Hastbullar

 När jag var barn fanns det ofta ett fikabröd hemma som hette hastbullar. Mormor joxade med gammal mjölk eller fil, träslev och plåtbunke och fick till ett bakverk som fyllde sin funktion när det kom kaffefrämmande utan förvarning. Eller bara för att det skulle finnas till elvakaffet. 

 Hos oss fanns faktiskt alltid fikabröd, vad jag minns, åtminstone vetebröd med eller utan fyllningar. Men ibland behövdes snabb påfyllning och kanske också behövdes den sura mjölken användas upp. Hastbullar. Köket luktade stickande av hjorthornssaltet blandat med vanilj. På silverfärgat fat låg sen en hög halvplatta bullar redo att doppas i saft och kaffe.

Som jag letat och provbakat. Till slut fanns jag det som för mig är orginalet och bakade tolv stycken. Klart för fikakorg. Jag ska ju fira mig själv på fredag, på min barndoms sandstrand. Sand, då var man tvungen att korsa älven till andra sidan. Där fanns bara skog och så några meter  sandstrand på några ställen. På den mer bebodda sidan fanns mest lera och småsten, ibland nån vass porslinsskärva att skära dig på. Man badade med skor, långgrunt och klart vatten till knäna när man badade ut, tills man kom till det som vi kallade "grövkanten" av någon anledning. Kanske ett dialektalt okänt ord? Där stupade det rätt ner och vattnet blev kallare. Där vågade aldrig jag hålla till. Möjligen kunde jag stå och se hur det starkt sluttade neråt en klar och stilla dag. Sjögräs vajade på den ökända kanten och liksom ville trassla in sig i benen så att man skulle fastna och dras ner i djupet. 

Att däremot sakta ro över "grövkanten" var en fröjd. Där stod nämligen fiskarna och väntade på att hugga tag i långdraget. Fiskade vi med långdrag kunde man vinna på att sicksacka över älven. På andra sidan älven, eller sjön, som vi sa, kom grundet mer smygande och badandet var lite mer lättsamt. Vi badade på Äggviken, rakt över sjön från hemmet låg byns finaste badvik. Det var fest när morfar rodde oss barn och mamma över till andra sidan sjön medan han passade på att fiska. Det är mina tidigaste minnen från sandstranden som då kändes gigantisk och exotisk. Senare har jag varit där både med min bror vid fisketurer, med mamma och plockat bär, med kompisar och smygrökt, med blivande man på romantisk dejt, med ungarna som både badat och fiskat. Och alltid fikakorg! Alltid!

Så varför då inte fira sin 70-årsdag på denna plats? Kaffekorg, hastbullar och sand i skorna. Indalsälven kommer att ligga stilla i viken, fiskar kommer att vaka, och från byn kommer sågen att höras, kossor som råmar och gråhundar som skäller. Jodå. Cirkeln sluts. Att flisbilarna dundrar förbi i skogen och att skumma kalytor breder ut sig bakom ryggen, det tror jag att jag högaktningsfullt ska skita i. Även regnskurar går fetbort. 

Återkommer med bildbevis. Och hur jag tar mig dit? Nån känner jag väl som lånar ut en båt?

/E