigt besökt Stan en gång tidigare och var således mycket erfaren).

Det var höst då också, och när vi närmade oss huvudstaden piskade regnet tågfönstren och i det becksvarta reste sig plötsligt väldiga kolosser som sträckte sig ända upp till himmelriket, belysta som det anstod något så gudomligt och fullkomligt: skyskraporna! Vi reste oss också i vördnad och pressade näsorna mot fönstret och rös inför äventyret i denna stad som hade allt och mer därtill att erbjuda. Vi rullade rakt in i The Golden City!

På centralen (inte stationen - det fick man INTE säga, då röjde man ju att man var bonnläpp) mötte Susan, dotter till min mammas vän. Susan, hon var världsvan, ensam hade hon mött oss trots sina futtiga sjutton år. Hon hade papiljottlockar, beige kappa och en jätteaxelväska som också var beige, för den delen, och tyvärr måste jag erkänna att mina gabardinbyxor inte var lika vida och långa som hennes och att jag hade fel jacka och fel frissa, till och med. Det var sällan vi sågs. Det var när mammorna träffades, typ en gång vart tredje år på den tiden. Vi levde i olika världar, förstås, på tonårsvis.

 - Håll i väskorna! skrek Susan och tog täten genom tunnlarna.
Att hon kunde! Vi hade fullt sjå att dels glo på höga hus och försöka få en endaste glimt av Sergels torg, dels att akta våra väskor och armar så att inte vi blev bestulna eller fick ett sprutstick av någon illvillig lodis som ville göra oss till dreglande missfoster på en kvart. Sånt kunde hända, det hade vi hört, trots att vi var i The Golden City.  

Hemma hos Susan satt hennes kompisar med papiljotter och vida byxor och kjolar. Troligen ville dom se lantisarna innan dom gick hem till sig. Dom handhälsade och uppträdde som små damer och jag önskade att jag hade gått en kurs i Stadsvett samt packat ner några av mammas rosa plastspolar.

Nå, det slutade lyckligt. Jag minns inte mycket mer än att jag var med Lasse och så ett besök på en pizzeria i Gamla Stan som hette Piraten. Det besöket levde jag flera veckor på. Inte bara på att berätta om båten som hängde i taket, utan också om pizzan som var en nyhet - det kunde man skryta med länge hemma bland de stackare som inte fått smaka livets goda utanför kohagarna. För övrigt hade jag alltså blivit lika erfaren som min medresenär och nu kunde vi världsvant berätta för alla hur man hittade överallt i Stan.

Håhåjaja, vad mycket kul livet har att erbjuda!
Efter denna första gång har det blivit åtskilliga resor till huvudstaden med diverse halsbrytande äventyr och många minnesbilder dyker upp i skrivande stund. Det är allt från att ha vaknat ensam i en liten hytt på en stor båt och upptäcka att polaren fortfarande partade i pentryt till att stå med gapande mun och båkåtböjd nacke inför Carl Larssons Midvinterblot. När det gällde båten så spårade jag ursinnigt asgarvet jag hörde och hittade min polare i knät på kocken. (Jag vet i ärlighetens namn inte varför jag blev så arg.) När det gällde Carl Larsson så åkte jag enkomt ner trots usel ekonomi för att se målningen som lånats hem från Japan. Det var värt vartenda öre!

Jodå. Det är kul i Stan. Men nu blir jag överväldigad av andra saker än några höghus med upplysta fönster. Vi har en förkärlek till fik, jag och min bror. Gamla fik som luktar mazarin och kokkaffe. Det finns några att välja på. Både i Stan och i stan.

//E.

Det här är MITT!

Allt ni ser här är mitt. Ja, faktiskt. Ibland far jag hit och tankar. Jag andas in något som jag alltid kommer att längta till. Ja, jag...