Hastbullar

 När jag var barn fanns det ofta ett fikabröd hemma som hette hastbullar. Mormor joxade med gammal mjölk eller fil, träslev och plåtbunke och fick till ett bakverk som fyllde sin funktion när det kom kaffefrämmande utan förvarning. Eller bara för att det skulle finnas till elvakaffet. 

 Hos oss fanns faktiskt alltid fikabröd, vad jag minns, åtminstone vetebröd med eller utan fyllningar. Men ibland behövdes snabb påfyllning och kanske också behövdes den sura mjölken användas upp. Hastbullar. Köket luktade stickande av hjorthornssaltet blandat med vanilj. På silverfärgat fat låg sen en hög halvplatta bullar redo att doppas i saft och kaffe.

Som jag letat och provbakat. Till slut fanns jag det som för mig är orginalet och bakade tolv stycken. Klart för fikakorg. Jag ska ju fira mig själv på fredag, på min barndoms sandstrand. Sand, då var man tvungen att korsa älven till andra sidan. Där fanns bara skog och så några meter  sandstrand på några ställen. På den mer bebodda sidan fanns mest lera och småsten, ibland nån vass porslinsskärva att skära dig på. Man badade med skor, långgrunt och klart vatten till knäna när man badade ut, tills man kom till det som vi kallade "grövkanten" av någon anledning. Kanske ett dialektalt okänt ord? Där stupade det rätt ner och vattnet blev kallare. Där vågade aldrig jag hålla till. Möjligen kunde jag stå och se hur det starkt sluttade neråt en klar och stilla dag. Sjögräs vajade på den ökända kanten och liksom ville trassla in sig i benen så att man skulle fastna och dras ner i djupet. 

Att däremot sakta ro över "grövkanten" var en fröjd. Där stod nämligen fiskarna och väntade på att hugga tag i långdraget. Fiskade vi med långdrag kunde man vinna på att sicksacka över älven. På andra sidan älven, eller sjön, som vi sa, kom grundet mer smygande och badandet var lite mer lättsamt. Vi badade på Äggviken, rakt över sjön från hemmet låg byns finaste badvik. Det var fest när morfar rodde oss barn och mamma över till andra sidan sjön medan han passade på att fiska. Det är mina tidigaste minnen från sandstranden som då kändes gigantisk och exotisk. Senare har jag varit där både med min bror vid fisketurer, med mamma och plockat bär, med kompisar och smygrökt, med blivande man på romantisk dejt, med ungarna som både badat och fiskat. Och alltid fikakorg! Alltid!

Så varför då inte fira sin 70-årsdag på denna plats? Kaffekorg, hastbullar och sand i skorna. Indalsälven kommer att ligga stilla i viken, fiskar kommer att vaka, och från byn kommer sågen att höras, kossor som råmar och gråhundar som skäller. Jodå. Cirkeln sluts. Att flisbilarna dundrar förbi i skogen och att skumma kalytor breder ut sig bakom ryggen, det tror jag att jag högaktningsfullt ska skita i. Även regnskurar går fetbort. 

Återkommer med bildbevis. Och hur jag tar mig dit? Nån känner jag väl som lånar ut en båt?

/E

Resa

 Min inre rastlöshet stillas direkt då jag förflyttar mig. Alla resor, stora som små, räknas. (Jösses, vad många gånger jag sagt det... sorry). Vi reste som vanligt vår runda söderut, men finner oftast nya vägar och inte minst nya sovplatser. Tillfredsställande. 

Vår äldste son tycker att vi borde åka till andra sidan jordklotet i stället för till Norge, där han bor. Jo, jaa, kanske det. Men man hinner inte se "allt" under en livstid. Vi har rest en hel del, vi känner oss egentligen rätt nöjda. Att vandra längs havet på Lofoten, köra över ett knaggligt bergsmassiv på en meters bred väg på en väderbiten ö ute i Atlanten, följa ett par fulla sjömän till en lokal sylta i Bastia på Korsika där vi hamnade i onåd på grund av förolämpnkng av sångerska, sova på kajen i Nice bakom ett skjul för att inte missa en tidig båt, äta överkokt, vattnig potatis med kokt ägg och okänd grågrön gegga till i utkanten av Oświęcim, köra motorcykel rakt genom ett evigt platt tyskt landskap i trettiofem graders värme, promenera från Tyskland till Frankrike genom en vinodling, åka båt över turkost vatten med sikt flera meter ner mot havets botten, riva upp ett genomblött tält i full storm och stuva in fyra frusna, trötta ungar i en folkvagnsbuss mitt i natten....

Äventyren är många fler. Tacksamt kan jag konstatera att vi är mycket lyckligt lottade. Och vi gillar vår "runda". Ja, nu råkar den ju sammanfalla med möten med vänner och familj, men det är liksom guldkanten på det hela. 

Alla dessa platser vi stannat på, alla intryck och alla möten. Jag har alltid noggrant dokumenterat livet i olika former, men foton och album har varit centralt. Som att göra om sin resa, fast med en annan eftertanke. Tyvärr har jag tappat stinget. Tror det har att göra med den enorma samlingen digitala bilder, tillgången till sociala medier samt kostnaden att göra pappersfoton.  Dessutom börjar det bli trångt i albumhyllan. Men allt för ofta händer det att vi frågar oss när, var och hur vi gjorde saker. Då är det gott att öppna en dagbok eller ett fotoalbum och minnas. Och det gör något med en, den där känslan av att äventyret var på riktigt. Var jag verkligen där? Hur såg jag ut? 

Ja, ja. Det gäller nog att sålla bland bilderna för att inte skriva ut precis allt.  Jag har skaffat mig själv en utmaning med en liten ritbok, där jag på olika sätt ritar något från varje resa vi gjort. EN enda bild får symbolisera det viktigaste eller något som gjort djupt intryck från en resa. Svårt men kul. Boken kommer inte att räcka till, det blir minst två. Jag har bara hunnit till 2014.... 

Sållar ett par bilder från sommarens husbilstur här. God natt.

/E

Skåne. Ribersborg. 
Pappan vaktar sandslottets vallgrav (?) medan byggmästarn går och tar sig ett dopp.

Öland. Övra Västerstad.
Stårsa träffar en ekoxe.

Öland. Övra Västerstad. 
En av sommarens absolut trevligaste middagar. Gazpacho med jordgubbar. 



Lund.
Efter middag hos sin morfar och mormor tycker den lille att det är dags att gå till en lekplats för att se sin fars och farbrors kapacitet på gungbräda. 

Malmö. Sibbarps camping.
Ritstund med farbror T.

Bergen. Knøsesmauet.
Jaså, är det här den lilla berömda gatan ligger? Vi råkade passera på väg till Løwetann för lunch.

Bergen. Skutviken.
Väggmålning.

Bergen. Kong Oscars gate.
Korvkiosken Trekroneren. Korvkiosk öppnad 1946, alltid låååång kö. 

Kristiansand.
Var fan är alla dom där palmerna nurå?

Växthuset?

 Ja, det gick åt skogen. Enstaka blomster (tomater) har överlevt. Allt annat dränkt. Nu ligger jag här i sängen och ska sova. Efter tre veckor i husbilssäng är det makalöst skönt med ett byte. Tills jag vill åka husbil igen...

I morse låg jag i den sköna halvdvalan innan riktigt uppvaknande. Hörde röster inom mig och kände lukter. Minns saker. Bra saker från tidig barndom. Jag ska fylla 70. Om tre veckor blir jag gammal. På riktigt.  Som jag ser det, alltså. Och alltid har gjort. 70 är som en jävla gräns för mig. Inte nödvändigtvis negativt, tro inte det. Det är bara det att vid 70 är man gammal. 

Så i morse i läget mellan sömn och vakenhet såg jag mig själv springande förbi postlådorna i barndomsbyn. Jag höll en kompis i handen. Nej, HON höll mig stenhårt i handen på uppmaning av sin (eller min) mamma. Vi skulle kanske hem till oss och leka medan mammorna drack kaffe och babblade. Mammorna, de borde ha varit runt trettiofem, kanske, unga kvinnor som hade småbarn. Vad pratade de om vid kaffebordet? Lekte vi bra, jag och min vän? Hon höll min näve så hårt att jag tvivlade på att vi skulle leka bra. 

Jag tänkte tillbaka på livet och på de som bor kvar i hembyn, de som jag fortfarande ser som tio och tolv eller möjligen tretton och femton. De som tagit över hus och gårdar efter sina föräldrar eller byggt nytt på mark som ärvts. Rimligtvis är ju även de gamla nu. Fast det är svårt att se det så. Och så tänkte jag på hur lite man frågade om mammas ungdom och hennes vänner som borde vara de jag växt upp med som "tanterna". Vad snackade dom om? Killar? Kläder? Frisyrerna?  Kompisskapet? Som vi? 

Säkert berättade morsan om fler saker men det var bara som man lyssnade på med ena örat. I huvudet pågick säkert andra, för mig, viktigare saker. Däremot minns jag tydligt hur hon berättade om krigsåren och hur hon plötsligt fick en bästis. Det där med bästis var något man bara läst om i böcker, jag såg det som något omöjligt som aldrig skulle hända mig. 

Det är nåt att fördjupa sig i en annan dag. Bästis. 

Ja, ja. Nu är det nu dag. Den här morgonen vaknade jag utan drömmig dvala med en enda tanke i huvudet: jag måste städa upp i växthuset och tvätta. Så nu sätter jag igång.  Och jag är fortfarande bara 69.

/E