tisdag 25 oktober 2022

Kvalitetstid. Oktober.

Jag försöker komma över min motvilja mot ordet "kvalitetstid" och behöver därför använda det lite då och då för att det ska få den innebörd det bör ha. (Och har, antar jag.) För mig är ordet "kvalitetstid" något som dök upp som tröst för våra dåliga samveten när vi hade fullt upp med att stuva in ungarna på dagis tolv timmar om dygnet så att vi kunde förverkliga oss själva. 

Man behövde inte ha dåligt samvete, bara man gav ungen kvalitetstid när man träffades, en knapp timme innan läggdags om det blev så pass mycket tid över. Urk. Det där har jag massor av provocerande åsikter om, och spar det tills något får bägaren att rinna över ordentligt.  Då ska jag skriva med rött.

Jag har i alla fall haft kvalitetstid i helgen eftersom jag umgåtts med min bror och hans familj i huvudstaden. Det började egentligen med att jag tyckte det var allt för länge sen jag var där och påbörjade en övertalning av min man om en liten weekendtripp till Stockholm innan weekendtrippen till Malmö. Som du hör gör vi stenrika pensionärer inget annat än reser runt. Pensionärskännetecken nr 1: skitmycket pengar att göra av med. 

Maken sa blankt nej för egen del men ordinerade mig husmorssemester. Själv hade han inte tid (pensionärskännetecken nr 2: man har inte tid). Han bygger och bygger och vill ha klart innan vintern. Ja, jag packade väskan och for, jag. Tre dagar hemifrån hund och gubbe. Hur skulle det gå? För dem, alltså? Bra, det kanske var kvalitetstid för min lilla familj...

Jag gillar att umgås med min bror och gillar att vara i Stockholm. Jag har en oklar längtan till huvudstaden ibland. Det sitter i och vid lite grävande har det absolut inte med tonårsäventyr med stockholmare att göra utan något som kommer från mamma. Hon läste Per Anders Fogelströms böcker om Stockholm och talade intensivt om det. Jag har både som tonåring med lässug och som vuxen provat på, men aldrig lycktas ta mig fram i dessa böcker. Svårt att veta varför. Men när vi promenerade genom gamla stan efter ett besök i brorsans ateljé, tänkte jag på det igen och hur jag upplever staden. Det har något med gamla hus och lukten av stenar (?) att göra. Gamla stadsdelar, var jag än kommer, har alltid haft en dragningskraft. Inte bara för det turistiska perspektivet och värdet, för det brukar ju vara så att "gamla stan" står på sevärdhetslistan när man kollar upp en plats. För mig är det så att om jag inte varit i den gamla delen, om en sådan finns, så har jag inte varit på plats. Ja, det kan ju verka svamligt men jag har i alla fall den känslan. Pensionärskännetecken nr 3: lite svajig i resonemanget, möjligen mossig.

Kvalitetstiden i helgen har definitivt bestått av umgänge med bror med familj. Att byta frukostsamtal, morgonpromenad, och jämföra våra gemensamma minnen, det är något jag behöver göra ibland. Jag mår bra av det. Och då kommer jag föga förvånande in på pensionärskännetecken nr 4: det var naturligtvis bättre förr, i alla fall som jag minns det. 

Nej, allt var sannerligen inte bättre förr. Men mycket. Vi som haft förmånen att växa upp i en bullerbyidyll kan ju lugnt sitta ner och minnas allt kul. Och tacksamt kan jag konstatera, och nu är jag nära ett område jag också gärna provocerar med, att vi hade många långtråkiga stunder där inget fanns att göra. Tacksamt tråkigt.

Jag hör mig själv:

- Mammaaaaa, je har inge å jära!

Strax därefter morsans korthuggna svar:

- Antingen tar du fram ritblocke, e bok, hell så går du ut!

Jag tog fram en bok, ett ritblock eller gick ut. Punkt. Antagligen har jag långtråkiga dagar att tacka för min fantasi och kreativitet. Riktig kvalitetstid. Jag hoppas mina ungar också hade lite långtråkigt ibland....

Nu är det kväll. Jag har sörplat en slät kopp kaffe, suttit och funderat över gamla och lite nyare foton i lugn och ro efter middagen. Uppskattar bilder som berättar om mitt liv och allt kul vi gjort och gör.  Pensionärstecken nr 5: Löfbergs lila och gamla foton = trevligt. (Kvalitetstid?) Här är några trevliga bilder. 


Jag har upptäckt att oktober är helt acceptabel. 

Förmiddagspromenad i Remonthagen i Östersund 

Förmiddagspromenad mot Artipelag i Stockholm

Förmiddagspromenad med lövplockning i Stockholm (s utkanter)

Utsikt från ateljé i Stockholm

Stårsa på Fridgårdsgatans oktobermatta i Östersund


//E.


måndag 17 oktober 2022

En massa bilder från senaste tiden

Hösten kommer men i det här fönstret, som sen ska bli julfönster, är det somrigt allra längst.

Skarvarna dödade ön.
Maken styr säkert bryggbåten bort därifrån.
Magiska Näkten.

Jag ligger på magen på bryggolvet och kikar ut på böljan den blå. Absolut frihet.

Vi hittar en plats att springa på. Ja, hunden i alla fall. Storsjön levererar strand och vågor.


En kväll får vi fira en pigg och glad 80-åring. Min svägerska blir grundligt partajad med herrgårdsmiddag.
Där fanns barn, barnbarn och barnbarnsbarn… och en del andra.


Ska vi bryta arm, farmor?
80-åringar kan fortfarande få en chans mot ungdomen, tydligen. Jag säger inte vem som vann.



Jag lyckas ibland sitta vid ritbordet. Skrivbordet heter ritbord när jag ritar - skrivbord när jag skriver.
Jag vill bara göra barntavlor och sälja för en anständig summa.

Jag har slängt min nalle. Nalle Puh, hette han, och levde i min närhet bokstavligen från 1957 till för en liten tid sen. Han förtjänar ett minnesord på Enhenna, vilket skulle pigga upp min sorg. Tror jag. Men han var allt för söndrig och skev. Han målades av när akvarellådan ville vara med.

Tack vare hunden kommer man till skogs oftare än förr. Andningshål.

Vackert vid foten. Ätliga? Tur man inte plockar svamp...

Mitt i det brungrå lyser solen. 
Undrar om solen orkar lysa på vår brungrå värld?
Suck.

/E