måndag 29 november 2010

I väntans tider.

Ja, jag menar advent. Förstås.

För mig, som är traditionspolis, är det viktigt att göra rätt. Vilket jag påpekar lika ofta som maken åberopar rätten till Fars Dag, gärna en hel vecka. Vi diskuterar Fars- och Morsdagsfirandets vara eller icke vara av och till, men advent är lika viktigt som självaste julafton. Där äro vi samstämmiga.

Jag gillar att fixa till det och allt ska vara som vanligt. Men ändå inte. Därför brukar jag rota fram alla julsaker och välja vad som eventuellt ska få pryda hus och hem detta år. Tomte eller inte på dörren? Rund eller fyrkantig ljusstake? Plingplongkyrka eller inte? Och så där håller jag på. Dessutom måste jag också köpa något nytt, om så bara en pytteliten kvast flugsvampar att dekorera med.

I år har jag tur, det BEHÖVS verkligen något nytt - en elektrisk adventsljusstake till Thereses rum! Så jag åker iväg till Rusta och känner den där glädjen som alltid kryllar i kroppen när jag hamnar bland grälla färger, pynt, pyssel och onödiga men totalt oumbärliga satser med pärlor, papper och glitter, typ.

Det är då jag ser ljusstakarna! Ljuslila, illturkosa och rosa. Va?! Är det jul eller loppmarknad på Portobello? Nä, någon måtta får det vara med påhitt! Det går omöjligen att känna rätt stämning med en illturkos adventsljusstake på fönsterbrädan. Förtretad lämnar jag detta tivoli (jag klampar lite extra med fötterna när jag tomhänt går förbi kassan) och åker hem. Utan en endaste liten påse med paljetter, till och med. Vi får se hur det blir, kanske kommer jag över chocken och tar mig då till en annan butik. Den gamla hederliga elaffären på Storgatan känns som ett stabilt och pålitligt alternativ.

På vägen hem ser jag att flera har FUSKAT och redan pyntat sina fönster och gårdar. Att dom inte skäms! Jag tar med mig hunden och går en besiktningsrunda i kvarteret. Vad ser jag? Jo, inte mindre än samtliga har tjyvstartat! Ja, inte närmsta grannen som troligen fått känna av mina gliringar genom åren. Han kämpade förtvivlat med sin adventsgran på söndagkväll - i senaste laget, alltså. Men hellre det.

Det skulle se ut om man tog och firade med tomte och klappar redan den 14 november, eller klädde midsommarstången samtidigt som majbrasan brann. Vi är snart där. Allt är huller om buller och ungarna lär sig inte ens att se skillnad på påskhäxan och Halloweenmonstret. Ur led är tiden!

Naturligtvis har jag alltid föregått med gott exempel. Adventsljusstake med kronljus varje adventssöndag. Högtidligast till middagen. (Förr i världen till frukost, men av olika skäl har morgonvanorna förändrats, trots advent). Den röda stjärnan hängs i sovrummet (som det var hemma när man var liten), trästjärnan i vardagsrummet och elstaken i köket.
I min egen ljuva barndom hörde även adventskalendern till den stämningsfulla delen. Jag menar den där i papper med luckor. Jag kan fortfarande minnas det fantastiska i att öppna lucka 23, hitta en liten ängel och veta att det var bara timmar kvar. Säkert var det glitter runt om också och så var bakgrunden djupblå och så....Suck.

Annat var det med våra ungar. Förutom TV-kalendern och varm Oboy i soffan om vintermornarna kunde de se fram emot chokladkalendrarna som mormodern kom med. Och som det inte räckte med detta så hade vi en sån där kalender med saker på, en urfånig idé vi böjt oss för i ett anfall av masspåverkan. Men bara en - och fyra barn. Alltså, en kalenderpresent var fjärde dag hade man som barn i huset att vänta sig. Punkt slut.
Sen var vi så fiffiga att vi köpte en plastbondgård och slog in alla djuren. Att sen fyraåringen påpekade att hans andra paket inte var någon överraskning, det är smällar man får ta i en julhektisk organisation:
"Gris. Också" sade han med darr på rösten.

Ja, det är roliga saker att minnas. Prylkalendern försvann ganska snart men chokladkalendrarna har hängt med långt upp i åldrarna som en kul grej. Mormodern har glatt leende överräckt dessa år efter år. Jag kan fortfarande se ungen, som en gång harmset plockat fram gris nummer två ur sitt lilla paket, då han som tonåring tar emot chokladkalendern med ena ögat på TV:n och det andra på mormodern. Han sliter  rappt isär kalendern i två flak så chokladbitarna hoppar som små glödloppor och så hivar han in alltsammans i två rediga grabbnävar.
"SCHLUT" säger han förtjust och tillägger "gott" för säkerhets skull.

Nu är även detta en tradition som bevakas. Tyvärr är nämnda tonåring ute i djungeln och lär bli utan när mormodern upprätthåller ordningen. Men jag hoppas att dom någonstans i sitt kommande liv fortsätter att bevara eller i alla fall minnas våra traditioner. Att dom också ska minnas att det var kul att tända ett ljus och ligga och filosofera under en adventspappersstjärna och känna förväntan. Även om allt förändras runt omkring.

//E.

5 kommentarer:

Ingela sa...

Håller fullständigt med. Det borde vara straffbart att tjuvstarta! När de spelar julmusik i mitten av November får jag utslag bakom öronen och våldsam hicka. Rosa julgranar och turkosa ljusstakar får mina tår att rycka.
Det där med traditioner är viktigt. Om jag nu bara kunde uppbåda lite julkänsla i min bleka lägenhet och komma i stämning. En ordentlig julstädning till helgen kanske gör susen.

Eva sa...

Jag har dessutom för mig att vi har ett gemensamt intresse för när julmust tidigast ska intagas?

Där har jag ett väldigt slit i familjen, ska jag säga.

Ingemar Edfalk sa...

Jag som brukar sätta upp en påskkärring i naturlig med en haloweenmask som ansikte, i ett träd här till påsk. Är det fel alltså?

Ingela sa...

Ingen julmust före julafton. Och när det väl är dags är det glasflaskor som gäller. Pet-flaskor... pff...

Eva sa...

Ingemar: Ja, det är helt fel, skrämmande. Du om någon borde veta bättre. Det brukar vara fotboll eller möjligen kålhuvud på påskkärringen. Handsnajdat och dekorerat med spritpenna.

Ingela: Ja, PET-flaskemust är fusk!
(PS. Säg det fort sju gånger.. fniss.)