Nordens Venedig / Fjollträsk

Efter att ha avvinkat sonen och flickvännen på Arlanda inför äventyr i andra världar ägnade jag ett par dagar åt att umgås med min bror och hans familj, som så påpassligt råkar bo i närheten. Maken, som också var med och vinkade, valde att styra sig hemåt.

Det var när jag och Ingemar stod och tittade in i en vildvuxen trädgård på Barnängen och minns soliga sommardagar för tjugo år sen som plötsligt ett annat minne flimrade förbi. Det var om en av de otaliga gånger jag varit på besök i denna stad som jag tycker bjuder på så mycket. Jag kom ihåg allra första gången jag var där!

Det var rätt sent i livet, sent med dagens ögon sett. Jag var sjutton år och kom från landet. Lasse var över tjugo och kom från Stan. (Stan var Stockholm, inte Östersund, det fick man absolut INTE säga, då avslöjade man ju att man hade nollkoll och trodde att världen slutade bakom knuten).

Jag var kär, tyckte jag. Mamma hade gått med på att jag åkte ifall jag bodde hemma hos mammas väninna. Tryggt och säkert skulle det vara, för även om Lasse var välkänd och trivsam, så kunde man aldrig veta. Med på resan följde en kompis som var lite äldre. Hon skulle bo hos en tant i en annan del av Stan. (Min kompis hade för övrigt besökt Stan en gång tidigare och var således mycket erfaren).

Det var höst då också, och när vi närmade oss huvudstaden piskade regnet tågfönstren och i det becksvarta reste sig plötsligt väldiga kolosser som sträckte sig ända upp till himmelriket, belysta som det anstod något så gudomligt och fullkomligt: skyskraporna! Vi reste oss också i vördnad och pressade näsorna mot fönstret och rös inför äventyret i denna stad som hade allt och mer därtill att erbjuda. Vi rullade rakt in i The Golden City!

På centralen (inte stationen - det fick man INTE säga, då röjde man ju att man var bonnläpp) mötte Susan, dotter till min mammas vän. Susan, hon var världsvan, ensam hade hon mött oss trots sina futtiga sjutton år. Hon hade papiljottlockar, beige kappa och en jätteaxelväska som också var beige, för den delen, och tyvärr måste jag erkänna att mina gabardinbyxor inte var lika vida och långa som hennes och att jag hade fel jacka och fel frissa, till och med. Det var sällan vi sågs. Det var när mammorna träffades, typ en gång vart tredje år på den tiden. Vi levde i olika världar, förstås, på tonårsvis.

 - Håll i väskorna! skrek Susan och tog täten genom tunnlarna.
Att hon kunde! Vi hade fullt sjå att dels glo på höga hus och försöka få en endaste glimt av Sergels torg, dels att akta våra väskor och armar så att inte vi blev bestulna eller fick ett sprutstick av någon illvillig lodis som ville göra oss till dreglande missfoster på en kvart. Sånt kunde hända, det hade vi hört, trots att vi var i The Golden City.  

Hemma hos Susan satt hennes kompisar med papiljotter och vida byxor och kjolar. Troligen ville dom se lantisarna innan dom gick hem till sig. Dom handhälsade och uppträdde som små damer och jag önskade att jag hade gått en kurs i Stadsvett samt packat ner några av mammas rosa plastspolar.

Nå, det slutade lyckligt. Jag minns inte mycket mer än att jag var med Lasse och så ett besök på en pizzeria i Gamla Stan som hette Piraten. Det besöket levde jag flera veckor på. Inte bara på att berätta om båten som hängde i taket, utan också om pizzan som var en nyhet - det kunde man skryta med länge hemma bland de stackare som inte fått smaka livets goda utanför kohagarna. För övrigt hade jag alltså blivit lika erfaren som min medresenär och nu kunde vi världsvant berätta för alla hur man hittade överallt i Stan.

Håhåjaja, vad mycket kul livet har att erbjuda!
Efter denna första gång har det blivit åtskilliga resor till huvudstaden med diverse halsbrytande äventyr och många minnesbilder dyker upp i skrivande stund. Det är allt från att ha vaknat ensam i en liten hytt på en stor båt och upptäcka att polaren fortfarande partade i pentryt till att stå med gapande mun och båkåtböjd nacke inför Carl Larssons Midvinterblot. När det gällde båten så spårade jag ursinnigt asgarvet jag hörde och hittade min polare i knät på kocken. (Jag vet i ärlighetens namn inte varför jag blev så arg.) När det gällde Carl Larsson så åkte jag enkomt ner trots usel ekonomi för att se målningen som lånats hem från Japan. Det var värt vartenda öre!

Jodå. Det är kul i Stan. Men nu blir jag överväldigad av andra saker än några höghus med upplysta fönster. Vi har en förkärlek till fik, jag och min bror. Gamla fik som luktar mazarin och kokkaffe. Det finns några att välja på. Både i Stan och i stan.

//E.